Ah, jag jag tänkte på Malles film. Jag visste faktiskt inte att de var baserade på samma källmaterial men det förklarar en hel del.
Det bästa med filmen tycker jag är att den gör ett väldigt bra jobb med att förklara varför folk fastnar i det där träsket. Hans litteraturvetarpolare som han festat en del med har ju valt en helt annan väg i livet men blev inte lycklig för det.
Jag håller med dig om slutet, det finns liksom inga alternativ för honom. Vilken väg han än väljer kommer han bli olycklig eller börja missbruka igen. Det han i slutändan väljer känns som det logiska valet.
Det svåraste är inte att sluta, det svåraste är att leva nykter med vetskapen om att man kastat bort hela sitt liv. Mycket gripande.
Precis. Till skillnad från Requiem For A Dream är det inte drogerna som förstört honom, det är vetskapen om att hans liv flugit förbi som är det svåra för honom, att åren han slösat aldrig kommer tillbaka och, precis som du säger, att det kanske inte hade blivit bättre ändå.
Slutet är väldigt välgjort. Att det dessutom är en enda lång scen gör det hela så mycket mer effektfullt. Redan när han tagit första ölen på festen vet vi att det är kört, att han redan förlorat, men Trier får filmen att handla om annat än hans fortsatta resa ner mot botten. När han slutligen dör så är det en frihet för honom: det är depressionen han vill bli kvitt.
Sen tyckte jag scenen när han sticker från arbetsintervjun var rätt konstig. Jag såg det som att han klarat sig oavsett sin bakgrund, att det var hans sista möjlighet för förändring och att han inte kunde se det.
Scenen när Anders och hans vänner cyklar var väldigt vacker också. Med brandsläckaren och det hela.
Precis. Till skillnad från Requiem For A Dream är det inte drogerna som förstört honom, det är vetskapen om att hans liv flugit förbi som är det svåra för honom, att åren han slösat aldrig kommer tillbaka och, precis som du säger, att det kanske inte hade blivit bättre ändå.
Slutet är väldigt välgjort. Att det dessutom är en enda lång scen gör det hela så mycket mer effektfullt. Redan när han tagit första ölen på festen vet vi att det är kört, att han redan förlorat, men Trier får filmen att handla om annat än hans fortsatta resa ner mot botten. När han slutligen dör så är det en frihet för honom: det är depressionen han vill bli kvitt.
Sen tyckte jag scenen när han sticker från arbetsintervjun var rätt konstig. Jag såg det som att han klarat sig oavsett sin bakgrund, att det var hans sista möjlighet för förändring och att han inte kunde se det.
Scenen när Anders och hans vänner cyklar var väldigt vacker också. Med brandsläckaren och det hela.
Ja, jag älskade allting som händer från klubben till slutet. Det kändes genuint och man förstår verkligen lockelsen bakom det där livet.
Jag tror också att han hade klarat sin intervju och jag tror att han vet om det. Jag tolkade det som att han inte vill vara "den där knarkaren". Han vill ha en ny start men inser att det inte går, hans mörka period kommer förfölja honom genom livet vad han än gör.
Denna teori understöds av scenen när han förlåter snubben som hade sex med hans brud. Svaret han får är i princip "jag bryr mig inte om vad du säger, du är en narkoman och ett svin". Det är den stämpeln han vill undvika.
En annan stark scen är när hans väninna sitter och diskuterar sin 30-årskris. Hon har ångest för att hon inte har barn, vilket alla hennes vänner har, men det hon har är en central och enorm lägenhet, långvarigt förhållande, många vänner, antagligen god inkomst eftersom hans krets är intellektuell och hon har råd att bo sådär osv. Han visar inget gentemot henne men han är 34 och han har ingenting, kontrasten är enorm.
Kvällens underhållning: The King of Comedy (1982), som jag pinsamt nog aldrig har sett, trots att vill kalla mig själv för ett Martin Scorsese- och Robert DeNiro-fan. Hoppas att den levererar.
Kvällens underhållning: The King of Comedy (1982), som jag pinsamt nog aldrig har sett, trots att vill kalla mig själv för ett Martin Scorsese- och Robert DeNiro-fan. Hoppas att den levererar.
Ikväll blir det ännu en Hitchcock. Går långsamt igenom mannens filmografi och detta är mitt tredje möte med legenden. Håller tummarna för Rope [1948].
Citat:
Ursprungligen postat av Chenille
Ja, jag älskade allting som händer från klubben till slutet. Det kändes genuint och man förstår verkligen lockelsen bakom det där livet.
Jag tror också att han hade klarat sin intervju och jag tror att han vet om det. Jag tolkade det som att han inte vill vara "den där knarkaren". Han vill ha en ny start men inser att det inte går, hans mörka period kommer förfölja honom genom livet vad han än gör.
Denna teori understöds av scenen när han förlåter snubben som hade sex med hans brud. Svaret han får är i princip "jag bryr mig inte om vad du säger, du är en narkoman och ett svin". Det är den stämpeln han vill undvika.
En annan stark scen är när hans väninna sitter och diskuterar sin 30-årskris. Hon har ångest för att hon inte har barn, vilket alla hennes vänner har, men det hon har är en central och enorm lägenhet, långvarigt förhållande, många vänner, antagligen god inkomst eftersom hans krets är intellektuell och hon har råd att bo sådär osv. Han visar inget gentemot henne men han är 34 och han har ingenting, kontrasten är enorm.
Väl skrivet och jag håller fullständigt med i din analys. Välgjord film, om än något bekant.
Kvällens underhållning: The King of Comedy (1982), som jag pinsamt nog aldrig har sett, trots att vill kalla mig själv för ett Martin Scorsese- och Robert DeNiro-fan. Hoppas att den levererar.