Utsättning av Aplrazolam med Diazepam - Min resa

Kort uppdatering

Från och med idag tar jag bort 0,5mg Alprazolam.

Dygnsdosen ligger nu på 0,5 mg Alprazolam och 30 mg Diazepam. (Den "mindre potenta" sorten)

Sedan en vecka tillbaka håller jag mig strikt till mitt nedtrappnings-schema, inga andra "substanser". Jag upplever abstinens, såsom; högt blodtryck, yrsel, svåra sömnstörningar, stora svårigheter att kontrollera emotionella impulser, osv.

Det är bara att genomlida detta obehagliga tillstånd, jag har inget annat val.

Jag är nu inne på 9:e dagen på Alprazolam 0,5mg och abstinensen är inte nådig. Så många, en del helt nya abstinensbesvär som jag inte upplevde under det år, då jag trappade ner xanor depot från 6mg/dag till 1mg. Jag har ökat Diazepamdosen till 50mg, enligt Ashtons Manual, steg 10, nu börjar jag undra över Diazepam. Har jag verkligen rätt styrka, eller tål jag inte Diazepam?? Alternativt att Diazepam inte fungerar på mig?!

När min läkare bestämde att jag skulle trappa ut 6mg Xanor Depot, vid första försöket, tog han bort all Xanor och ersatte det med Diazepam. Jag tror det var 30mg/dag, men är inte riktigt säker, jag mådde väldigt dåligt, det funkade inte. Så då fick jag tillbaka Xanoren och minskade med 0,25mg varannan vecka, det fungerade mycket bättre, fast jag fuskade lite och drack alkohol på helgerna.

Idag var det värre än någonsin, jag blev verkligen orolig över mitt hjärtas tillstånd, det var inte ångest. Helt plötsligt fick jag hjärtklappning, kallsvettig (?) efter 9 dagars 'extrem frusenhet' (ett helt nytt symptom), kände mig svag och illamående. Dessutom lider jag av aptitlöshet, får inte i mig tillräckligt med näring, plus 12 nätter i rad med ca 2 timmars sömn eller slumrande per natt. Förra veckan vaknade jag upp pga ångestmardrömmar, de verkar ha släppt nu, inte roligt att bli överfallen av det undermedvetna när man sover.

Det är sömnproblemen som besvärar mig mest just nu, jag känner mig helt urlakad, jag behöver sova på nätterna för att orka med nedtrappningen. Men "min" snart pensionerade psykiatiker, vägrar skriva ut Lergigan (Antihistaminikum H1-antagonist), till mig. En icke narkotikaklassad receptbelagd medicin som har fungerat utmärkt som sömnmedel för mig.

För övrigt håller jag mig till schemat, inga andra narkotikaklassade mediciner, inte en droppe alkohol sedan 5 månader tillbaka.

Rättelse

Jag mindes fel, det var 60mg diazepam, jag kommer ihåg att vi diskuterade den dosen. Jag hade läst jämförelsetabeller på nätet, där det stod att 1mg alprazolam var = 20mg diazepam, läkaren sa att det var 10mg. så då blev 5 års medicinerande av xanor depot 6mg/dag ersatt av 60mg diazepam. Det är praxis på Capio Maria. De abstinensbesvär jag jag upplever nu, liknar dem som jag hade då, med undantag av; extrem frusenhet. Jag hade hjärtklappning, ökad ångest, gastrointestinala besvär, m.m.

Då upplevde jag också att det påverkade mitt hjärta, eftersom min mamma dog av en hjärtattack vid 56 års ålder och att min pappa lider av hjärtproblem, nu på äldre dar, så blev jag extra orolig. Sömnen fungerade, jag hade Lergigan som hjälpte mig att sova på nätterna. Dessutom ordinerade denna läkare fluoxetin (SSRI) som jag medicinerade med i 20 år, jag slutade med den, i Januari, detta år.
Det har pågått ett bra tag nu, veckor eller månader, kommer inte ihåg exakt när det började, jag har gått ner i vikt. Det är näringsbristen som oroar mig, pga av förstörda tänder efter 20 års dagligt intag av fluoxetin, är det omöjligt för mig att äta "nyttigt", jag har inga tänder att tugga med. I flera år har min kost varit dålig, den senaste tiden håller jag mig mest till det som är drickbart, t.ex milkshakes berikade med protein, jag dricker mycket vatten pga ökad törst. Det är mycket möjligt att min dåliga kost bidrar till den svåra abstinens jag upplever nu?!

Beroendemottagningarna tar inte hänsyn till det, då är det vårdcentralen som gäller. På vårdcentralen ser de i min journal att jag är inskriven på en beroendemottagning, då blir man behandlad som mindre trovärdig; "Jaha en missbrukare, det är inte mitt bord, det får beroendemottagningen sköta. Psykvården resonerar på samma sätt. Det känns som jag hamnat mellan stolarna.

Visst har jag ett eget ansvar, det var förbannat självdestruktivt av mig, att förstöra nedtrappningen av xanor depot som jag med möda kämpade med i ett år. Under ett par månader missbrukade jag olika sorters benso, zolpidem, tramadol och ca 3 veckors missbruk av akrylfentanyl, den har jag varit ren ifrån i lite mer än 2 veckor nu. Men det är möjligt att den påverkar min abstinens, det är ingen som vet, finns ingen forskning.

På S.t Görans akuta beroendemottagning, 2008, klagade jag över huvudvärk även fast de hade gett mig diazepam, de ville inte ge mig en huvudvärkstablett, de sa att huvudvärken berodde på mitt höga blodtryck. Jag har huvudvärk nu och har haft det sedan jag tog bort 0,5mg alprazolam från min tidigare dos på 1mg.

Men va fan, jag är några år äldre än när min mamma dog av hjärtattack, även hon led av psykisk ohälsa under hela sitt liv, medicnerade med diverse psykofarmaka under många år. Att dö av en hjärtattack när man sover, vore något jag skulle välkomna. Det är oron över att drabbas av en hjärtattack i vaket tillstånd, rädsla över smärta och lidande, som plågar mig mest.

Jag fryser fastän det är över 22 grader varmt i lägenheten, jag sitter här framför datorn riktigt påpälsad, som om det vore vinter. Den här extrema frusenheten är något nytt, vet inte vad den beror på, inget som jag upplevde under mina tidigare nedtrappningar av bensodiazepiner.

Jag följer Ashtons Manual sedan en vecka tillbaka och ämnar fortsätta med det. I ett tidigare inlägg anklagade jag henne för att hon räknat fel när det gällde de första stegen, det var jag som räknade fel. Jag missförstod vad de 120 mg i den sista stapeln betydde, jag förstod det som 120mg diazepam + 6mg alprazolam, mitt misstag, jag ber om ursäkt.

Jag har läst igenom hennes manual mycket noggrant nu, även all text som kommer innan nedtrappningstabellerna. Jag befinner mig på steg 10 i tabellen, 2 veckors intervaller. Nästa vecka på måndag, ska jag gå över till steg 11, då ska Alprazolam tas bort helt, men dosen Diazepam är densamma, 50mg/dag, den ämnar jag att köra i 2 veckor.

Det är därför det är så viktigt att Diazepam har den verkan på mig som den ska ha, om inte kan det bli svårt att hålla mig till schemat, tror inte jag orkar med ytterligare 2 veckor med de abstinensbesvär som jag redan beskrivit. Då måste jag hitta ett annat sätt att trappa ut Alprazolam på. Jag har 5 dagar på mig tills det är dags för nästa fas, om inga förändringar till det bättre har skett gällande mina abstinensbesvär då, så måste jag nog hitta en annan metod.

Uppdatering

Jag står fortfarande kvar på Alprazolam 0,5 mg, är inne på 3.e veckan nu, detta pga av vissa fortsatta svåra abstinensbesvär, speciellt sömnlösheten, men även gastrointestinala besvär + aptitlöshet.

Under 2 veckors tid har jag endast kunna sova ca 2 timmar per natt, så bristen på sömn är mitt största problem, eftersom det är under sömnen som kropp och hjärna återhämtar sig. Får man inte tillräckligt med sömn under en längre period, ökar stressnivåerna i kroppen, som i sin tur ökar påfrestningar på kroppens alla organ, speciellt hjärtat. Detta har jag beskrivit i ett tidigare inlägg i tråden.

Så jag blev tvungen att ta beslutet att fortsätta med steg 10 (Ashtons Manual) en 3:e vecka. Igår ringde jag "min" psykiatiker och berättade om hur det ligger till. Han bestämde sig då för att ringa in ett recept på Lergigan (Antihistaminikum H1-antagonist) till mig, en mindre mängd tabletter (30 st).

Anledningen till att han vägrat göra det tidigare, var pga de två misslyckade självmordsförsöken som jag försökte genomföra i vintras. Under det sista försöket proppade jag i mig alla möjliga mediciner som jag hade liggandes hemma, ett av dem var Lergigan. Jag dog inte men tuppade av och vaknade upp med förlamade ben, hallucinerade, ramlade och slog mig hårt i mina desperata försök att få benen att fungera normalt igen.

Nu är planen att sluta helt med Alprazolam nästa vecka och gå över till steg 11, enligt Ashtons Manual.

aj aj.. sömnen är sjukt viktigt! funkar lergiganen då?

Nej det jävla Lerginatet fungerar inte heller, eller rättare sagt "fungerar" så bra att när jag tog det första natten och på väg till toan mitt i natten... Precis när jag skulle sätta mig ner med byxorna hängande vid knäna, tuppade jag av i en millisekund och ramlade hårt på badrumsgolvet. Nästa natt tog jag halva dosen, men blev så jävla yr att jag blev tvungen att stödja mig mot möbler och väggar för att ta mig till toan. Så nu vågar jag inte ta den medicinen längre.

Sömnlösheten består, varför vet jag inte. Somnar jag är det högst 2 timmar åt gången, många gånger vaknar jag upp av ångestmardrömmar, vilka i sin tur gör mig rädd för att lägga mig och sova igen. Försvarslös som jag är när jag sover, då passar det undermedvetna på att attackera mig. Antar att det är alla obearbetade trauman i mitt liv som ligger och pyr, nu när jag inte har en tillräckligt hög dos av dämpande mediciner, så kokar de över.

Önskar dig lycka till Doleo Det här ska nog gå bra!

Tack Fluson

Det måste gå "bra", men det är en förbannat kämpig resa, det tar tid för kroppen och hjärnan att läka, eftersom bensodiazepiner påverkar CNS, som i sin tur påverkar hela hjårnan och dess funktioner i kroppen. Man kan i princip få "problem" med allt i kroppen.

Sedan det allra svåraste, ta itu med beteendet, i 20 års tid har jag förlitat mig på piller, först SSRI och 9 år av Alprazolam, tillsammans med den antidepressiva medicinen. Att få bukt med ett sådant långt beteende, speciellt i min ålder är svårt. Några veckors KBT som psykvården är så förtjusta i att behandla sina patienter med, kommer inte att fungera i mitt fall. Speciellt inte när jag i min ungdom gick igenom 6 års "traditionell" psykoterapi, psykodynamisk psykoterapi de sista 4 åren. Det hjälpte en tid, jag mådde bra tills min mamma helt plötsligt dog av en hjärtattack vid 56 års ålder.

Den psykiska ohälsan kom sakta krypande tillbaka, så i mitten av 90-talet, blev det mediciner och nu 20 år senare ser vi ju hur bra det fungerade.

Bensodiazepinerna kommer jag att trappa ut på egen hand och som det ser ut nu blir jag även tvungen att sköta eftervården själv. Psykiatrin är överbelastad, jag har redan varit i kontakt med dem efter de 2 misslyckade självmordsförsöken i mars, detta år. De kunde bara erbjuda SSRI, vilket jag tycker är mycket märkligt då det står i min journal att jag medicinerat med antidepressiv medicin i 20 år, vilket jag även berättade när de var hemma hos mig.

Det går en serie reportage på SVT om hur dåligt psykvården fungerar i Sverige, människor tar livet av sig i väntan på att komma till en öppen psykiatrisk avdelning. Det finns patienter som tar livet av sig på slutna avdelningar, eller under behandling när de släpps ut av personalen. Det var inte länge sedan det hände, när en "känd" rappare som var inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning, bad personalen att släppa ut honom, vilket de gjorde, han satte sig i en bil och körde i högsta hastighet rakt mot ett träd och dog.

Sedan har jag märkt att vissa psykiatriska kliniker erbjuder "Mindfulness", det är bara ett annat ord för meditation, som jag sysslade med i ca 7 års tid innan min mamma dog. Om jag någonsin ska må bättre, behöver jag långvarig psykoterapi med en kvalificerad psykolog, där personkemin stämmer överens. Funkar inte personkemin, sluter jag mig som en mussla, det hände under mina första 2 år i psykoterapi, jag var 18 år då och det funkade inte. Det tog 2 år innan jag hittade en privatpraktiserande psykolog som jag kände mig trygg med och kunde öppna upp.

Då hade jag råd med den behandlingen, det har jag inte nu.

Jo de är knepigt, jag kan inte jämföra mig med dig när det kommer till avtändning/nedtrappning på lugnande men jag vet typ vad du går igenom då jag känt det där helvetet själv. Din är ju mycket längre och en aning intensivare, du har ju förlitat dig på medicinering en väldigt stor del av ditt liv.

Det är lätt för en psykolog/psykiatriker att säga att man börja med mindfulness/meditation, men hur jävla bra går det när man svider inombords av ångest, panik, muskelsmärtor och allt annat piss. Det går ju liksom inte att slappna av och fokusera.

Men det är många som har klarat sig ur ett livslångt bruk på benso, det går och det vet jag!

Jävla statligt knark egentligen....

Det började med antidepressiv medicin (SSRI) för 20 år sedan, när den inte hjälpte fick jag Xanor Depot utskrivet. Så i princip kan man säga att antidepressiv är inkörsporten till bensodiazepiner, på samma sätt som de säger att cannabis är inkörsporten till tyngre droger. (Jag använder inte cannabis, visst har jag provat, men jag mår dåligt av det, panikattacker, osv.)

Men antidepressiv medicin som SSRI och SNRI är lagligt och eftersom det saknas resurser inom psykvården, så skrivs det ut mer och mer av de medicinerna. Det är inte ofarliga mediciner, mycket biverkningar, ingen som vet vad som händer med patienterna i framtiden, osv. Läkemedelsföretagen gnuggar sina giriga fingrar och håvar in miljoner, ett jävla hyckleri är vad det är.

Och vad det gäller "Mindfulness/Meditation", har jag så mycket erfarenhet av det att jag skulle kunna starta egna kurser om jag så ville.

Det är inte alls ovanligt att läkare skriver ut bensodiazepiner som ''komplement'' till SSRI/SNRI, då dessa mediciner i många fall inte är tillräckliga. Jag tycker inte att det är negativt per se, eftersom den här sortens lugnande fungerar väldigt bra som vid behovs-medicin för många och på det sättet kompletterar SSRI/SNRI.

Men enligt min erfarenhet är vissa läkare dåliga på att informera sina patienter om riskerna med bensodiazepiner. Ibland har jag fått intrycket att de själva saknar nödvändig kunskap om benso. Jag har fått rekommendationer av naiva läkare gällande hur de här tabletterna ska användas som har gått emot mitt bättre vetande. Typ: ''Nej, nej. Det är ingen fara. Du kan äta (insert namn på valfri benso i hyfsat hög dos) i xx antal veckor och klippa rakt av utan några problem alls.''

Och ja, jag håller med dig i dina synpunkter på hur dåligt psykiatrin fungerar i Sverige. Jag har själv erfarenhet av det.

Jag har följt din tråd sedan starten nu och tycker att du verkar vara en sympatisk person. Du uttrycker dig väl i skrift och verkar ha en ärlig vilja att ta dig ur ditt läkemedelsberoende. Jag hoppas att det går bra och att du tar dig igenom det här.

Mvh