Citat:
Ursprungligen postat av
Konrad
Han är den ende i min släkttavla som har blivit avrättad om det nu är någon merit. T.o.m prästens ko vilket minst av allt var en förmildrande omständighet. Kon brändes också på samma bål om jag kommer ihåg rätt.
Du skriver avrättad, men kanske menar dömd?
Jag har 1 av den citerade artikelns 3 källor, Almquist (som rekommenderas, för detta sida 20—6). Han nämner inte det fallet men en handfull andra, och detta i ett sammanhang Wikipedia förbigår, nämligen den tidens tillämpade leuterationsrätt i stegrande omfattning. Man hade med Kristoffers landslag infört mosaiska lagar (med stening & hela faderullan direkt ur GT), men detta allom till varnagel, så någon dömdes i underrätt (d.v.s. på plats närmast folket) till döden, men domen sändes därefter iväg att formellt fastställas av kungen (senare hovrätt) som i stället benådade/mildrade. Win-win, tills folket efter några decennier lärt sig detta och rättsmännen började rodna. Det är därför vanskligt att bara se till domar, särskilt från underrätt, då som nu. Eller, med Almquists ord om en kollegas tidigare föreläsningar över svensk rättshistoria, som
Citat:
huvudsakligen nöjt sig med att angiva de olika rättsbudens föreskrifter. Denna i och för sig föga tilltalande metod är emellertid särskilt förkastlig, då det gäller straffrättens historia. Ifrågavarande rättsdisciplin har nämligen under större delen av sin tillvaro varit behärskad av den s. k. avskräckningsteorien, vilken hade till syfte att med strängast möjliga straffhotelser söka avhålla eller avskräcka allmänheten från brott. Denna teori hade bl. a. till följd, att straffbud från äldre mera barbariska tider bibehöllos osedvanligt länge i lagstiftningen, endast och allenast emedan vederbörande voro övertygade om, att att ett ersättande av dessa sedan gammalt välkända straff med mildare sådana nödvändigt måste medföra en ökning av brottsligheten. Huvudsaken var emellertid, att det stränga straffhotet kvarstod i lagen och sålunda principiellt tillämpades vid underrätterna. Att straffet sedermera så gott som alltid mildrades i högre instans och sålunda sällan eller aldrig kom att verkställas, betydde för den härskande samtida uppfattningen vida mindre. Endast i undantagsfall lyckades oppositionen mot detta system göra sig hörd, såsom då 1642 års lagkommission klagade över tendensen att söka göra underrätternas domar illusoriska »och till idel apespel».¹
¹ Handlingar rörande 1642 års lagkommission, dess förutsättningar och verksamhet (ed. J. E. Almquist 1937), s. 122.
[Sida 4]
Att så många dödsdomar ändå gått till verkställande är 1 tecken bland flera på tidelag som utbrett fenomen.
Citat:
Ursprungligen postat av
Konrad
Egentligen var det väl så, som jag har förstått det, att han gavs möjlighet att välja mellan att bli levande nedgrävd eller bränd på bål.
Det är inte troligt att en dödsdömd fått själv välja avrättningsmetod; troligare att alternativen nämns tillsammans i domen, å högre instans att avgöra. Och i artikelstyckets sista mening “Detta är det enda bevarade dokument
från Norrbotten där dessa avrättningsmetoder åberopas i samma handling.” är det av mig kursiverade det viktiga. Jämför “Och enligt Sunnerbo häradsrätts dombok den 24 september 1611 blev en person för tidelag dömd till levandebegravning »eller ock till elden», ehuru tingsmenigheten bönföll, att han »måtte komma till yxan», d.v.s. avrättas genom halshuggning.” [Almquist sida 22—3]