Hur mycket egentid tycker ni är rimligt?

Hur mycket egentid tycker ni är rimligt att ta sig när man är i ett förhållande och har små barn? Barnen måste ju ha ständig tillsyn och ett hem kräver ju en del arbete och sen ska det lönearbetas och relationen ska vårdas.. hur mycket tid är rimligt att lägga på personliga hobbys och på att bara ta det lugnt tycker ni? Och hur gör ni för att se till att fördelningen av egentid blir någorlunda rättvis?

Det varierar såklart beroende på hur krävande barnens dagsaktuella faser är (barnen går givetvis först). Men generellt skulle jag säga att 25% av den "barnfria" tiden borde kunna vara ett riktmärke. Men viktigast är att komma överens inom förhållandet.

Vad som är "rimligt" definierar man själv. Det är ingenting någon annan kan svara för en, det måste man känna själv. Kan man inte ta det lugnt och mår dåligt av att "ta det lugnt", kanske man borde testa något annat, etc.

Det beror helt på vad man är för person. Vissa behöver mer egentid än andra för att känna livslust. Är man förälder har man ett ansvar som gör att man måste prioritera barnen före sig själv. Att ha småbarn är dock en stor påfrestning som kan köra slut på en människa. Att vårda relationen är också viktigt men svårt praktiskt om man inte mår bra själv. Att ge varandra tid att andas är i sig själv ett sätt att vårda relationen. Istället för att "tvinga" din partner att vara med dig kan det vara en god idé att ge honom/henne tid för sig själv så han han/hon kommer självmant till dig

lev som vanligt. Men 1 dag och natt varje en månad kan man (OM MAN HAR MÖJLIGHET) låta barnen ha barnvakt, också spenderar man kvalitet tid antingen hemma eller någon annanstans.

Det beror på så otroligt många saker. Vad man jobbar med, hur mycket man jobbar, restider, behov, måsten etc. etc. etc. etc.

Flera här säger att barnen kommer först, och det är ju en jättefin tanke. Men när man är två som jobbar mycket och ofta övertid, handlar det mer om att pussla så att en förälder alltid finns tillgänglig. Visst skulle jag önska att vi kunde vara hemma båda två senast kl 18 och umgås maximalt med barnen till läggdags. Men det är inte vår verklighet. Vissa saker måste göras och antingen köper man läget eller så gör man det till ett problem.

Min fru och jag har hela tiden vetat om detta och det var ett mycket genomtänkt, gemensamt och lätt beslut att ändå bilda familj. Det är den som jobbar över som lider mest.

Någon sa att 25% är ett riktmärke för egentid, och dit når vi absolut inte om man inte räknar restid till och från jobbet (i mitt fall en promenad). Det skulle innebära en timme per skalle varje dag och det behovet har ingen av oss. Att vara ifrån varandra 2 timmar varje kväll finns inte på kartan.

Som med absolut allt i ett förhållande handlar det om att vara lyhörd för sina egna och sin partners behov. Millimeterrättvisa har aldrig gjort oss några tjänster och är därför bannlyst här hemma. Man tar ansvar för sig själv, för sin partner, för relationen och naturligtvis för barnen. Ibland blir det krockar, inte minst med VAB, och då får man pussla. "Jag vabbade sist" är inget argument, utan det handlar om hur vi har det på respektive jobb.

Nu blev det en lång utläggning utan att jag egentligen ens svarat på frågan...

Mitt råd till andra är iaf att vara anpassningsbar och lyhörd. Låt det inte bli ett problem om er partner vill ta ett glas vin med en kompis och använd det inte som argument för att få göra samma sak själv. Livet är så mycket viktigare än 100% rättvisa på allt. Samtidigt, vet man att man verkligen behöver egentid så ska man inte kompromissa bort det, eftersom det skadar en själv och hela familjen.

Jag tycker att behovet ska få styra det snarare än att man ska dela upp allt rättvist och tänka på vad som är rimligt i andras ögon. Det går säkert i olika perioder också för både tjejen och killen skulle jag tro men som förälder så är man nog införstådd med att man får stå tillbaka en hel del.

Jag tror att man vinner mycket på att utnyttja de små stunderna som man nog ändå får mellan varven. Och jag tror också att man inte får glömma bort att uppvakta och att göra saker tillsammans som man och kvinna. Det är nog lätt att bara fastna i rollerna som mamma och pappa annars och att egentiden gör att man utvecklas individuellt men inte som par isf.

Hur tänker du själv i frågan? Är din kille av en annan åsikt?

Tja.. jag vet inte, det är det jag funderar över. Jag tycker att det är lite svårt att bedöma vad som är vad och vad som är rättvist och rimligt även om jag helt håller med dig om att det är lönlöst ovh inte önskvärt att sträva efter millimeterrättvisa eller gå efter vad andra tycker...

Vi har en son på ett år och jag är fortfarande föräldraledig med honom medan min man jobbar. Jag sköter hushållet (lagar mat, tvättar, diskar, städar, plockar, sköter trädgården osv) och tar hand om barnet typ 85% av tiden, medan han jobbar och sen sköter våra djur samt renoverar på vår gård. Vi har rätt fullt upp båda två och det är svårt att få till egen tid till våra intressen (vi försöker dock ta oss tid till varandra). Vår son är väldigt mammig, särskilt på kvällen och det är bara jag som kan ta hand om honom då, och då får min man ofta några kvällstimmar då han kan chilla. Jag kan chillar lite när han somnat, som nu, men måste ligga bredvid barnet för annars vaknar han så det får bli typ telefonen eller läsa en bok, andra aktiviteter är svårt. Jag saknar egen tid att kunna ägna mig åt saker jag gillar, som att träna, måla, sy och handarbeta, osv utan att behöva avbryta hela tiden och ha ett barn på ryggen samtidigt... det är väldigt sällan jag kan göra det. Min man betraktar det som egentid för mig om jag får dammsuga huset utan att ha barnet samtidigt.. men å andra sidan så är det ju inte som att han ägnar massor av tid till sina intressen heller (beroende på hur man ser på det, renoveringen är på sätt och vis hans intresse men det är ju samtidigt något som gynnar familjen, likadant med jakt och skötsel av våra djur). Han får oftare än jag åka iväg och roa sig med vänner på egen hand men å andra sidan så går det ju inte att jag åker för barnet accepterar inte det. Å andra sidan hittar jag på väldigt mycket roligt tillsammans med barnet (åker på utflykter och små resor tillsammans med mina föräldrar, syskon, vänner osv) fast jag har ju alltid ansvar för barnet då också, samtidigt som han ju då får tid ensam hemma när jag är iväg. Jag vet inte. Det blir kanske någorlunda rättvist i slutändan. Jag skulle önska några timmar i veckan för att träna/sy/bara vara själv men det kommer väl när barnet blir äldre och mer självständig och vi inte behöver renovera lika mycket. Ville mest höra lite om hur andra har det.

Det låter verkligen intensivt; barn, hushåll och en gård men åh vilken härlig miljö för er lille parvel att växa upp i.

När jag läser ditt svar så känner jag bara hur tokigt du tänker. Släpp det där med rättvisa! Det finns ingen större orättvisa än att behandla alla människor likadant. Just nu börjar dina tankar av ensamtid göra sig alltmer påmint och varför tror du det? Jag tror att det beror på att det inte längre handlar om en längtan eller önskan utan om ett behov och när våra mänskliga behov gör sig påminda så bör man ta dom seriöst. Det är som när varningslampor blinkar i bilen, man tar den ekonomiska smällen och krånglet att vara utan bil, man gör de förändringar som behövs den perioden för bilen måste helt enkelt till verkstan - annars vet man att skadan och kostnaden blir värre. Förstår du vad jag menar?

Nu är jag verkligen ingen barnexpert men visst är det väl självklart att er son är mammig när det bara är du som finns där? Jag förstår hur du tänker; han vill att du nattar honom för annars gråter han och då är det viktigaste att han blir nöjd. Jag kommet sticka ut hakan här och du får korrigera mig om jag tänker fel, men det låter inte som att det är den bästa lösningen för någon av er i längden.

Du har behov av kvalitativ egentid och det behovet kommer att växa tills det bli uppfyllt. För att fortsätta att vara en bra mamma (för du låter som en underbar mamma! ) så är det viktigt att inte utplåna sina egna behov till förmån för andras. Man blir nog lätt uppslukad av ansvaret över ett nytt liv, av hemmet, gården och relationen att man glömmer att ansvaret för sig själv hör ihop med ansvaret för barnet (och relationen).

Och din man skulle nog tycka att det vore underbart mysigt att få natta sin son (efter avvänjningsnätterna av skrik och gråt). Han kommer nog göra på sitt sätt vilket kan betyda att den proceduren inte alls tar lika lång tid som för dig och att han får loss tid till renovering ändå. Och din son, ja han har ju inget annat att jämföra med men skulle nog definitivt må bra att få en intimare kontakt med sin pappa. Nu vet jag inte hur era planer är men vill man ha syskon så är det nödvändigt att båda hjälps åt mer och att pappan tar större ansvar för det äldsta barnet innan lillen kommer om du öht ska hålla hela småbarnstiden.

Bee there done that.
Jag säger så här. DET BLIR BÄTTRE men under tiden tycker jag ändå att du ska göra det bättre för dig och även din son. Jag tycker faktiskt inte att du/ni ska ta hänsyn till att sonen bara vill ha dig utan du ska se till att lämna hushållet ibland och ängna dig åt dig själv. Du behöver ju inte göra en helomvändning på stört utan någon gång ibland annars blir det lätt så att du börjar må dåligt och känner dig lite bitter..

Mår du bra mår din pojke och familj också bra.
När det kommer till fördelningen tror jag inte på rättvisa utan man måste se till vad som funkar bäst för familjen.

Ja du har nog helt rätt angående att det börjar bli ett behov som jag kanske borde lyssna på och att sonen och pappan egentligen borde lära sig umgås mer. Det är klart att han är mammig eftersom jag tar hand om honom mest men jag tycker att det är så jobbigt att höra honom gråta och skrika efter mig. Tydligen så fungerar det lite bättre om jag inte alls är hemma för om barnet vet att jag är där så vill han absolut vara med mig. Jag får prata med min man och se om jag kan börja lämna huset någon kväll i veckan så att de får öva på att vara själva tillsammans och så att jag får lite egentid

Ja det är härligt att bo på landet med djur och natur nära, jag älskar att bo såhär och vill inte byta ut det även om det innebär ganska mycket arbete för oss så tror jag att det kommer ge barnen mycket att leva såhär. Vi håller på att försöka skaffa småsyskon nu så det är kanske bäst att pappan och sonen försöker närma sig varandra..

Det låter som en bra idé, prata öppet med honom om vad du behöver och hur du upplever det hela.

Där ser man . Lycka till med bäbisplanerna