Citat:
Ursprungligen postat av
CrispyKreem
Du har noterat fenomenet "krympandets radikalisering", men uppenbarligen intresserat dig mindre för "radikaliseringens krympande". Med facit i hand, tycker du att den svenska väljarkåren överlag förefaller vara bördig jord för radikala krafter? Går det bättre för partier i det här landet ju radikalare profil de antar?
Du lär knappast ha missat vad som hände när det radikala alternativet F! flyttade fram positionerna och gjorde MP så nervösa att de hakade på och höll tal om hur vita män är roten till all miljöförstöring? Det ledde inte till att MP kunde dra nytta av F!:s röjda väg. Istället ledde det till genomklappning i valet.
Ungefär samma hände när Lööf lät stureplanscentern ta fram ett idéprogram med fri invandring och månggifte. Det var i december 2012. Efter det fick C under 3% i åtskilliga mätningar. Det tog Lööf ett år av damage control för att komma tillbaka till ett månadssnitt över spärren. MSM framställer gärna Lööf som en vinnare för att de är svaga för hennes invandringspolitik, men sanningen är att det enda hon har åstadkommit i skarpt läge (val) hittills är att göra C:s sämsta val sedan Lennart Daléus 1998.
Priset för att mata de hungrigaste radikalerna med vad de vill höra är att den grå massan bakom dem tar ett steg tillbaka och smyger ut via bakdörren. Få länder har en ängsligare grå massa än Sverige, där stora delar av befolkningen (inklusive en del av partiets väljare) uppfattar SD som alltför radikala och kontroversiella i nuvarande skick. De som ändå röstade på dem gjorde det genom att kallsvettiga gå in i lokalen och snabbt rycka åt sig 9 valsedlar och smyga in SD-sedeln underst, för att sedan stoppa den i kuvertet med skakande händer och skynda sig därifrån med stirrande paranoid blick.
Väljarmaximering är inte sexigt men det gör det inte mindre elementärt. Receptet bakom Blairs och Reinfeldts framgångar var att attrahera mittenväljare från andra sidan. Då vinner man makten, och hur det känns fick Bo Lundgren aldrig veta, och Jeremy Corbyn kommer aldrig att få veta heller.
Motsatsbegreppet till krympandets radikalisering som jag använt är
växandets normalisering.
Alltså orsaksförhållandet att ett parti som SD
normaliseras för att det växer, inte växer för att det normaliseras. Ett litet äckligt rasseparti på 6% går det att demonisera och marginalisera, hur mycket Jimmie än kallsvettas och skrapar med foten i TV-rutan eller vilka finurliga etiketter Mattias Karlsson än klistrar på det. Ett självsäkert nationalistiskt parti på 20 procent som bejakar populismen som princip och skapat egna informationskanaler - det eroderar istället förtroendet på alla medier som angriper och smutskastar. En leende axelryckning blir en mäktigare signal om rumsrenhet än en massuteslutning.
Inför valet 2014 var SD ett öppet fasciststämplat parti (vilket man faktiskt inte var 2010) - och fördubblades. Detta fördubblade parti fortsatte sedan rusa i opinionen mot ytterligare en fördubbling - varpå media och övriga partier började vackla i attityd och politik.
Inget av detta har att göra med att
svenska folket krävfa Stig Helmer-vibbar, "konservativsocialism", svensköppen inklusion eller en levande Ledarprincip inom rörelsen, utan två teman helt utanför SD:s kontroll:
1. Övriga partiers vanvettiga politik.
2. Alternativa/sociala mediers erosion av etablerad medias informationsmonopol.
För att bevisa 2 är det bara att gå till USA - och man behöver inte ens exemplifiera med Trump, även om han är paradexemplet på oblyg, nationalistisk populism. Bernie Sanders är kanske mer radikal än någon demokratisk presidentkanditat, någonsin. Han saknar stöd från media, saknar miljarder från Wall Street, saknar väl traditionell karisma och
name recognition.
Vad han har är den där självgående, upproriskt virala folkrörelsen i alternativa och sociala medier. När corporate media försöker vinkla/smutskasta en politisk rörelse som äger sociala medier och skapar egna, alternativa - då blir vinklingen/smutskastningen istället ett bevis på att den utmanande världsbilden är korrekt. Och den som äger Facebook och Flashback äger snart också fika-, matbord och TV-soffor.
Ställ nu frågan om vad som hänt med Bernie Sanders opinionssiffror om han bestämt sig för att bli mindre "radikal" och systemkritisk, berömma Hillary och erbjuda sig att
ta ansvar mot en plats i hennes kabinett. Hade hans opinionssiffror gått upp eller ned?
Ja, hade hans inflytande över president Clinton blivit större som konsensusinriktad del av hennes regering - eller som ett hotande antagonistiskt orosmoln inför hennes eventuella omvalskampanj?
---
Du exemplifierade farorna med "radikalisering" med andra svenska partier, vilket faktiskt illustrerar min poäng. Jag talar nämligen för
renodling av det egna vinnande konceptet och mot triangulerande varumärkessjälvmord. Ett KD som vurmar för islam, ett C med innerstadsfokus, ett S för arbetskraftsinvandring, M för bidragsmigration, MP för folkvandring till polcirkeln är alla exempel på I LÄNGDEN FÖRLORANDE STRATEGIER.
Att ta sin marknadsidé och vända den på huvudet för att "nå fler" är nästan alltid korkat. En lyx-Fiat är lika fel som en mass-Mercedes. Om Apple försökt bli så lika markandsledande Nokia som möjligt, hade man aldrig blivit dominant.
Likaså är ett SD som förnekar att etniska svenskar finns, fjäskar för M och vill dubbla flyktingkvoten
inte sluga. Varken taktiskt eller strategiskt.