Återträffen - en film av konstnären Anna Odell

Bra skrivet.
Hon nyttjar folk på ett fult sätt för att få utlopp för sina konstprojekt.
Hennes synvinkel ska visas till fullo, medan hon då struntar i hur andra råkar i kläm.
Det är just det jag inte uppskattar med hennes projekt.
Det är inte rätt att folk i så hög grad imponeras av henne, då hon samtidigt som hon trampar folk på vägen inte tar in andras syn på saken, för att visa en företeelse.


Det är bra att du frågar. Det här visar det vanskliga med hennes filmatisering. Folk får för sig att det är en äkta dokumentär, där hennes riktiga klasskamrater figurerar och att de har agerat så här i verkligheten. Vilket inte är fallet. Det är skådespeleri. Hon vill ge intryck av att det är en dokumentär, samtidigt som hon till på köpet kanske tillåter det vara fiktivt och tillspetsat?
Helt okej, har vissa tyckt här i tråden

Någon tyckte att hon inte lämnat ut några klasskamrater för det, för hon har inte gått ut med namn och bild. Eh, om man nu ska kommentera denna kommentar då.
En promilles sekund tar det i sann flashbacksanda kolla vilka som var Anna Odells klasskamrater på Stayfriends om man nu skulle vilja.
Jag gissar att de inte tycker det är speciellt kul att figurera som mobbare i en film som hyllas där de inte fått säga sitt.

Kul att tråden tagit fart. Roligt också att åsikterna om den står i så pass bjärt kontrast till varandra. Själv gillar jag filmen, tycker den är bra, mycket bra till och med (4 av 5 gav jag den på filmtipset).

Jag uppfattar den inte heller i första hand som någon hämnd på eller moralkaka åt hennes belackare. Det är fullt förståeligt att subjektiv konst existerar. Det här är ett exempel på sådant. Jag menar, om jag skulle skriva en roman, skulle jag rimligen utgå ifrån världen så som jag känner den. Inte fan skulle jag fixa att skriva om 1500-talet som jag varken levde på eller vet ett skit om. Det som är känsligt här är alltså enligt vissa att andra människor "kommit i kläm".

Det är väl lite som med Leif GW's återkommande fiktiva psykopat-polis Beckström? Varje polisstation har sin Beckströmska motsvarighet, säger GW. Tro fan att när dessa Beckström då får läsa om "sig själva" i förtäckt form inte gillar det GW skriver om dem? En författare måste vara brutal och beredd att förråda sin familj, sa Strindberg. Det gäller lika mycket i fallet Återträffen.

Tycker den påminner en del om Ruben Östlunds filmer, som också behandlar ämnen som gruppdynamik/tryck och masspsykos. Liksom med Östlund känns det som att Anna Odell till viss del gjort filmen för att få igång en viktig debatt om ett angeläget spörsmål.

Nu har jag äntligen sett denna omtalade film och herregud vilken soppa. Först en halvtimme med inhyrda skådisar som återspeglar en fejkad återträff som baseras på Odells värsta barndomsminnen. Sedan förväntas hennes tidigare skolkamrater som naturligtvis är andra skådisar bemöta den fiktiva återträffen och Odells minnen i fiktiva samtal. Känns som att Odell ville göra en "viktig" film om en viktig fråga för att göra sig själv viktig. Tillrättalagt trams med syftet att bekräfta Odells viktighet är min sammanfattning. Kanske fick ett riktigt offer för mobbing en hämndfantasi uppfylld av filmen och då må den vara förlåten. Men det är också den enda uppsidan filmen har.

loser. Du är inte typen som har "psykiska" problem. Eller hur? Du e så äckligt normal. Du är en sån jävla grå medelmåtta. Känner ett oerhört förakt för din människotyp. Feg flockvarelse utan egentligt värde.

Kan inte fatta att denna film gick på bio, hade passat mycket bättre som "tv-film".
Väldigt självcentrerad bild av henne & hennes "hämnd" på mobbarna, mobbing är för jävligt, ja, men att göra en hel långfilm om det - som också "prisas till skyarna" är att ta i...
En förövrigt väldigt pinsam film som endast verka bygga på "stela" situationer när hon konfronterar sina mobbare.
Btw, har hon verkligen sådana "tomma" ögon på riktigt?

Säg en anti-mobbningsfilm värd namnet som är producerad i sverige som denna inte tar 1:s platsen ifrån?

Ondskan, om den nu räknas som anti-mobbningsfilm.

Bra film, rätt udda för att vara svensk.

Tavlan med bilder av klasskompisarna och bilder av vilka skådespelare som gestaltade dom - var det de riktiga klasskompisarna?

Såg precis filmen återträffen.

Genom filmen förstår jag mig på "Konstig-nären" Anna Odell och hennes vansinniga konstfack-projekt där hon fejkande ett självmordsförsök och med rätta blev dömd för detta (borde fått fängelse för att statuera ett exempel men det är en annan historia).

Om hon nu haft det så illa under skoltiden som porträtteras (även om det definitivt inte var exakt på detta sätt eftersom minnen grumlas och blandas samman till en icke-korrekt bild av hur det var, man måste också väga in klasskamraternas upplevelser och minnen och ta med både Anna Odells subjektiva uppfattningar och eventuella medvetna och omedvetna lögner precis som klasskamraternas) och dessutom en uppväxt med omsorgssvikt så har jag full förståelse för hennes vansinninga projekt och hennes utåtagerande och aggressiva beteende under den fingerade återträffen. Det är helt korrekt uppfattat av Anna Odell att en person med känslomässig problematik och i synnerhet lågt på personlighetsdraget neurotisism med kanske en lutning åt en borderlineproblematik. Många konstnärer har ju haft en mer eller mindre dragning åt diverse störningar och kanaliserat detta via konsten och Anna Odell tillhör väl troligen ännu en i mängden av dessa.

Filmen visar entydigt på Annas upplevelser och det är vinklat på ett sånt sätt att alla andra ljuger och haft fel uppfattning och Annas stämmer till 100% och det är väl inte så konstigt eftersom hon är konstnär och inte har någon inblick i vetenskap och hur minnet fungerar och behöver inte hålla sig till några regler eller modeller utan det är tolkningen som styr allt (hermeneutiken).

För övrigt fyller hon ut filmen för att den skall bli som en långfilm med exempelvis utspillt kaffe som hon torkar upp och en panorering över staden i slutet som inte lyfter filmen alls. Filmen var inget vidare men Annas reaktion på festen var relativt plausibel, dock tyckte jag inte att klasskompisarna agerande på någon extremt sätt, de gav inte mig bilden av att vara elaka eller sviniga på festen. Visst hon får en rejäl knuff och annat emot sig men hon är också aggressiv och då får man räkna med att någon bemöter henne på samma sätt. Att hon blev utslängd på sättet hon blev tycker jag var lämpligt eftersom hon aldrig gav sig och var våldsam och utåtagerande och man vet inte vad hon kunde gjort om ingen körde ut henne.

Det är inte så konstigt att hon inte blev bjuden på återträffen. Anna vill gärna få det att framstå för att hon var utanför och mobbad samt eventuellt p.g.a. att hennes konstfackprojekt. Troligen var det väl det som hennes konstfackprojekt resulterade i vilket var att hon blev dömd för brott. Jag misstänker att om det framkom att någon av männen i klassen hade dömts för misshandel eller Grov kvinnofridskränkning eller något annat brott skulle man nog tveka att bjuda dessa med. Givetvis är det det inget Anna tar upp eftersom denna film är så subjektiv den kan bli.

Hon är dessutom som en osäker tonåring hela filmen igenom och det får mig att tro att hon antingen är så eller att hon vill porträttera sig som att hon inte tagit sig vidare i livet från högstadietiden vilket kan stämma eftersom så besatt hänger sig upp sig på att ta upp sina upplevelser med klasskamraterna på den fingerande återträffen och dessutom tar upp det på ett så omoget och socialt osmidigt sätt som möjligt, ungefär som en tonåring skulle göra.

/En som fick känna på mobbing själv i högstadiet även om jag inte var totalt mobbad men långt ner i hierarkin, så jag vet vad jag pratar om. Det är aldrig en persons uppfattning som stämmer, inte ens om man varit mobbad även om detta är hemskt att uppleva.

Önskar själv att alla mobbare såg filmen The Gift men INTE Återträffen, denna gör bara att de får vatten på sin kvarn att de som mobbades bara överdriver och aldrig vill lyssna på något annat än deras egen uppfattning.

Märkligt att filmen fick pris, men dom ger ju pris till regisörrer/skådespelare som har sex och gifter sig med sina döttrar och våldtar 13-åriga tjejer.

Hur långt skall konsten egentligen gå innan det går för långt, visa ett verkligt övergrepp på ett litet barn???!!! Snälla dra i handbromsen någon!!

Nu när jag ser den igen så tycker jag, till skillnad från mina tidigare skeptiska inlägg, att filmen är bra. Tänk min man skulle konfrontera sina gamla plågoandar på det här sättet?

Såg just Återträffen och den är klart sevärd.

Gällande den här tråden.
Precis som väntat pekas offret ut som ansvarig till varför hon mobbas. Hon är ju udda, konstig, knäpp, överkänslig och märklig. "Minnet grumlas, man blandar ihop saker och ting" (även min farsa har sagt så till mig, "det var då fan vad du minns allt, jag minns ingenting. Varför ljuger du, är du helt jävla tilt i skallen?" " Nej, det är för jobbigt och du har supit sönder hjärnan". Citat ur konversation mellan oss.)
Nej, minnet grumlas inte så mycket av traumatiska händelser av den här typen. Däremot tenderar mobbare att alltid glömma vad de utsatt sina offer för. Är man som publik inte medveten om att de medverkande i filmen är skådisar så har man missat något. Den ende som spelar en roll är Anna Odell och hon spelar sig själv. Återträffen är ju en spekulation över hur det kunde ha gått till ifall hon hade kommit till festen som hon aldrig blev inbjuden till.

Mobbare och oförstående åskådare säger nästan alltid "glöm det där, sluta älta, kan vi prata om nåt trevligt istället, ska du tjata om det där nu igen, glöm det där, väx upp nån gång" osv eftersom det är jävligt jobbigt att konfronteras med sina demoner. Det är jobbigt att behöva säga "jag betedde mig som ett jävla svin mot dig" och mena det.

Jag gillade inte Anna Odells konstprojekt med Västerbron och St Göran eftersom helt oskyldiga involverades samt att hon slösade på psykvårdens resurser men filmen gillar jag. Vi behöver såna här käftsmällar. Tyvärr lär inte de som behöver se filmen göra det. Det brukar vara så.

tyvärr är det ju ingen käftsmäll. vi har alla gått i skolan. och vi har nästa alla sett någon som har fått mer stryk än de andra. och det är inget som påverkar de flesta av oss. det kanske är det som är mest provocerande med odells film i mina ögon -ja, jag VET att det är så här. Och?
det finns liksom så mycket som är fel i världen att inte fan har jag tid att på något sätt prioritera detta.