Nu går det tyvärr inte att ändra på verkligheten, därför sitter NB där han sitter.
Du ältar hela tiden Irinas försök till alibi. Detta betyder inte ett skit för utgången. Han är till 98% dömd med hjälp av den tekniska bevisningen i form av DNA och hans egen berättelse. Resterande 2% utgör vittnesiaktagelser.
Irina gör inte bara försökt att få fram alibi, utan beskriver vad som hände, alltid när förhörsledaren ger utrymme att säga något. Han däremot berättar gång på gång om vilka bevis han har om Nerius skuld till en sexualmoird, vilket Irin vet är en omöjlighet, för att citera Gustav Jönsson i tingsrätten : Absurd
Nej, redan från början hade polisen bara en möjlig mördare. I läget när man inte hade några DNA tagna från Lisas kläder, frågade man ut Nerius som misstänkt och brodern som vittne. Han blev kanska förvirrad eftersom formellt han var lika misstänkt som Nerius, men i praktiken hotade förhörsledaren honom om han gav alibi för sin bror. Han förstod att han själv, som var i mycket beroende av Nerius stöd, kunde dömas för mord. Aivaris förhör är verkligen läsvärda, de riktas inte alls att få veta vad har hänt utan för att få bevis mot Nerius.
Och hur skulle lillbrorsan kunna berätta vad som hänt när han inte var med vid mordtillfället?
Nej, redan från början hade polisen bara en möjlig mördare. I läget när man inte hade några DNA tagna från Lisas kläder, frågade man ut Nerius som misstänkt och brodern som vittne. Han blev kanska förvirrad eftersom formellt han var lika misstänkt som Nerius, men i praktiken hotade förhörsledaren honom om han gav alibi för sin bror. Han förstod att han själv, som var i mycket beroende av Nerius stöd, kunde dömas för mord. Aivaris förhör är verkligen läsvärda, de riktas inte alls att få veta vad har hänt utan för att få bevis mot Nerius.
Det här är helt fel och inget annat än ren faktaförfalskning!
NB blev misstänkt på allvar först när han avslöjade sig själv i och med att han medvetet försökte få bort MPS från området där kroppen låg gömd.
Det är inte troligt att många, om ens någon, hade gjort likadant i det fallet utan snarare gått med på att leta en gång till i fall man missat något.
Det är en oerhört talande handling för hans skuld och tillsammans med bevisningen är det ett SOLKLART fall.
Förvånande att du, som påstår dig vara en kunnig person, inte ens förstår de mest elementära punkterna i fallet!?
Det här är helt fel och inget annat än ren faktaförfalskning!
NB blev misstänkt på allvar först när han avslöjade sig själv i och med att han medvetet försökte få bort MPS från området där kroppen låg gömd.
Det är inte troligt att många, om ens någon, hade gjort likadant i det fallet utan snarare gått med på att leta en gång till i fall man missat något.
Det är en oerhört talande handling för hans skuld och tillsammans med bevisningen är det ett SOLKLART fall.
Förvånande att du, som påstår dig vara en kunnig person, inte ens förstår de mest elementära punkterna i fallet!?
Visst är det ett Solklart fall , det finns inget tvivel alls om vem mördaren är !
Till det du skrivit kan man lägga till händelsen med Adriana som hände för exakt ett år sedan ( om en timme ) så blir det ännu mera SOLKLART .
Nej, redan från början hade polisen bara en möjlig mördare. I läget när man inte hade några DNA tagna från Lisas kläder, frågade man ut Nerius som misstänkt och brodern som vittne.
Sluta för fan och ljug - NB är förhörd på måndag likt alla andra anställda i ladan dvs rutinförhör och inte ett dugg annat.
Senare på kvällen blir hans bror förhörd för de inväntar telefontolk. På väg till köket, till polisen, så viskar NB återigen att han ska säga att han var hemma från kl 18.
Sen händer inte ett skit mer - han sitter och kedjeröker och glor på eftersöket på ledig tid fram till fredag då han vevar ner mot boden och rishögen och säger "waste of time", rafsar fram två maskar och drar.
När väl Lisas hjälm och jacka hittas erinrar de sig att litauerna haft ett suspekt beteende på plats, de tas in till förhör och det med all rätt:
NB har nämligen sölat ner Lisas kläder när analyssvar sen anländer från NFC.
Du kan ju förklara hans DNA istället för att vara överfixerad vid hans kärrings falska alibi.
Det sitter nämligen där det sitter.
Här bara skriks det och slängs oförskämdheter och glåpord. Helt meningslös diskussion.
En gång för alla:
1) Att vara kritisk mot polisutredningen och rättegångarna är inte samma sak som att vanhedra något offer.
2) Att peka på brister i utredningen och rättegångar kan göras utan att för den skull ha en alternativ hypotes om vad som hänt. Det är ju just sådana alternativ som utredning och rättegångar (inklusive försvarare) skulle ha presterat. Bristen på alternativa hypoteser är i sig själv en brist hos utredningen, inte hos dess kritiker.
3) Det spelar ingen roll vilka tillmälen ni ger den som för närvarande är dömd. Känslor tar oss inte närmare sanningen.
Hur vanligt är det att en åklagare lämnar flera gärningsbeskrivningar? Kan du visa på några fall?
Bra formulerat och tackar tackar för
länken till David Nichols redovisning av MMPI ang seriemördare. Den är givande för den tålamodige läsaren. MMPI är ett intressant instrument som delvis bygger på självskattning. MMPI 2 innehåller 568 frågor/påståenden som är så fiffigt utformade att manipulationer av svar (skönmålningar) obönhörligt fram träder. Blinda fläckar tenderar att stå som spön i backen. En modernare variant MMPI 2-RF tar halva tiden med 338 frågor.
"Frågeställningarna är inte hur personen påverkar eller ses av andra utan hur personer ser sig själva i sina världar/föreställningar."
Många har ingenting emot att ge sin egen version av saker och ting. En bedömning av IQ brukar föregå testet. Kan inte annat än förutsätta att MMPI är översatt till litauiska.
Frågan är om Kriminalvården tillämpar det. RPK gör det när förutsättningar finns.
Noterade att det också finns länkar för självskattningar á la MMPI på nätet men att kolla dom får bli en annan dag 😎
Som tålmodig läsare noterar jag Dahmers MMPI:
On the MMPI, he acknowledged having had one or more bad habits that were so strong that it was no use fighting against them (459/NA) and one or more faults that were so big that it seemed better to accept them and try to control them rather than to try to get rid of them (484/NA).
How about his family? Even here, Dahmer declined to spread any responsibility for his situation. Only three of the items dealing with family relations suggest complaint, and one of these is ludicrous. His admissions were that he had at times very much wanted to leave home (21/21), that the members of his family and his close relatives got along well (527F/455F), and that his family did not like the work he had chosen (42/54).
The remaining 20 items describe a family atmosphere that is, if anything, more harmonious than the norm. Thus, Dahmer asserted love for both his mother and father (220/276, 65/90) and his judgment that both were good peo- ple (177/182, 17/6). He described his home as generally warm and harmonious, and asserted that he had very few quarrels with members of his family (96/83), that his home life was as pleasant as that of most people (137/125), that his relatives were nearly all in sympathy with him (237/217), and denied that there was little love and companionship in his family as compared with most homes (216F/195F), or that he sometimes felt hate toward members of his family who he usually loved (282F/256F).
He described his parents as reasonable and fair, asserted unusual independence from family rule (235/214), and de- nied that they often objected to the kind of people he went around with (224F/202F), that they found more fault with him than was appropriate or often punished him without cause (245F/288F, 157F/145F), or that they treated him more like a child than a grown-up (212F/190F). Symptoms and quirks among family members were likewise denied: Thus, he denied that some had had habits that bothered and an- noyed him very much (226F/205F), that some had done things that had frightened him (315F/17F), that one or more was very nervous (421F/413F), and that some had quick tem- pers (516F/449F). https://www.flashback.org/leave.php?u=http%3A%2F%2Fclp.praguesummerschools.o rg%2Fimages%2Fclp%2Freadings%2F2014%2FNichols_2006 .pdf
__________________
Senast redigerad av hasselmuz 2016-06-06 kl. 19:28.
Anledning: Tillägg
Sluta för fan och ljug - NB är förhörd på måndag likt alla andra anställda i ladan dvs rutinförhör och inte ett dugg annat.
Senare på kvällen blir hans bror förhörd för de inväntar telefontolk. På väg till köket, till polisen, så viskar NB återigen att han ska säga att han var hemma från kl 18.
Sen händer inte ett skit mer - han sitter och kedjeröker och glor på eftersöket på ledig tid fram till fredag då han vevar ner mot boden och rishögen och säger "waste of time", rafsar fram två maskar och drar.
När väl Lisas hjälm och jacka hittas erinrar de sig att litauerna haft ett suspekt beteende på plats, de tas in till förhör och det med all rätt:
NB har nämligen sölat ner Lisas kläder när analyssvar sen anländer från NFC.
Du kan ju förklara hans DNA istället för att vara överfixerad vid hans kärrings falska alibi.
Det sitter nämligen där det sitter.
Men NB tycks ganska flitig med att hitta på små ärenden till Martorp nästan varje dag under tiden man söker efter Lisa , givetvis bara för att hålla koll på vad som sker där .
Likaså efter AlibiSkypet till morsan så bär det iväg med frun till källby för att synas i affären , men även för att kolla om han kan se någon aktivitet runt Cafet som kommit igång .
Ha koll är det som gäller för NB dagarna efter han mördat Lisa .
Irina gör inte bara försökt att få fram alibi, utan beskriver vad som hände, alltid när förhörsledaren ger utrymme att säga något. Han däremot berättar gång på gång om vilka bevis han har om Nerius skuld till en sexualmoird, vilket Irin vet är en omöjlighet, för att citera Gustav Jönsson i tingsrätten : Absurd
Vad är detta för trams. Hur kan du veta att det hon framför är den verkliga händelsen.
Hennes utsaga är ett försök till att skapa ett alibi för NB och inget annat.
Kan undras varför du gör en stor sak av en petitess som inte har påverkat processen över huvud taget.
On the MMPI, he acknowledged having had one or more bad habits that were so strong that it was no use fighting against them (459/NA) and one or more faults that were so big that it seemed better to accept them and try to control them rather than to try to get rid of them (484/NA).
How about his family? Even here, Dahmer declined to spread any responsibility for his situation. Only three of the items dealing with family relations suggest complaint, and one of these is ludicrous. His admissions were that he had at times very much wanted to leave home (21/21), that the members of his family and his close relatives got along well (527F/455F), and that his family did not like the work he had chosen (42/54).
The remaining 20 items describe a family atmosphere that is, if anything, more harmonious than the norm. Thus, Dahmer asserted love for both his mother and father (220/276, 65/90) and his judgment that both were good peo- ple (177/182, 17/6). He described his home as generally warm and harmonious, and asserted that he had very few quarrels with members of his family (96/83), that his home life was as pleasant as that of most people (137/125), that his relatives were nearly all in sympathy with him (237/217), and denied that there was little love and companionship in his family as compared with most homes (216F/195F), or that he sometimes felt hate toward members of his family who he usually loved (282F/256F).
He described his parents as reasonable and fair, asserted unusual independence from family rule (235/214), and de- nied that they often objected to the kind of people he went around with (224F/202F), that they found more fault with him than was appropriate or often punished him without cause (245F/288F, 157F/145F), or that they treated him more like a child than a grown-up (212F/190F). Symptoms and quirks among family members were likewise denied: Thus, he denied that some had had habits that bothered and an- noyed him very much (226F/205F), that some had done things that had frightened him (315F/17F), that one or more was very nervous (421F/413F), and that some had quick tem- pers (516F/449F). https://www.flashback.org/leave.php?u=http%3A%2F%2Fclp.praguesummerschools.o rg%2Fimages%2Fclp%2Freadings%2F2014%2FNichols_2006 .pdf[/quote]
Precis - Jeffrey pratade aldrig skit om sina föräldrar. Han tog dem i försvar. Han hade väldigt få gräl med sina föräldrar:
Han la sig nämligen aldrig i nånting. Han var tillbakadragen och tystlåten. Han ville inte störa sina föräldrars kroniska pågående krig.
Exakt så gör ett barn som visar lojalitet för bägge föräldrarna.
Däremot tar pappan ansvar och berättar ärligt att hemmet var fjärran från harmoniskt: Att han var mycket frånvarande. Att han flydde hemmet.
Att modern var ångestfylld och nervös och hade psykiska besvär.
Därav kan det vara mycket svårt att få en sanningsenlig bild från en förövare: Antingen kan det vara kryddat för ett visst ändamål (psykopat eller svår personlighetsstörning) eller så är det förnekelse eller försvar/lojalitet.
Däremot när en förälder berättar är det stor skillnad.
.. Likt NBs bror som berättar mer sponant. Man kan nog däremot inte förvänta sig nån sådan presentation från NBs mor som hon far runt i media.
__________________
Senast redigerad av develi 2016-06-06 kl. 19:45.
Men NB tycks ganska flitig med att hitta på små ärenden till Martorp nästan varje dag under tiden man söker efter Lisa , givetvis bara för att hålla koll på vad som sker där .
Likaså efter AlibiSkypet till morsan så bär det iväg med frun till källby för att synas i affären , men även för att kolla om han kan se någon aktivitet runt Cafet som kommit igång .
Ha koll är det som gäller för NB dagarna efter han mördat Lisa .
Jo, då - han är aktiv så sett. Han spanar runt, följer även eftersök via google translate och har koll. Jag menar snarare att han rakt inte var utpekad i förväg som NB-kramarna vill ha det till. Med 380 förhör den första tiden så säger det sig självt. Tiden går, det är intensivt sök att försöka hitta Lisa.
On the MMPI, he acknowledged having had one or more bad habits that were so strong that it was no use fighting against them (459/NA) and one or more faults that were so big that it seemed better to accept them and try to control them rather than to try to get rid of them (484/NA).
How about his family? Even here, Dahmer declined to spread any responsibility for his situation. Only three of the items dealing with family relations suggest complaint, and one of these is ludicrous. His admissions were that he had at times very much wanted to leave home (21/21), that the members of his family and his close relatives got along well (527F/455F), and that his family did not like the work he had chosen (42/54).
The remaining 20 items describe a family atmosphere that is, if anything, more harmonious than the norm. Thus, Dahmer asserted love for both his mother and father (220/276, 65/90) and his judgment that both were good peo- ple (177/182, 17/6). He described his home as generally warm and harmonious, and asserted that he had very few quarrels with members of his family (96/83), that his home life was as pleasant as that of most people (137/125), that his relatives were nearly all in sympathy with him (237/217), and denied that there was little love and companionship in his family as compared with most homes (216F/195F), or that he sometimes felt hate toward members of his family who he usually loved (282F/256F).
He described his parents as reasonable and fair, asserted unusual independence from family rule (235/214), and de- nied that they often objected to the kind of people he went around with (224F/202F), that they found more fault with him than was appropriate or often punished him without cause (245F/288F, 157F/145F), or that they treated him more like a child than a grown-up (212F/190F). Symptoms and quirks among family members were likewise denied: Thus, he denied that some had had habits that bothered and an- noyed him very much (226F/205F), that some had done things that had frightened him (315F/17F), that one or more was very nervous (421F/413F), and that some had quick tem- pers (516F/449F). https://www.flashback.org/leave.php?u=http%3A%2F%2Fclp.praguesummerschools.o rg%2Fimages%2Fclp%2Freadings%2F2014%2FNichols_2006 .pdf
Precis - Jeffrey pratade aldrig skit om sina föräldrar. Han tog dem i försvar. Han hade väldigt få gräl med sina föräldrar:
Han la sig nämligen aldrig i nånting. Han var tillbakadragen och tystlåten. Han ville inte störa sina föräldrars kroniska pågående krig.
Exakt så gör ett barn som visar lojalitet för bägge föräldrarna.
Däremot tar pappan ansvar och berättar ärligt att hemmet var fjärran från harmoniskt: Att han var mycket frånvarande. Att han flydde hemmet.
Att modern var ångestfylld och nervös och hade psykiska besvär.[/quote]
Lite spännande från "A Fathers Story" angående pappans personlighet:
In many ways, Lional Dahmer’s personality and tempera- ment appear to be attenuated versions of his son’s. Both shared an alexithymia-like constriction of emotional life and defec- tive empathy. Whereas Jeffrey was described as passive, monotone, emotionless, and destitute of feeling, his father de- scribed his own emotional life as “a broad, flat plain” (Dahmer, 1994, p. 35). “I have always found it difficult to read the exact emotional state of another person” (Dahmer, 1994, p. 36); “I was ... strangely disassociated ... limited in my ability to respond with feeling to another’s feeling” (Dahmer, 1994, p. 205). If Jeffrey was severely introverted, fearful, inade- quate, and alienated from his fellows, at various points his fa- ther described himself as “horribly shy,” “awkward,” “insecure,” fearful and avoidant of change,” “plagued by a grave sense of my own inadequacy,” conceiving of the world “as something hostile and suspicious,” unable to “figure out the social connections that others seemed to understand imme- diately,” finding “the subtleties of social life” beyond his grasp (Dahmer, 1994, p. 64). “I simply didn’t know how things worked with other people ... I couldn’t find a way to make other people seem less strange and unknowable” (Dahmer, 1994, p. 65). Reflecting on his son’s fear of school, his awk- wardness and lack of friends, “it struck me that he had proba- bly inherited this same dread [from me] (Dahmer, 1994, pp.
