Vad är det för fel på mig och varför är jag så svår att tycka om?

Hej Flashback.

Skriver denna tråd för att dels ventilera mig och dels få opartisk input, så ska försöka vara så ärlig och blabla som möjligt.

Jag blev ett skillsmässobarn i dagisålder, växte upp som ensambarn utan en modersfigur. Min farsa är alldeles för snäll för sitt eget bästa och detta resulterade i att han blev totalt överkörd av flickvänner under min uppväxt. Två av dessa utsatte mig för psykisk mobbning, den ena i ung ålder då jag inte hade något att sätta mot/visste bättre och den senare i mer vuxen ålder där jag faktiskt kunde säga ifrån.

Jag har sedan barnsben varit grabben som varken haft massor med vänner eller inga alls. Var varken mobbad eller omåttligt populär, hängde lite med de flesta och hade inga sociala problem på så sätt.

I tonåren hörde jag till en subkultur, såg absolut inte ut som alla andra men var ingen enstöring för det. Jag har alltid sett mig själv som en social person men svensk som man är så sitter man ju inte direkt brevid folk på bussen om man inte måste eller har ett par innanför västen.

Efter gymnasiet kretsade det mesta om att skaffa brudar, jag varvade ONS med flickvänner, var aldrig nöjd, aldrig trogen men fortsatte på samma bana tills förra hösten. Jag raggade på allt jag fann intressant och tillslut hamnade jag på en tresiffrig lista.

Jag startade eget för några år sedan och jag umgicks med färre och färre vänner, bytte ofta vänskapskrestar men kände mig väl aldrig riktigt som "en i gänget" även fast jag uppskattade de vänner jag hade och de verkade uppskatta mig.

Med tiden insåg jag att jag faktiskt aldrig kände mig lycklig, alltid strävade efter något nytt, något mer, något mer spännande. Jag tjänade hyffsade pengar och blev lite av en shopaholic, reste en hel del, upptäckte mycket, upplevde mycket, alltid nya saker för att försöka hitta något som överträffade det gamla. Lite av en adrenalinjunkie, började exprimentera med droger. Det har eskalerat till dags datum, inte till något missbruk men det börjar bli farligt nära.

När mitt senaste förhållande tog slut förra hösten började jag tänka mycket mer på mig själv, försökte rannsaka mig själv. Och nu, snart ett år senare har jag kommit underfund med så otroligt mycket om mig själv att jag börjar bli rädd för vem jag är och om jag någonsin kommer ha ett lyckligt liv.

I dagsläget har jag bara 2 nära vänner, min bästa kompis bor med sin flickvän sedan en tid tillbaka och de ska med tiden byta stad. Han hör sällan av sig nuförtiden, jag försöker regelbundet bjuda till och vi umgås då och då, men det känns mest som att han gör det för att ställa upp för mig.

Hur har det blivit såhär, 2 nära vänner? Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag mig som världens största loser. Jag har väldigt mycket ytligt bekanta, men jag blir väldigt sällan inbjuden till fester eller aktiviteter överlag. Det känns helt enkelt inte som att någon tycker om mig eller uppskattar mig.

För att ge er lite mer kött på benen så är här en liten lista som ger en mer tydlig bild över vad jag kommit fram till.

- Seperationen från en modersfigur i ung ålder var för mig traumatisk, min hjärna relaterar ensamhet med att bli övergiven. Rädslan för detta och en "trygg barndom" gav mig ett enormt bekräftelsebehov.

- Psykisk mobbning av modersfigurer i ung ålder gav mig kass självkänsla.

- Jag brukar ofta framstå som otroligt dryg av folk som inte känner mig, dels för att min humor är ganska sarkastisk och folk inte riktigt förstår att jag skämtar. Detta är något jag ständigt jobbar på att vänja bort. En vän jag nyligen skaffat sa att hon tyckte jag var det största rövhålet på jorden i början men nu när hon lärt känna mig tycker hon att jag är hur snäll som helst.

- Jag är åsiktsstark, är ingen kiss ass utan står för mina åsikter och skäms inte för sånt jag gillar/ogillar. Kan sådant sticka folk i ögonen så pass mycket?

- Jag kan säkerligen uppfattas som weird, när jag blir intresserad av något nytt blir jag manisk, det är allt som finns i mitt huvud. Jag läser om det, lär mig det, köper det, kollar videos och verkligen satsar 100% på det nya. Kan människor känna att jag inte riktigt "förtjänar" att så snabbt bli uppsluppen av något?


Allt tänkande på detta har gjort att jag gått mer och mer in i mig själv, stöter bort ragg då jag inte vill såra någon mer. Att inse vilket jävla rövhål jag har varit har fått mig att hata mig själv. Men jag försöker fortfarande läsa mycket om self development, där det talas mycket om att förlåta sig själv, försöka släppa sitt ego och låta sitt inre barn leva igen.

Funderar på om jag kanske har en bokstavskombination? Har reflekterat över tjejer jag träffat och kommit fram till att de flesta som attraheras av mig själva verkar må dåligt, är i ett "bad place" eller är bat shit insane.

Det suger att inse att jag kanske har en riktigt kass energi som drar till sig andra människor med kass energi, och att det är därför ingen vill umgås med mig, för att jag bara utstrålar detta, trots att jag innerst inne är positiv, social, skämtsam, tycker om att träffa nya människor och gärna umgås och är en bra vän som bryr mig om mina polare.

Vad fan ska jag göra egentligen?

Jag är den kvinnliga versionen av dig. Jag har ett par vänner här och där men jag tror att såna människor som dig och mig fokuserar mer på att lära sig något nytt eller på karriären än den sociala biten. Jag är väldigt sarkastisk.

Jag blev chef som väldigt ung och redan då började mina kollegor se på mig med andra ögon där jag är *bitchen* som kommer göra deras liv ett helvete. Jag kanske har 1 kollega som jag är ganska nära och resterande tjejkompisar har mer av försvunnit för att jag satsade på att lära mig något.

Jag är som dig. Jag kan inte släppa något om jag lärt mig något nytt.
Brukar luncha själv och läsa. Vet du? Jag slutade bry mig om människor ett bra tag sedan.
Jag har en partner och det räcker för min del.

Jag orkar inte passa in i någons ram eller fejka samtalsämnen/leende för att bli älskad/gillad och jag tror inte att du är en sån. Människor som dig och mig i Sverige sticker ut.

Jag tror inte du har en bokstavskombination. Det du lider av är dålig självkänsla (inte att blanda ihop med självförtroende). Eftersom du gång på gång nämner en modersfigur, eller saknaden av en sådan, så skulle jag tippa på att det är dit allt det där som gnager inom dig kan härledas till. Vad sägs som att snacka ut hos någon professionell?

Har du funderat på att ta kontakt med din biologiska mamma (om hon är i livet)? Om det är möjligt så kanske det vore ett alternativ för att låta barnet inom dig få ett ordentligt avslut. Sedan kan ditt vuxna jag bestämma om det är en relation värd att bygga på eller helt enkelt se det som ett avslutat kapitel.

Jag håller delvis med dig, absolut. Men jag önskar mig mer än allt en umgängeskrets där jag passar in, kan vara mig själv och känna att jag är på samma nivå som alla andra. Några man kan åka på äventyr med, göra roliga grejer och bara leva livet, men också snacka om allt och ingenting.

Jag tänker att när/om jag någonsin träffar min själsfrände, att då hon kommer vara allt jag någonsin behöver, men det känns som ett moment 22, är jag alltid olycklig kommer jag aldrig kunna attrahera någon som är det jag söker?

Jag har gått till 2 eller 3 psykologer, känner inte att jag klickat med någon. Har nästan känt att jag är smartare än de, eller att de helt enkelt inte förstår hur jag känner. Vilket självklart inte är så konstigt om man inte är som jag är.

Jag tog ett steg och bad att få prata ut med min mamma, men eftersom vi inte bor så nära ville hon prata när vi ses. Men hon kommenterade också att "det som skett har skett", vilket inte direkt kändes som att hon ville eller kanske skäms för att prata om det.

Håller med dig. Jag har dock försökt att vara den typen du påstår med ett leende/hjälpsam men är ändå den "dryga" bitchen som alla hatar så fort hon kommer in. Det kan vara så att människor inte gillar individer som är drivna, energifulla och duktiga. Man känner ett hot och då slutar man umgås med såna typer. Ren slumpmässigt blir vi sarkastiska och dryga eftersom vi bygger upp en vägg och försvarar oss ifrån attack.

Jag är glad att jag träffade en partner. Han är nog den enda jag kan prata med men inte riktigt heller. Man kan inte säga allt till sin partner.

Jag saknade fadersfigur i ung ålder. Han blev en far (inte riktig) men bättre när jag blev äldre men vi är väl lika TS.

Jag såg filmen om Sandra Bullock där man snackar med varandra om henne för att hon är en "bitch". Man skriver till varandra nu kommer bitchen.

Såg mitt liv i henne lite
https://www.youtube.com/watch?v=cVAEPPQfJ8I

Du kan inte bli någon du inte är och du kan inte bli någon du inte är för att bli älskad

Något som jag fått lära mig den hårda vägen är att lycka börjar inom en själv.

Vilket jag kommit fram till de senaste månaderna. Har lärt mig att vara själv, men inte att vara lycklig. Tänker inte förlita min lycka på någon som jag hitills gjort i mitt liv, jag vet bara inte riktigt vart jag ska börja eller hur? Har gjorde du?

Jag förstår vad du menar. Jag verkar tom. lyckas att förolämpa folk fast att jag menar väl, förstår inte riktigt hur det är möjligt...

Haha "typ"
Det är av den anledningen som du är egen företagare och jag är chef. Vi har starka personligheter som kan rubba en människa. Det handlar inte om att vi har dålig självkänsla. Tvärtom.
Vi är dock kanske bara skapade för att vara ensamma eftersom människor känner sig "hotade" av oss. En duktig människa vill man bryta ner. Hur bryter man ner en sån människa? Isolering. Alla isolerar dig och du börjar känna dig ensam medan alla snackar skit bakom din rygg. Det är deras gemenskap. Vill du verkligen beblanda dig med såna typer?

Låter nästan som mig faktiskt. Fast jag har inte eget företag och massa cash (ännu).

Vet inte riktigt om jag kan besvara vad det är för fel på mig/dig, men har hört från vänner/bekanta att jag inte har någon empati och är narcissistisk. Det ve/tror jag inte personligen men enligt andra så verkar man ha dessa drag. Förmodligen är det samma för dig då jag kan se lite av det i din text. Man är smartare och snyggare än andra och man är medveten om det, därför vissa inte gillar en. De ser en som ett hot.

Edit: Skillsmässobarn här också för övrigt med en farsa som tryckt ned en osv.

Du kanske har svårt att connecta med andra på ett djupare plan? Jag har i varje fall svårigheter med det, och är väldigt likgiltig till kontakt med andra människor. Har svårigheter med känslor, känner inte så mycket och resonerar väldigt annorlunda jämfört med min omgivning. Är motsatsen till känslostyrd och kan bli ganska äcklad utav människor som känner för mycket.

Är också skilsmässobarn. Har avslutat alla relationer jag haft innan den andra parten fått chansen att avsluta med mig först. Trots att vissa relationer varit felfria. Kan inte ha relationer med män som är lättstötta och blir sårade för jag kan gå på som ett jävla tåg.