Duloxetin - är det verkligen så illa?

Blivit förskriven Duloxetin för utmattning.

Vad har jag att vänta mig? Läkaren menade att de allra flesta blir hjälpta av det. Snabb googling ger mängder av hemska historier om biverkningar, särskilt vid utsättning, men även under behandlingstiden. Jag förstår att det är individuellt, hur man blir påverkad. Men är det så att de med positiva upplevelser inte skriver särskilt ofta om det på nätet?

För att göra en lång historia kort; jag är ganska skärrad över det här. Har aldrig käkat psykofarmaka tidigare och kämpade in i det sista för att slippa, men nu går det inte längre enligt läkaren. Mest oroar jag mig att jag ska må sämre och att den här medicinen skulle försvåra en tillbakagång till mitt normala liv.

Äter de själv gjort nu i typ 2 månader, visst mådde sämre i början men gillar den mot depression tar 120mg/dag.

Ok. "Mådde sämre", vad innebär det, mer exakt? De vanliga biverkningarna; huvudvärk, yrsel? Eller menar du att du blev sämre i din depression i början?

Ja både och vad jag kommer ihåg, fick ofta huvudvärk och var deprimerad ännu mer men de lugnar sig sedan.

Har precis tagit bort Lyrica och käkar buspiron och har huvudvärk som vanlig biverkning som jag får varje dag samma som duloxetin.

Jag har tagit Duloxetin i cirka 3år och det har verkligen hjälpt mig för min depression. Tar 60mg/dag och har inga biverkningar. Tar förvisso medicin för ångest och humörsvängningar också, men tillsammans är det en oslagbar kombo för mig och jag har fått mitt liv tillbaka.

Vilka andra mediciner tar du för ångest och humörsvängningar?

Buspiron mot ångest och Lamictal för humörsvängningar.

Om jag minns rätt kombinerar personen den med en SSRI (Escitalopram) vilket är mycket farligt i dessa doser. Att personen mått eller mår dåligt kan röra sig om serotonergt syndrom.

Det är nog rätt vanligt att oavsett vilken medicin man söker efter på nätet så kommer en massa skräckhistorier. Av någon anledning har jag märkt att folk väldigt gärna varna och ska berätta sina skräckhistorier om diverse mediciner, men de som verkligen blir hjälpta har sällan behov av att sprida sitt budskap på samma sätt. Kan tyckas dumt ibland.

Har själv gått på Cymbalta (aktiv substans duloxetin) och det absolut enda som hända var att när jag var uppe på maxdos blev jag hård i magen. Fick varken andra biverkningar eller hjälp av medicinen, kunde sluta tvärt från maxdos utan att det hände ett skit.

Jag vet väldigt lite om din situation så jag vill egentligen inte komma med råd gällande mediciner. Jag tror att du finns de som absolut måste medicineras, men...

Jag upplever att jag har försämrats av medicinering på många sätt och ångrar starkt att jag gav mig in på det och att jag istället hade ändrat några dåliga val och inte haft så höga krav på mig själv.

Jag försöker själv skapa mig en bild av hur många som påverkas negativt av mediciner och det är som du är inne på inte en lätt uppgift. Tveklöst finns det de som testar medicinering, slutar och återgår till ett normalt liv efter det utan att göra något väsen av sig. Men sen finns det de som får bekymmer, vänder sig till sin läkare och får som svar att deras biverkan omöjligt kan bero på medicinen i fråga. Vanligt fölk litar starkt på sin läkare och tar tacksamt emot nästa medicin och så är spiralen ner i psykofarmakaträsket ett faktum.

Detta är svårt och kontroversiellt, jag vill bara råda dig till att verkligen tänka igenom detta och faktiskt gå emot den typiska läkarens råd om att inte läsa om andras erfarenheter.

Ja, precis. Det är lite så mina tankar går. Medicinen måste ju hjälpa vissa, annars hade den väl inte funnits? Dessa personer lyser dock med sin frånvaro på nätet... Sedan kan jag förstå att de med väldigt negativa upplevelser känner ett behov av att få göra sin röst hörd, för sin egen skull, men också i tron om att de hjälper någon vilsen skeptiker, någon som mig.

Jag får förmodligen inga svar på mina frågor förrän jag testat själv, tyvärr. Är inte lika nervös så här på kvällskvisten, eftersom tillvaron känns ganska tröstlös just nu. Hur mycket kan jag då ha att förlora på att det ge det en chans?

Tack så mycket för att du tog dig tiden att skriva ett inlägg. Jag har all respekt för din upplevelse och dina tankar. Samtidigt så finns det inte mycket här i världen att lita på. En läkare kan givetvis inte ge några garantier, och medicinering känns ibland som att kasta tärning. Samtidigt funderar jag över mina alternativ, hur många är dem? Har haft en stegring i den här depressionen ett tag nu, till den punkt då jag knappt tål ljus och ljud och har i princip noll stresstolerans. Jag, som är förhållandevis aktiv annars, ligger nu hemma om dagarna och minsta lilla vardagliga göromål känns övermäktigt, som att hjärnan är överhettad. Det är svårt det här och paradoxalt nog är det svårt att ta vettiga beslut när tankeförmågan är nedsatt...

God natt och tack för allas input i frågan.