Vilken film såg du senast?

Såg nyss Imperium, en ny film som hade fått ganska bra kritik. Den handlar om en idealistisk ung FBI-agent (Harry Potter) som får i uppdrag att infiltrera ett gäng nynazister. Det här kommer bli en vattendelare på flashback, enligt vissa är det en klassisk judisk propagandafilm från Hollywood (även om det är en indiefilm såvitt jag vet), och enligt vissa är det en helt OK drama/thriller. Själv står jag någonstans mittemellan. Inte för att jag tror på någon stor judisk konspiration, utan snarare för att personerna bakom filmen vägrar problematisera och serverar tittaren det politiskt korrekta svaret: Så här är det. End of story. Det är synd för filmen hade potential och första halvan var ganska intressant, trots att manuset bitvis är något slarvigt. Ju längre filmen fortskrider, ju tydligare blir det dock hur filmskaparen försöker påtvinga dig som tittare sin egen övertygelse. Det blir övertydligt och allting blir helt plötsligt svart och vitt. Betyget blir därför 2 skinheads av 5 möjliga.

Är ni sugna på fler filmer inom samma ämne denna kan jag rekommendera den något vassare Betrayed (1988) med Tom Berenger och Debra Winger.

Blood Father http://www.imdb.com/title/tt3647498/?ref_=nv_sr_1

Mel tillbaka i gammal god form och helt ok rulle för en söndagskväll 7/10

Åh, en sån deckare (1947)

Bob Hope är barnfotgraf som ombeds vara telefonvakt åt sin granne, en privatdetektiv, snart sitter vår fotograf i dödscell anklagad för mord.

En deckarparodi som bitvis varit stilbildande.
Men det hela blir lite för fånigt, den största behållningen är Peter Lorre som ovanligt lömsk lönnmördare.
2/5

http://www.imdb.com/title/tt0109234/

Behind locked doors (1994). En medelålders man har en affär med sin (vuxna) styvdotter, eller snarare fruns styvdotter från ett tidigare äktenskap som hon adopterat som sitt barn (förstod jag det). Frun är handikappad och sitter i rullstol. Det är hon som har pengarna. Hon håller hårt i dem både gentemot maken och "dottern". Om något skulle hända henne, skulle de älskande kunna få det bra med alla hennes pengar som de skulle ärva...

Faktiskt riktigt bra och underhållande för att vara en TV-film. Den första utvecklingen är förutsägbar: Men slutet är inte helt förutsägbart ändå.

Det är spännande, underhållande, sexigt (nej det visste jag inte när jag laddade ner den! ), attraktiva skådespelare, skicklig användning av skräckljud och -musik. Bitvis blev det riktigt kusligt!

7/10.

För ett ögonblick trodde jag sett du sett den bortglömda filmen med samma namn från 1948.
Bara titeln är lika, handlingen är väldigt annorlunda.

Jag ägnade istället kvällen åt Ryttaren i blått (1959)

Hillmandeckare på ett gods där folk dör i drivor och en ryttare i blått syns ibland.

Hillmandeckare utan Hillman, ja, fru Hillman är där, och även deras jönsige adjutant som egentligen skulle sitta på kontoret och svara i telefon.
Sällsynt seg, och tramsig deckare, handlingen känns väldigt långsökt.
Dock är det mycket vackert foto filmen igenom, det är väl det enda på pluskontot.
2/5

Café Paradis (1950)

Dansk film om alkoholismens helvete berättad genom två människoöden. Alkoholisten Carlo (Poul Reichardt) har varit på rehabilitering och får jobbet tillbaka som skomakare på företaget Britka Sko av den jovialiske underdirektören herr Birger (Ib Schønberg). Carlo måste lova att inte dricka en droppe, då han i så fall blir avskedad direkt utan pardon. Löftet blir inte lätt att hålla och samtidigt är det lika illa ställt med Birger som också är alkoholist men kan dölja det lättare då hans fru och vänner ofta håller spritindränkta fester. Men snart går det även överstyr för Birger. Han kan inte längre sköta sitt arbete och får sparken liksom Carlo. Inom kort sitter därför både han och Carlo, som lämnat hustru och bebis, på en ångest- och sinnestung ölstuga omgivna av andra alkisar fångade av spritdjävulen, där enkom Döden ses som den slutgiltiga befrielsen.

Det här var ingen munter historia. Nattsvart rent av. Då jag är uppväxt med gamla danska filmer (min pappa var dansk) så jag har mest varit van vid att se Poul Reichardt (en av Danmarks mest populära skådespelare på sin tid) spela glada muntergökar men den här rollen var så långt från glädje man kan komma. En annan stor dansk skådespelare, Johannes Meyer, gör rollen som en gammal nedsmutsad alkis ofantligt trovärdigt. Nästan som man trodde han var tagen direkt från gatan och det kändes som han kunde supa sig till döds vilken minut som helst. Meyers rollfigur hade rätt sköna kommentarer filmen igenom i stil med "Så fort man börjar tänka, då ska man ta en sup! Det har jag gjort i 20 år!" Ja ditt liv har ju gått jävligt bra med den inställningen... Café Paradis går även in lite på behandlingsmetoder för alkoholism som användes på 50-talet och filmen var med till att belysa problemet i Danmark och väcka debatt. Där fanns ett visst tabu kring ämnet då alkoholism inte ansågs som en "sjukdom" som kunde drabba vem som helst oavsett samhällsklass, utan något som enbart misslyckade trashankar ägnade sig åt. Således var det en viktig film på sin tid!

Café Paradis har faktiskt gjorts som en svensk remake, Paradiset (1955) av Arne Ragnebom och det var den svenska filmen jag såg först. I den filmen spelar Edvin Adolphson direktören och Åke Grönberg arbetaren. Filmerna är i princip identiska, kanske var den danska lite mörkare, men båda är minst lika bra. Den svenska finns på DVD om man inte får tag på den danska som är svårare att få tag i.

Betyg: 3/5

Som Herr.Dittling har skrivit om i en annan tråd visas filmen på Cinemateket i Stockholm imorgon onsdag 31 augusti.

Kamrater i vapenrocken (1938)

En skådespelare och en ovillig telearbetare tvingas in i värnplikten.

En film jag inte riktigt vet hur jag ska kategorisera, som komedi var den inte särskilt lyckad.
Beväringarna var väldigt överåriga för att framstå som trovärdiga.
Handlingen kretsade främst kring ett befäl, vars civila problem vi får följa.
Slutet är en liten militär uppvisning, föga anade man att man bara ett år senare skulle ha ett världskrig inpå knutarna.
2/5

Den var inte alls bra tyvärr... Helt makalöst dålig och töntig dialog. De har försökt rädda den med orimligt mycket svordomar och vitsiga repliker, ungefär som Boondock Saints. Sen är dotterns karaktär så förbannat irriterande att det omöjligen går att sympatisera med henne. Tvärtom, du hoppas bara att hon ska dö så Mel kan köra sitt egna jävla race!

Jag hade filmen på i bakgrunden. Sture Lagerwall spelade däremot en förvånansvärt gladlynt roll tyckte jag. Har mest sett honom spela skurkar/ondsinta typer tidigare.

Jo, han skulle med tiden få en allt mer bistrare framtoning.

Såg att du redan "tjuvtittat" på cafe Paradis, jag får ge mig till tåls till i morgon.

Naruto Shippuden the Movie: Blood Prison (2011).


När ledaren för en rivaliserande by blir attackerad riktas misstankarna mot Naruto. För att undvika diplomatiskt krångel skickas han i fängelse där han får veta att någonting större och farligare är i görningen.

Nja, den här filmen börjar väldigt svagt som får en att bara slå sig för pannan. Cirka halvvägs tar den sig dock och vi får en riktig handling. Narutos fängsling var i själva verket bara ett svepskäl vilket på ett sätt känns skönt. Ingen rättegång eller chans att bevisa sin oskuld hade varit ett för stort plothole, även för den här serien. Nåväl…

Jag är kluven då filmen känns långdragen samtidigt som den tar sig mot slutet. Till en början kändes det faktiskt som att någon produktionsansvarig för de här Narutofilmerna helt enkelt tyckte att det behövdes en fängelsefilm och slängde ihop den här åttonde filmen. Nu blir den någorlunda tillfredställande mot slutet men det är svårt att uppbåda motivationen under första halvan. Problemet med de här långfilmerna är att de inte följer mangan utan istället hittar på alla dessa sidohistorier som rent ärligt känns ganska meningslösa. Jag hoppas att det blir lite mer canon i de resterande filmerna för just nu blir det mest en gäspning att se igenom dem. Jag känner mig dock generös och ger den svagt godkänd, sett till förhållande med de Narutofilmerna.


Betyg: 2.5/5

Ja med Café Paradis har du något att se framemot och jag tror den kommer att tilltala dig. Väldigt nattsvart skildring som jag skrev i mitt omdöme.