Vad är det för fel på mig och varför är jag så svår att tycka om?

Känner igen mig väldigt mycket. Jag har växt upp utan far och känt mig sviken av denne. Mina problem har handlat väldigt mycket om att jag inte verkar tycka om mig själv. Jag har då och då haft bra självförtroende och har inte saknat bekanta/kompisar, men jag har undvikit/dragit mig ifrån att skapa närmare relationer. Har t.ex aldrig haft flickvän och bara ett enstaka nära vänner. Varför det blivit såhär är väl för att jag är rädd att bli sviken igen.

Skillnaden mellan oss är väl att du verkar ha blivit lite mer utåtagerande än vad jag blivit. Jag har undvikit människor till den punkt att då jag väl tar kontakt så framstår jag istället förmodligen som desperat/konstig. Men i grund och botten är det nog samma problematik med lite kass självkänsla.

Ja precis! Var inget med att man sågs som narcissist att göra det har att göra att man är mer intelligent bara. Det är både en gåva och förbannelse. Så hitta andra som också är så! Det är vad jag försöker med själv men som sagt är svårt!

Känner igen mig i din historia. Ont om vänner då jag ständigt stötte bort de jag hade. Men de som finns är mer värda än 300 pers på Facebook.
Även jag är ombytligt. Något jag med åldern lärt mig att hantera via KBT.
Får jag gissa så har du en bokstavskombination. Antagligen samma som jag fick i vuxen ålder då jag växte upp innan ADHD var uppfunnet.
Du borde iaf söka kontakt hos en psykolog för att kolla om du har det. Som vuxen är det inga problem att leva med det utan det blir mer som en befrielse att få veta. Sedan kör man en KBT-terapi för att hanskas med det då det är en tillgång om man hanterar den rätt.

Man ska alltid kunna vara sig själv och man ska inte behöva förändra sin personlighet för andras skull men bara för det betyder det ju inte att man inte kan vara lite ödmjuk och tänka till innan man talar? En person som väldigt ofta är ironisk och sarkastisk framstår i mina ögon som osäker. Varför känner man behovet av att göra allt till ett skämt? Sedan kan en sådan person också väldigt lätt framstå som nedlåtande. Ärlighet vara längst men brutal ärlighet är inte alltid uppskattad, man kan vara ärlig på ett trevligt sätt också.

Första intrycket man får utav någon är oftast något man blir igenkänd för. Hur vill du att andra ska uppleva dig? Man kanske inte ska ge 100% full styrka av sig själv när man träffar nya människor om det brukar skrämma iväg dom. Som sagt jag förespråkar att man alltid ska vara sig själv, man ska inte behöva spela någon man inte är. Men om du vill ha folk runt omkring dig som accepterar dig för den du är så kanske du någon gång ibland måste ta ett steg tillbaka och acceptera dom för hur dom är.

Jag är ENTP, vilket kan förklara rätt mycket om hur jag är. Kan ni övriga som känner igen sig också vara det tro?

Är tyvärr INTJ men vi är ju inom samma slags kategori men inte helt matchande. TS kanske känner igen sig i något av dem.