Jag är en tjej 30+. De senaste åren har mitt privatliv allt mer börjat avveckla sig. Jag har alltid haft svårt med kärleksrelationer med killar.
De senaste åren har även relationer med kompisar blivit en allt mer påtaglig bristvara i mitt liv också. Främst upplever jag att det här beror på att alla mina vänner skaffar sambos och deras intresse för vår vänskap då dör.
Jag har ett jobb som är rätt socialt och genom jobbet träffar jag många människor i min vardag. Jag upplever också att jag är uppskattad på jobbet eftersom jag är rätt ambitiös och jag tycker att mitt jobb är rätt kul. Så jobblivet känns som det fungerar. Dock har jag enbart professionella relationer på jobbet, det finns ingen som jag känner att jag klickat med på ett privat plan. Till viss del tror jag att det beror på att alla har så fullt upp med sitt eget liv.
Men när jag kommer hem på kvällarna så kan ensamheten bli fruktansvärt påträngande, ibland. Likaså har ledigheter och semestrar blivit något jag fasar inför, för jag har inget socialliv alls.
Ok, jag ska inte säga att jag inte har en endaste relation i hela världen. Jag har t.ex. några familjemedlemmar som bor relativt nära. Familj fyller dock inte samma funktion som annat socialt umgänge. Dessutom har jag ett fåtal vänner. Någon gammal kompis från högstadiet, vi kan ses nån gång i månaden, nån annan kompis här och där som jag kan träffa eller ringa ibland. Men jag har ingen som jag känner att jag spontant kan ringa och hitta på något med ofta. Det känns inte som att någon har den tiden för mig som jag vill ha för någon annan.
Paradoxalt nog kan jag samtidigt fundera på om jag ens vill ha vänner. Det jag upplever de senaste åren är att mina vänner har visat väldigt tråkiga sidor genom att dumpa vår vänskap då de blivit sambos. Det här får mig att tänka att det finns ingen riktig vänskap.
Dessutom tar jobbet så mycket energi från mig, att jag har ytterst lite energi till att hitta på aktiviteter efter jobbet. Vanligtvis ägnar jag den energin till att träna. Och då blir det inte så mycket tid för socialliv. Jag tror att det här kan vara en del av förklaringen till att jag inte har något privat socialliv, jag orkar inte med att ha många vänner. Jag har ett väldigt stort behov av egentid också för att må bra och för att kunna samla energi till att orka med vardagen.
Så lustigt nog vill jag å ena sidan ha vänner, men samtidigt känner jag att jag inte vet om jag orkar med det. Om jag ska ha någon vän så vill jag väl ha en riktigt nära vän. Det här med att ha 10 ytliga vänner är inte min grej. Jag vill ha ett fåtal, kanske bara en, nära vän.
Det jag tror jag egentligen vill ha är en kärlekspartner jag klickar starkt med. Samtidigt känns det här helt omöjligt att hitta. Jag har försökt med nätdejting men jag upplever att man inte kan fatta tycke för någon genom att bara ta en kaffe. Det känns som att man sitter och pratar med en främling.
I slutändan känner jag mig väldigt ofta alienerad i samhället på grund av min avsaknad av relaioner. Jag skäms också över att jag inte har vänner många gånger. Jämt när det är någon högtid så vet jag inte vad jag ska hitta på. Så högtider har också blivit ett plågomoment. Dels för att ensamheten blir så påtaglig inför dessa högtider och dels för att det socialt är så jobbigt att behöva säga att man inte har något att göra till sina kollegor etc.
Det känns som att jag är en fritt svävande individ som inte är en del av något sammanhang. Visst, i jobbet är jag det och det uppskattar jag. Men jobbet gillar mig för vad jag presterar, inte för den individ jag är. Jag tycker om många av mina nuvarande arbetskamrater på ett professionellt sätt. Men ingen av dem känner mig bakom min professionella fasad. Och jag känner inte dem heller bakom deras professionella fasad.
Det känns inte sunt att sakna ett socialliv och att bli sittandes själv i sin bostad när ledighet dyker upp. Mitt privatliv känns som att det ekar av tomhet.
Jag försöker vara tacksam över allt jag har. Bra jobb, några familjemedlemmar jag tycker bra om, några gamla vänner som jag i alla fall träffar någon gång ibland och så vidare. Samtidigt känns denna relationsbrist till andra människor väldigt jobbigt. Många verkar mena att det som gör oss lyckliga är relationer till andra människor. Om jag då inte har några relationer, hur ska jag kunna må bra?
Det här blev lite rörigt skrivet, men det är för att jag inte själv är på det klara exakt med var det brister, jag känner mest att mitt liv är ur balans. Finns det någon som har tips på hur jag kan komma till rätta med mitt liv så jag just nu väldigt ofta känner mig väldigt olycklig över det jag beskriver ovan?
De senaste åren har även relationer med kompisar blivit en allt mer påtaglig bristvara i mitt liv också. Främst upplever jag att det här beror på att alla mina vänner skaffar sambos och deras intresse för vår vänskap då dör.
Jag har ett jobb som är rätt socialt och genom jobbet träffar jag många människor i min vardag. Jag upplever också att jag är uppskattad på jobbet eftersom jag är rätt ambitiös och jag tycker att mitt jobb är rätt kul. Så jobblivet känns som det fungerar. Dock har jag enbart professionella relationer på jobbet, det finns ingen som jag känner att jag klickat med på ett privat plan. Till viss del tror jag att det beror på att alla har så fullt upp med sitt eget liv.
Men när jag kommer hem på kvällarna så kan ensamheten bli fruktansvärt påträngande, ibland. Likaså har ledigheter och semestrar blivit något jag fasar inför, för jag har inget socialliv alls.
Ok, jag ska inte säga att jag inte har en endaste relation i hela världen. Jag har t.ex. några familjemedlemmar som bor relativt nära. Familj fyller dock inte samma funktion som annat socialt umgänge. Dessutom har jag ett fåtal vänner. Någon gammal kompis från högstadiet, vi kan ses nån gång i månaden, nån annan kompis här och där som jag kan träffa eller ringa ibland. Men jag har ingen som jag känner att jag spontant kan ringa och hitta på något med ofta. Det känns inte som att någon har den tiden för mig som jag vill ha för någon annan.
Paradoxalt nog kan jag samtidigt fundera på om jag ens vill ha vänner. Det jag upplever de senaste åren är att mina vänner har visat väldigt tråkiga sidor genom att dumpa vår vänskap då de blivit sambos. Det här får mig att tänka att det finns ingen riktig vänskap.
Dessutom tar jobbet så mycket energi från mig, att jag har ytterst lite energi till att hitta på aktiviteter efter jobbet. Vanligtvis ägnar jag den energin till att träna. Och då blir det inte så mycket tid för socialliv. Jag tror att det här kan vara en del av förklaringen till att jag inte har något privat socialliv, jag orkar inte med att ha många vänner. Jag har ett väldigt stort behov av egentid också för att må bra och för att kunna samla energi till att orka med vardagen.
Så lustigt nog vill jag å ena sidan ha vänner, men samtidigt känner jag att jag inte vet om jag orkar med det. Om jag ska ha någon vän så vill jag väl ha en riktigt nära vän. Det här med att ha 10 ytliga vänner är inte min grej. Jag vill ha ett fåtal, kanske bara en, nära vän.
Det jag tror jag egentligen vill ha är en kärlekspartner jag klickar starkt med. Samtidigt känns det här helt omöjligt att hitta. Jag har försökt med nätdejting men jag upplever att man inte kan fatta tycke för någon genom att bara ta en kaffe. Det känns som att man sitter och pratar med en främling.
I slutändan känner jag mig väldigt ofta alienerad i samhället på grund av min avsaknad av relaioner. Jag skäms också över att jag inte har vänner många gånger. Jämt när det är någon högtid så vet jag inte vad jag ska hitta på. Så högtider har också blivit ett plågomoment. Dels för att ensamheten blir så påtaglig inför dessa högtider och dels för att det socialt är så jobbigt att behöva säga att man inte har något att göra till sina kollegor etc.
Det känns som att jag är en fritt svävande individ som inte är en del av något sammanhang. Visst, i jobbet är jag det och det uppskattar jag. Men jobbet gillar mig för vad jag presterar, inte för den individ jag är. Jag tycker om många av mina nuvarande arbetskamrater på ett professionellt sätt. Men ingen av dem känner mig bakom min professionella fasad. Och jag känner inte dem heller bakom deras professionella fasad.
Det känns inte sunt att sakna ett socialliv och att bli sittandes själv i sin bostad när ledighet dyker upp. Mitt privatliv känns som att det ekar av tomhet.
Jag försöker vara tacksam över allt jag har. Bra jobb, några familjemedlemmar jag tycker bra om, några gamla vänner som jag i alla fall träffar någon gång ibland och så vidare. Samtidigt känns denna relationsbrist till andra människor väldigt jobbigt. Många verkar mena att det som gör oss lyckliga är relationer till andra människor. Om jag då inte har några relationer, hur ska jag kunna må bra?
Det här blev lite rörigt skrivet, men det är för att jag inte själv är på det klara exakt med var det brister, jag känner mest att mitt liv är ur balans. Finns det någon som har tips på hur jag kan komma till rätta med mitt liv så jag just nu väldigt ofta känner mig väldigt olycklig över det jag beskriver ovan?
