Citat:
Ursprungligen postat av
konstapel
Svensk försvarsmakt är väl närmast unik i så motto att man så tydligt tappade tron på sig själva under sent 90-tal/tidigt 2000-tal. Minns snacket om "nätverksbaserat försvar" och "insatsförsvaret" som bara är omskrivning för: "jaha, det var det det, men vi kan väl alltid åka runt i u-länderna och panga lite".
Ja, verkligen. Man kan se en rätt lång förhistoria till detta. I försvarsbeslutet 1958 fick Krigmakten oerhört goda förutsättningar, förmodligen det bästa försvarsbeslut, motsvarande, sedan 1814. Men sedan kom 60-talet och rätt mycket i samhället började kasa utför och med FB 1968 började utförslöpan. I alla FB sedan dess har försvaret på olika sätt försämrats - ända till 2015. En viktig brytpunkt härvid är FB 1987 och den påföljande Försvarsmaktsutredning 1988 som visade att FM till stor del var ett luftslott och att såväl kvalitet som kvantitet (som ofta anförs som en falsk dualism) hade urholkats under en ca 30-årsperiod. I samma veva börjar det kalla kriget ta slut och 90-talskrisen slår till med full kraft. Då är det kört för försvaret. Officerskåren och militärledningen blir paralyserade och kommer in i en form av självdestruktionsspinn, med känt resultat; NBF, NBG osv.
Här är vi nu och lyckas inte komma ur detta, trots att kunskapen om vad som behövs och hur vi kommer dit inte är så rasandes svår att ta fram. Men man kan uppenbarligen inte ens för sig själva svara på frågan "Varför har vi ett försvar och hur skall vi få det att fungera?".