Ordet du söker är fysionomi och utvecklades i det antika Grekland.
De antika filosoferna tänkte sig kroppen som en trogen avbild av själen och själva ansiktet som själens spegel.
Den schweiziske Filosofen Kaspar Lavatar sammanställde de antika grekernas indelningar av fysionomi kontra själsliga egenskaper.
Ett normalt ansikte ansåg man vara fyra näslängder långt.
Från hjässan till hårfästet är det en näslängd, från hårfästet till näsroten en, tredje näslängden är näsan själv och fjärde näslängden räknas från näsans underkant till hakspetsen. Öronen ska alltså ha samma längd som näsan i ett normalt anikte.
Bredden mättes med lodräta linjer dragna över nässpetsen, genom inre ögonvrån och ögats mittpunkt till den yttre ögon vrån. Dessa avstånd ska vara lika i ett normalt ansikte ansåg man.
Man ansåg att den som hade ett sådant ansikte var en perfekt och harmonisk människa vilket speglade en sund själ i en sund kropp enligt de antika grekiska filosoferna.
Ett större eller mindre ansikte ansågs spegla en mer primitivt själsligt utvecklad människa enligt de antika filosoferna och det är utifrån dessa tankar Kaspar Lavatar utvecklar fysionomin och de olika själsliga egenskaperna.
Tex kunde en fyrkantig ansiktform betyda att personen var energisk och envis och ett runt ansikte betyda att personen var initiativrik.
Man tittade även på de olika delarna i ansiktet som hur pannan var och hur näsan såg ut mm. Pannan indelades i tre former: bakåtlutande, lodrät och framåtlutande.
Bakåtlutande panna stod för intelligens och finkänslighet men en för starkt bakåtlutande panna stod för idiotism.
Lodrät panna som svagt välver sig uppåt stod för en kallt beräknande person
och framåtlutande pannor stod för en svag karaktär.
En viktig sak som Lavatar utvecklade var hur personers anletsdrag var.
Där fylliga anletsdrag påvisar en flegmatisk människa och ett mer markerat, ihoptryckt anletsdrag påvisar en kolerisk människa osv.
Man delade även in ansiktsformer och anletsdrag i olika djurklasser, dvs man täkte sig att ansiktet liknade tex en björn eller ett får och ansåg att personen då hade dessa djuriska karaktärsdrag.
Enligt de antika grekiska filosoferna utvecklades alltså ansiktsformerna utifrån vilken själslig karaktär man var vilket jag försökte belysa utifrån hur tanken kring människans fysionomi som speglar människans själ och inre växte fram från antiken till runt 1800-talet.