Citat:
Ursprungligen postat av
jketzetera
Jag hoppas innerligt att du har rätt men är inte själv övertygad.
Vet inte hur många jag själv varit övertygad om att den senaste Galanskapen X eller Knäppolitiken Y skulle få det svenska folket att vakna (och att detta skulle märkas i opinionen).
I andra länder hade man för länge sedan övergivit tjära och fjädrar och istället vässat högafflarna om politikerna behandlat befolkningen som i Sverige.
Här däremot, har alltifrån DÖ till 470 miljarder till invandringen (över fem år), till dina exempel, inte givit några avgörande intryck på opinionen. Situationen har ju blivit så absurd att Löfven känner att han kan bitch-slappa Alliansen om att han inte avser att avgå 2018.
Visst, SD har gått från 4.7% till ca 20% (beroende på vilka opinonsmätningar man tror på) på sex år, vilket inte är en dålig bedrift. Men med den förda politiken i åtanke är det däremot inte. I Sverige har det genomförts en rad politiska beslut (med stor majoritet) som är direkt system-, samhälls-, säkerhets- och välfärdshotande. Men svenska folket i stort bryr sig inte.
Jag tror helt enkelt att samhållet måste bli rejält mycket sämre för att de ska kunna blidas en opinion som hotar det nuvarande Status Quo. Och då kommer det dessvärre redan att vara försent.
Det kommer inte vara försent. Tvärtom kommer det vara mycket lättare än alla tror att vända utvecklingen, bara den politiska viljan finns. Det är nämligen inte bara resursslukande, konstgjord politik som skapat invandringen till Sverige, det är samma onaturliga incitament som gör att stora grupper migranter stannar kvar.
Se det som en guldrush till Alaska, där den ändliga resursen är - svenska skattebetalares pengar. När tillgången stryps kommer en ofta bortglömd kungsregel bli tydlig:
Migranter är rörliga. När den egna nyttokalkylen summeras till återvändande, så blir det utfallet.
Vad gäller svenska folkets tröghet, som du beskriver den, så är det faktiskt inte ett hinder för SD:s tillväxt. Det är en
tillgång, om partiets tröga strateger bara rätt analyserar läget:
Svenskarna är ett konsensusinriktat folk, vilket gjort det besvärligt att växa från ett litet, paria-stämplat parti till ett stort.
Men när man väl kommit förbi en viss punkt, kommer grupptänkandet att skapa en självgående gravitation - bara man står FÖR något.
Att vara MOT islam eller ohållbara invandringsnivåer är en inverterad, tom partiidentitet. Att vara mot identitetspolitik är ingen identitet. Man måste vara FÖR det svenska folket som ett särintresse i konflikt med andra särintressen.
Skulle S ha blivit statsbärande genom att förneka existensen av en arbetarklass eller klasskamp?
Fick S makten genom att anpassa sig och söka acceptans hos den borgerliga pressen?
Nej, man TOG makten på egna villkor genom att företräda majoritetens egenintresse. Man trodde på det goda i den egna saken och hade inte internaliserat motståndarens världsbild som SD och många av dess förespråkare har gjort.
Om man vet att man har rätt, söker man inte kompromisser. Man hymlar inte med ett budskap man innerst inne tror på.