Mycket spännande läsning i den här tråden. Ni som skriver - kom ihåg att bara erkännanden, även på ett anonymt forum, är ett jättesteg framåt. Det är ni som är på rätt väg.
Jag har tidigare skrivit i den här tråden, och tänkte att en uppdatering kan vara en motivation för vissa. Kort sagt spelade jag bort alla mina besparingar, och tog sms-lån på sexsiffriga belopp. Jag är visserligen ung (~25), men spelberoende/spelmissbruk handlar om betydligt viktigare saker än pengar.
Alla som har samlat modet att formulera sig så pass att de skriver här har på någon nivå insett sitt problem. Även jag. Jag åkte upp till mina föräldrar för att berätta problemet en dag. Den natten sov jag knappt. Naturligtvis fegade jag ur. Att erkänna för de närmaste är det svåraste, åtminstone på förhand.
Inte ens en vecka senare pratade jag med dem igen, då i telefon. Där var det lättare att trycka ur sig "vi måste prata, gärna så fort som möjligt". Jag åkte dit samma dag, och förklarade allt. I förväg förväntade jag mig skrikande och utkastning ur deras hus, men de var oerhört lugna, förstående och hjälpsamma. Kanske borde jag tillägga att de var hårda under uppväxten.
Reaktionen var överraskande, men den spelar faktiskt mindre roll. Själva ärligheten var otroligt skön efter flera års missbruk. Jag sviker inte mina närmaste längre. De hjälpte mig med alla skulder, vilket jag aldrig kommer tacka dem för tillräckligt, men det mentala stödet var fantastiskt. Nu går jag på missbrukarmöten (vilket är gratis, utnyttja det!). Det fungerar otroligt bra. Jag har inte spelat på flera veckor, och mår bättre än någonsin. Jag är så glad och tacksam just nu. Det är tveklöst värt några jobbiga samtal för att rädda livet. Släkt och vänner vill väl. Vill du sluta på riktigt kommer de ställa upp. Jag trodde att mina föräldrar skulle säga upp kontakten, men de har gjort ett jättejobb. Hjärtat går oftast först. Alla har någon som vill hjälpa till. Annars finns som sagt gratishjälpen. Att prata med någon är otroligt skönt.
Jag har visserligen bara varit spelfri i några veckor, men jag mår väldigt mycket bättre redan nu. Sikta på att prata med någon som kan hjälpa till, men bara om du själv är redo att sluta. Allt börjar och slutar hos den beroende. Jag mår bra. Jag gillar inte längre spel.
Svarar gärna på PM om någon behöver det! Jag är naturligtvis inte läkt än, men på väldigt rätt väg. Omöjligt att beskriva den lättnaden, glädjen och tacksamheten i ord. Jag lovar - det är till och med en bättre känsla än storvinsten.
Jag har tidigare skrivit i den här tråden, och tänkte att en uppdatering kan vara en motivation för vissa. Kort sagt spelade jag bort alla mina besparingar, och tog sms-lån på sexsiffriga belopp. Jag är visserligen ung (~25), men spelberoende/spelmissbruk handlar om betydligt viktigare saker än pengar.
Alla som har samlat modet att formulera sig så pass att de skriver här har på någon nivå insett sitt problem. Även jag. Jag åkte upp till mina föräldrar för att berätta problemet en dag. Den natten sov jag knappt. Naturligtvis fegade jag ur. Att erkänna för de närmaste är det svåraste, åtminstone på förhand.
Inte ens en vecka senare pratade jag med dem igen, då i telefon. Där var det lättare att trycka ur sig "vi måste prata, gärna så fort som möjligt". Jag åkte dit samma dag, och förklarade allt. I förväg förväntade jag mig skrikande och utkastning ur deras hus, men de var oerhört lugna, förstående och hjälpsamma. Kanske borde jag tillägga att de var hårda under uppväxten.
Reaktionen var överraskande, men den spelar faktiskt mindre roll. Själva ärligheten var otroligt skön efter flera års missbruk. Jag sviker inte mina närmaste längre. De hjälpte mig med alla skulder, vilket jag aldrig kommer tacka dem för tillräckligt, men det mentala stödet var fantastiskt. Nu går jag på missbrukarmöten (vilket är gratis, utnyttja det!). Det fungerar otroligt bra. Jag har inte spelat på flera veckor, och mår bättre än någonsin. Jag är så glad och tacksam just nu. Det är tveklöst värt några jobbiga samtal för att rädda livet. Släkt och vänner vill väl. Vill du sluta på riktigt kommer de ställa upp. Jag trodde att mina föräldrar skulle säga upp kontakten, men de har gjort ett jättejobb. Hjärtat går oftast först. Alla har någon som vill hjälpa till. Annars finns som sagt gratishjälpen. Att prata med någon är otroligt skönt.
Jag har visserligen bara varit spelfri i några veckor, men jag mår väldigt mycket bättre redan nu. Sikta på att prata med någon som kan hjälpa till, men bara om du själv är redo att sluta. Allt börjar och slutar hos den beroende. Jag mår bra. Jag gillar inte längre spel.
Svarar gärna på PM om någon behöver det! Jag är naturligtvis inte läkt än, men på väldigt rätt väg. Omöjligt att beskriva den lättnaden, glädjen och tacksamheten i ord. Jag lovar - det är till och med en bättre känsla än storvinsten.