Citat:
Ursprungligen postat av
andersaanderssona
Det enda jag saknar i denna tråden är en saklig djuplodande analys av USAs intressen och dess intresse av en slutlig lösning av problemet Palme.
Utan att anklaga de för mordet. För det gör jag inte trots allt...
Kan inte hålla mig från mitt favoritintresse:
Efter USA´s nederlag i Vietnam hade dess befolkning fått insyn i vilket skick dess konventionella krigsmakt var. Ett enormt drogproblem och ett dåligt anséende gjorde att många av dess yrkessoldater utgjordes av lågutbildat folk som mest fördrev tiden på någon bas utomlands. Vid möten med svenskt befäl framkom att amerikanska och brittiska officerare ofta var avundsjuka på vårt värnplikssystem där en stor del av befolkningen pliktmässigt deltog deltog till en bråkdel av kostnaden och med en inblandning av alla utbildningsnivåer och yrkesgrupper.
Moral och anséende var på upphällningen och man hade behov av att höja statusen vilket enklast görs mot en utomstående fiende.
Man behövde altså Sovjetunionen kvar som fiende för att trygga framtida försvarsanslag som världspolis, men beröva dem makten över den ekonomiskt lukurativa och lätt utvecklingsbara östeuropeiska marknaden med sin förhållandevis höga utbildningsnivå.
Efter ännu en motgång med gisslandramat i Iran och den misslyckade fritagningen, flyttar Sovjet fram sina positioner med inmarschen i Afghanistan och nästan med militär intervention i Polen.
Carters defensiva politik byts mot Reagans offensiva som skall återskapa USA´s anseende och man inleder med invasionen av Grenada och följer upp med ”Star Wars”-programmet mm för att skrämma upp ryssarna så de knäcks ekonomiskt.
Lagom många Stinger robotar levereras av CIA till afghanska gerillan för att inte fälla ett avgörande men för att binda Sovjet där i dess eget ”Vietnam”. Sovjets västra flank, dvs Norden, har potential att öka trycket men hålls tillbaks av Palmes fredspolitik. Genom västliga ubåtsoperationer (vid sidan av de sovjetiska) och insats av propaganda-apparaten, får Sverige att bryta sin nedrustningstrend för några år för att sedan återuppta den mot slutet av åttiotalet igen efter Palmetiden.
Förutom höjningen av sveriges offensiva förmåga genom ökat flygskydd av JAS-systemet och höjningen av ubåtsjaktförmågan, vilka begränsar rörligheten för sovjet i Östersjön, så sätter förhandslagringen av utrustning för Amerikanska Marinkåren i Trondheimsområdet 1981, press på ryssarna som vid denna flank kallad ”Björnens buk”, är mycket sårbara.
SOSUS är bara en liten men viktig del i hela uppbyggnaden som slutligen knäcker Sovjet och befriar stora delar av östeuropa.
Risken för kärnvapenkrig var som störst 1983 och det är möjligt att Palme därefter ökade sina ambitioner att sätta stopp för den enorma krigsrustning som skedde. Speciellt efter att Gorbatjov tillkommit och vars utnämning visade en nedtrappning av Sovjets ambitioner till förmån för inrikes sattsningar.
Om nu krigsrisken var som störst
1983, så varför avvecklar då Norge detta år sitt Stay Behindnät?
Kanske har det med politiskt skifte att göra? Det året byts högerregeringen mot en koalitionsregering mellan Høyre, Kristelig Folkeparti och Senterpartiet, vilket talar emot men frågan är hur mandatfördelningen i Stortingen kan påverkat beslutet?
Norges Stay Behind var i alla fall organiserat militärt med gräddan av landets ungdom som rekryteringsbas för dess sabotagegrupper. Troligen såg det likadant ut hos oss.
Det intressanta är väl att en samtida
avveckling av vårt nät och avmilitariseringsförslaget av polisens uppgifter i krig, kan fått sinnet att rinna över på "Åkes gubbar"?
