Gammelmedias annalkande död

Vilka journalister jobbar gärna gratis?

Indirekt gratis. Finns åtskilliga som vittnar om socialbidragsnivåer hos frilansarna. Många av dessa skulle kunna få ett rent ekonomiskt bättre jobb inom skola, vård eller liknande. Men då är de ju inget speciellt längre och passar inte in i de kulturella kretsarna.

Många journalister påminner om de som inte kan släppa dröm om att jobba som artist eller skådespelare. De kan helt enkelt se sig själva ha ett vanligt jobb utan är beredda att leva ett destruktivt och ekonomiskt mycket torftligt liv för att få behålla känslan att vara speciell.

Emanuel Karlsten fakturarade tex inte Stampen från 1 januari till 23 maj i år: (FB) Gammelmedias annalkande död

En journalist fakturerade inte Stampen mellan 1 januari till den 23 maj i år.
Och därför är alla journalister beredda att arbeta gratis?

Stampen får nu inte dra på sig nya skulder, tydligen betyder det att de nu får betalt direkt. Så de har nog inget emot att fortsätta jobba...

Fler än du skulle vilja erkänna. Alla vet att inom t ex tv-branschen kryllar det av arbete som i praktiken görs gratis, dvs antingen till pisslåga löner eller via "praktikanttjänster", korta jobb och provanställningar som har så låga löner att medarbetaren är tvungen att skjuta till rätt stora belopp själv för att kunna ha råd att överleva och göra jobbet. Det finns säkert många liknande jobb inom pappers- och webb-journalistiken också.

Någon gång mot slutet av 90-talet gjorde Nöjesguiden (som då fortfarande var en bra tidning) ett temanummer om journalistik. Många som var med i det numret, med och utan kända namn, var mycket tydliga med hur mycket obetalt eller halvbetalt jobb det fanns i branschen. Det jag kommer ihåg bäst är en kille som hade pluggat tv-reportageteknik, klippning osv och sedan skulle ta sig in i den då apheta svenska tv-branschen. Han förklarade utan omsvep att hans första riktiga tv-jobb i Stockholm i praktiken hade varit gratis i minst ett halvår. "Det är det man får ta, efter utbildningen är det viktiga att komma in och bli knullad" så att några i branschen börjar fatta att man finns där, och så att man samlar på sig litet kontakter och hands-on kunnande. Att ha läst om hur det görs i skolböcker är som bekant inte detsamma som att faktiskt kunna saker ute i verkligheten. Den här killen var helt inställd på att gilla läget - och det här var vid en tid när Stockholm inte var lika dyrt som idag (särskilt bostäder förstås) och journalistkrisen inte lika djup; vi kan utgå från att det är ännu värre idag.

Uppenbarligen är det många yngre svenska journalister som också är ivriga att bli knullade billigt, ovisst i vilka/hur många hål.

Så en person som figurerade i ett reportage för 20 år sedan visar att alla journalister gärna jobbar gratis?

Jag håller i det här fallet inte med. Journalisterna som nu yttrar sig i egen sak (igen...) är samtliga egenföretagare. Frilansare. Frifräsare.Tryggheten ska dom stå för själva, exempelvis så här: http://www.smakassa.se/
Det är precis som för vanligt, dödligt folk, med andra ord.

Att många tycks ha arbetat vidare, trots att dom inte fått betalt, visar bara på deras egna okunskap i hur företagande fungerar. Jag kan inte tycka synd om en företagare som inte får betalt, men som fortsätter leverera sin produkt trots avsaknad av ersättning. Ett sådant agerande är bara dumt.

Han representerar många, och han berättade ärligt om hur vägen in i branschen ofta ser ut. Jag litar betydligt mer på de som skrev i det NG-numret (t ex Anneli Jordahl och Jan Gradvall) om sina egna och andras erfarenheter, och de som intervjuades där, än jag litar på dig.

Ah, intressant! Hur katten får ett företag i rekonstruktion fram kontanta medel för omedelbar betalning? Går inte redan innestående krav före?

Du behöver inte lita på mig, eftersom jag inte påstått något.
Vilka representerade personen i det 20 år gamla reportaget förutom sig själv?

Så du har inte påstått att nästan inga (yngre) journalister säljer sig lika billigt som försökshamstrar?


Han står säkerligen för erfarenheterna hos många som vill ta sig in i branschen, både i nutid och dåtid. Ännu fler idag, skulle jag tänka mig. Jag litar också på researchen hos de som skrev i det numret, för på den tiden var Nöjesguiden inte den hårdvinklade skräptidning den blev efter år 2000. De gjorde ett pålitligt, ambitiöst gräv om tillståndet i den svenska medie-/journalistbranschen, de var uppenbart proffesionella och kunniga - och de hade sina egna erfarenheter att jämföra med. Jag litar på att de inte valde ut en massa totalt udda lirare som inte kunde ge en vettig bild av branschen. Du verkar däremot mest bara vilja snacka.

Jan Gradvall, som var en av de som medverkade i det där numret, har senare sagt att han aldrig hade kunnat slå sig in och göra en liknande karriär på de villkor som råder i mediebranschen nu på 2000-talet. Det vill säga: hade han försökt idag, debuterat typ 2005 och kommit från samma småstads- & fanzinebakgrund, utan insiderkontakter från start och utan feta pengar, så hade han fått släppa det mesta av sina ambitioner och bli ännu en mediehora. Det säger tonvis om hur mycket spelplanen har förändrats sedan 80-talet.