Aftonbladet publicerar en artikelserie om Afghanistan.
Ensamkommande flyktingpojken Hayat valde att återvända till Afghanistan efter att ha varit i Sverige. Mina fetningar.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23056990.ab
Ensamkommande flyktingpojken Hayat valde att återvända till Afghanistan efter att ha varit i Sverige. Mina fetningar.
Citat:
Han har inga problem med att få asyl i Sverige. 22 år gammal med en kandidatexamen i historia från universitetet i Kabul ljuger han om sin ålder och registreras som minderårig. ”Jag är hazara”, säger han. ”Jag har ingen skäggväxt.”
”Men varför är du här nu?” frågar vi. ”Varför skickades du tillbaka?” ”Jag blev inte utvisad”, säger Hayat, ”jag reste tillbaka frivilligt.” Vi ser ut som ett stort frågetecken.
”Ja”, säger Hayat, som om det han nu ska berätta är alldeles självklart, ”jag trodde att när jag hade fått asyl så skulle jag få arbete och på kort tid tjäna ihop en förmögenhet. Efter ett år i Sverige skulle jag återvända som en rik man, betala mina skulder, försörja min far, mor och mina syskon och gifta mig med den flicka som jag älskar, samt finansiera mina fortsatta studier på universitetet.”
I Sverige inser Hayat raskt att han har satt sig själv i en fälla. Som minderårig kan han inte avslöja att han är universitetsutbildad. Arbeten som rörmokare eller snickare, sysslor han anser vara simpla, skulle ta flera år att utbilda sig till. Det skulle ta fyra år – minst – innan han kom ut på arbetsmarknaden. Sverige är inte möjligheternas land, som han trodde, utan motsatsen. Tanken på hans flickvän hemma är vad som avgör saken. Hennes familj vill inte vänta i fyra år eller mer på hans hemkomst, utan skulle gifta bort henne långt innan han återvände till Afghanistan.
Han avslöjar sanningen för de svenska myndigheterna, att han inte är minderårig. Eftersom han frivilligt anmäler sig för att resa hem, får han 6 000 dollar av International organization for migration, så att han kan etablera sig hemma i Afghanistan. Han betalar sina skulder, fortsätter sin utbildning på universitetet med målet att ta en masterexamen och investerar resten av pengarna i studenthemmet där han bor.
”Men varför är du här nu?” frågar vi. ”Varför skickades du tillbaka?” ”Jag blev inte utvisad”, säger Hayat, ”jag reste tillbaka frivilligt.” Vi ser ut som ett stort frågetecken.
”Ja”, säger Hayat, som om det han nu ska berätta är alldeles självklart, ”jag trodde att när jag hade fått asyl så skulle jag få arbete och på kort tid tjäna ihop en förmögenhet. Efter ett år i Sverige skulle jag återvända som en rik man, betala mina skulder, försörja min far, mor och mina syskon och gifta mig med den flicka som jag älskar, samt finansiera mina fortsatta studier på universitetet.”
I Sverige inser Hayat raskt att han har satt sig själv i en fälla. Som minderårig kan han inte avslöja att han är universitetsutbildad. Arbeten som rörmokare eller snickare, sysslor han anser vara simpla, skulle ta flera år att utbilda sig till. Det skulle ta fyra år – minst – innan han kom ut på arbetsmarknaden. Sverige är inte möjligheternas land, som han trodde, utan motsatsen. Tanken på hans flickvän hemma är vad som avgör saken. Hennes familj vill inte vänta i fyra år eller mer på hans hemkomst, utan skulle gifta bort henne långt innan han återvände till Afghanistan.
Han avslöjar sanningen för de svenska myndigheterna, att han inte är minderårig. Eftersom han frivilligt anmäler sig för att resa hem, får han 6 000 dollar av International organization for migration, så att han kan etablera sig hemma i Afghanistan. Han betalar sina skulder, fortsätter sin utbildning på universitetet med målet att ta en masterexamen och investerar resten av pengarna i studenthemmet där han bor.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23056990.ab
