2016-04-17, 13:35
  #13
Medlem
Buffymyloves avatar
Citat:
Ursprungligen postat av kcc
Är i ett förhållande sedan ca 1 år tillbaka med en kille. Vi har det oerhört bra tillsammans på många sätt och fungerar bra tillsammans i det vardagliga med gemensamma intressen och aktiviteter osv. Vi bråkar och tjafsar sällan, men när vi väl hamnar i någon form av diskussion då man tar upp något "seriösare" (vilket kanske är en gång var 3-4 månad) så blir det alltid en oerhört långdragen process där kommunikationen känns omöjlig.

Han som person är inte speciellt känslomässigt lagd, är ganska kall och hård av sig (vilket han själv medgett och har en medvetenhet om). Och när man försöker prata om något med honom (vilket alltså inte så så jätte ofta), så tycker han att det bara är dramatik och att jag bara vill bråka. Eftersom han tycker allt som oftast att det jag tar upp är oviktigt och "småsaker" så tycker han inte att han har någon skyldighet att ta mig seriöst, utan bemöter mig oftast med att ignorera och förminska det jag framför att jag känner och upplever. När jag förklarar att det sårar oerhört att han bemöter mig på det sättet (för mig är det en självklarhet att man måste bemöta varandra med respekt, förståelse och empati trots att man kanske tycker olika), så bryr han sig inte om det. Han rättfärdigar det bemötandet eftersom han säger att det var mitt fel från början, att han hade kunnat vara sjysst och ödmjuk om inte jag framfört det jag kände på ett otrevligt sätt osv.

Jag har förklarat och sagt att man inte bara kan utgå från sig själv, man måste ta en annan persons känslor och upplevelser i beaktning i en relation. Han tycker inte att han ska behöva bry sig om det jag känner om han bedömer att det jag känner inte är rimligt, vilket han oftast inte gör. Min slutsats blir ju då att jag alltid kommer bli bemött såhär eftersom det är ytterst sällan han kan visa förståelse för något. Han kan visa förståelse och empati om det är något konkret som hänt, typ att jag brutit foten eller om han hade varit otrogen (då skulle han kunna medge vad som är rätt och fel). Men inte om det handlar om att jag framför mina känslor och behov i relationen, då tycker han det är trams. Och att han "inte ska behöva be om ursäkt" när han inte gjort nåt fel. Det handlar ju inte om rätt och fel och att jag vill ha ursäkter, utan mer att man berättar om sina känslor och behov i förhoppningen att man båda givetvis, ska vara måna om varandra och vilja vara möta den andre för att denne ska må bra och anstränga sig lite. Det handlar ju någonstans bara om sunt förnuft och att bry sig om varandra, men det är ju bara vad jag tycker.

Tankar och erfarenheter gällande detta?
Hej ts! Jag har haft liknande erfarenheter från ett förhållande där min partner inte ansåg att det jag tog upp som problem bara "fanns i huvudet på mig", och inte var ett egentligt problem. Det gjorde att det blev svårt att ta upp saker jag funderade kring för att jag lärde mig att det skulle avfördas, även om jag tog upp det på ett lugnt sätt.

Det verkar som att du har hamnat i ett läge där du försöker ansvara för relationen men han skjuter problemet åt sidan. Kanske för att han inte orkar ta i det. Du blir inte bekräftad i din känsla och på sikt kan det göra relationen sämre. Det är svårt när man har olika "känslomässiga språk".
Jag klarade inte leva i en sån relation, det fungerade inte. Det behöver inte bli så för dig men du får fundera över om det är något du kan leva med eller inte.
Citera
2016-04-17, 13:44
  #14
Medlem
ojvamysigts avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Buffymylove
Jag klarade inte leva i en sån relation, det fungerade inte. Det behöver inte bli så för dig men du får fundera över om det är något du kan leva med eller inte.
Nästan ingen tycks klara det. Krasst sett finns det ju bara känslo- eller icke-känslomänniskor. Lustigt nog verkar det mest vara män som är det senare. Jag har vänner och fd vänner som har försökt få den här typen av förhållanden att funka, men de flesta tvingas ge upp till slut.

Det brukar vara lättare om man har barn, för då har man oftast inte så mycket tid att fokusera på själva förhållandet, men i takt med att barnens behov minskar, ökar medvetenheten om att det finns tunga brister i förhållandet och att det är väldigt mycket svårare att förändra personligheter än att tapetsera om eller snygga till rabatterna.
Citera
2016-04-17, 13:57
  #15
Medlem
whadeewhoos avatar
Snälla återvänd till familjeliv med tråkiga draman. Om du inte kan inse att det är du som är klängig och inte ger den stackars killen en chans att andas, då tycker jag bara synd om honom och hoppas att han dumpar dig snarast möjligt.
Citera
2016-04-17, 17:26
  #16
Medlem
Detta kan mycket väl vara AS. I så fall kan du aldrig ändra på det och relationen kommer aldrig att utvecklas hur länge den än varar.Gå medan du kan!
Citera
2016-04-17, 18:06
  #17
Medlem
Jag tror känslomässiga behov är skitsvåra att hantera. Först och främst är känslor svåra att identifiera hos en själv, innan man själv vet hur man ska hantera dem.

Att förvänta sig att andra ska lyssna och känna in är nog mycket begärt när man inte känt varandra väldigt länge.

En relation behöver tid.

Man behöver även egen tid.
Citera
2016-04-17, 18:51
  #18
Medlem
Ni kommer aldrig att kunna jämka er fram till ett vettigt kommunikationsmönster om han inte samarbetar. Han tvingar dig mer eller mindre att dumpa honom för det enda han lärt sig av det här är att du stannar även om du blir ohörd och förminskad. Du bekräftar hans världsbild.
Citera
2016-04-17, 19:27
  #19
Medlem
solopoetry.s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av kcc
Han som person är inte speciellt känslomässigt lagd, är ganska kall och hård av sig (vilket han själv medgett och har en medvetenhet om). Och när man försöker prata om något med honom (vilket alltså inte så så jätte ofta), så tycker han att det bara är dramatik och att jag bara vill bråka. Eftersom han tycker allt som oftast att det jag tar upp är oviktigt och "småsaker" så tycker han inte att han har någon skyldighet att ta mig seriöst, utan bemöter mig oftast med att ignorera och förminska det jag framför att jag känner och upplever.

Den typen av person finns och visst kan man försöka arbeta på att nå förståelse men jag tror du också behöver förstå att han är funtad på det här sättet. Det är en ganska stor del av vem han är och hur han fungerar. Han är medveten om det här, det är helt enkelt så han är. Istället för att vrida ut och in på dig själv för att försöka förändra något grundläggande i hans personlighet så behöver du fundera om det här är rätt person för dig att vara med. Utgå från att det här är vem han är och ställ dig frågan om han passar dig.

Citat:
När jag förklarar att det sårar oerhört att han bemöter mig på det sättet (för mig är det en självklarhet att man måste bemöta varandra med respekt, förståelse och empati trots att man kanske tycker olika), så bryr han sig inte om det. Han rättfärdigar det bemötandet eftersom han säger att det var mitt fel från början, att han hade kunnat vara sjysst och ödmjuk om inte jag framfört det jag kände på ett otrevligt sätt osv.

Det här gör ont och jag vill varna dig lite för en grej. Om det är så att du tycker om honom mycket, respekterar honom och värdesätter hans åsikter så blir det lätt så att man ifrågasätter sig själv starkt när ens känslor blir stämplade i rätt/fel, releventa/irrelevanta. Om det sker konstant så kan man bli väldigt osäker på sig själv och i slutändan så börjar man förlora sin känsla av rätt att existera. Det här skadar ens självkänsla och man börjar vantrivas, både med sig själv och med personen i fråga.

Citat:
Jag har förklarat och sagt att man inte bara kan utgå från sig själv, man måste ta en annan persons känslor och upplevelser i beaktning i en relation. Han tycker inte att han ska behöva bry sig om det jag känner om han bedömer att det jag känner inte är rimligt, vilket han oftast inte gör. Min slutsats blir ju då att jag alltid kommer bli bemött såhär eftersom det är ytterst sällan han kan visa förståelse för något. Han kan visa förståelse och empati om det är något konkret som hänt, typ att jag brutit foten eller om han hade varit otrogen (då skulle han kunna medge vad som är rätt och fel). Men inte om det handlar om att jag framför mina känslor och behov i relationen, då tycker han det är trams.

När det kommer till känslor och känslohantering så är rätt/fel-tänk helt värdelöst. Känslor kan uppstå från vad som helst, det är så otroligt många små saker som spelar in. Det handlar inte om att hitta den skyldige. Om han gärna fokuserar på att bedöma dina känslor i befogad/obefogad, om han tänker sig att det handlar om att han antingen ska ta på sig skulden för det du känner eller lägga skulden på dig, då kan det vara för att det är så han ser på känsloprat. Det gör i sin tur att han skyr sådana samtal och ser det som obekvämt.

Citat:
Och att han "inte ska behöva be om ursäkt" när han inte gjort nåt fel. Det handlar ju inte om rätt och fel och att jag vill ha ursäkter, utan mer att man berättar om sina känslor och behov i förhoppningen att man båda givetvis, ska vara måna om varandra och vilja vara möta den andre för att denne ska må bra och anstränga sig lite. Det handlar ju någonstans bara om sunt förnuft och att bry sig om varandra, men det är ju bara vad jag tycker.

Precis. Du har den förmågan, många andra har det också men inte han från vad det verkar. Förståelse och respekt för känslor är något av det mest basala i en bra relation, oavsett med vem. Det här är definitivt något att fundera över och du kan behöva undersöka vilka möjligheter ni faktiskt har att mötas här.

I slutändan vill jag påminna dig om att hans bedömningar av dina känslor inte säger något som dina känslors validitet. Dras inte med in i någon debatt av det slaget för det bär ingen frukt. Fundera över om han verkligen är personen för dig och om du bestämmer dig för att vara med honom, gör dig beredd på att acceptera honom så som han är. Antingen är det gott nog, eller så behöver du något annat.

Kram!
Citera
2016-04-17, 19:58
  #20
Medlem
Tack för alla vettiga reflektioner!

Visst är det så, att jag kanske bara bör acceptera att han är så här. Det är bara lite svårt att göra det när jag ändå upplever att han stundtals visar en medvetenhet kring det och jag vet ju någonstans att han vill vara med mig. Känns så ologiskt att man då är så envis och vägrar släppa sin gard när han bara förlorar på det själv i slutändan.

Han uppvisar ändå en frustration kring situationen så man märker ju att det tar på honom, men han kan ändå inte adressera problemet konkret i något svar vilket gör att jag ändå står vid den ståndpunkten jag gjort från början. Han tycker mer att "nu har vi ältat det här i en vecka kan vi inte bara släppa det och fortsätta", medan jag inte tycker vi kommit någonvart alls eftersom han fortfarande inte kunnat ge mig någon konkret respons ang problemet jag tar upp.
Citera
2016-04-17, 20:12
  #21
Medlem
Du lider redan nu efter ett år! Hur myket lider du om fem år? Tio år? Har du förlorat dig själv då? Sitter du där med små barn som inte heller tillåts utveckla relationen till sin pappa?
Citera
2016-04-18, 08:53
  #22
Medlem
solopoetry.s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av kcc
Visst är det så, att jag kanske bara bör acceptera att han är så här. Det är bara lite svårt att göra det när jag ändå upplever att han stundtals visar en medvetenhet kring det och jag vet ju någonstans att han vill vara med mig. Känns så ologiskt att man då är så envis och vägrar släppa sin gard när han bara förlorar på det själv i slutändan.

Det är inte så lätt att han kan slå av och på det här beteendet, det går ju djupare än så. Om han är av det kyligare och mer empatilösa slaget så kan du definitivt räkna med att han inte sitter inne på någon skattkammare av förståelse och medkänsla. Han vill ju ha den gyllene nyckeln som löser de här situationerna på ett naturligt sätt för honom, men han har ingen sådan och kan känna aversion mot de här situationerna pga det. Det vi inte är bra på, tycker vi sällan om.

Det här handlar inte om envishet, det handlar inte om en gard som man kan ta upp eller släppa. Om man nu skulla låta honom träna upp sin förmåga till att möta dig så är det faktiskt så illa att han behöver börja med små portioner, där det blir tydligt att han lyckas få dig att må bättre. Under tiden så kommer du inte att få den respons du drömmer om och du måste ha med i beräkningen att du kanske aldrig riktigt får det fullt ut. Alla människor har sina för- och nackdelar, det här råkar vara en av hans oförmågor.

En intressant sak att titta på är hur han brukar reagera och hantera situationer där han själv känner negativt. Chansen är stor för att han antingen skuldbelägger andra och blir förbannad eller att han skuldbelägger sig själv och vänder aggressionen inåt utan att förvänta sig att någon annan skulle kunna ge honom förståelse. "Han tar hand om det själv". Om så är fallet så har han inte erfarenhet av att lösa sin känslosituation tillsammans med andra och han har således inte heller skillen att erbjuda andra det. Hans metod kan han ha använt mer och ser den som mer effektiv, din variant där man söker sig till varandra mer tenderar han då att vara sämre på och vill undvika och förkasta.

Citat:
Han uppvisar ändå en frustration kring situationen så man märker ju att det tar på honom, men han kan ändå inte adressera problemet konkret i något svar vilket gör att jag ändå står vid den ståndpunkten jag gjort från början. Han tycker mer att "nu har vi ältat det här i en vecka kan vi inte bara släppa det och fortsätta", medan jag inte tycker vi kommit någonvart alls eftersom han fortfarande inte kunnat ge mig någon konkret respons ang problemet jag tar upp.

Det är inte envishet det handlar om. Han ser helt enkelt inte vad han ska göra åt saken, han kanske inte har erfarenhet av att själv bli förstådd i de lägen han bär på negativa känslor. Förmodligen så drar han slutsatsen att det här är grejer han inte är speciellt bra på eftersom du uppenbart inte är tillfredsställd. När han inte lyckas så ber han "kan vi sluta älta det här och bara glömma, det här fungerar ju inte i alla fall".

Om du är den mer begåvade när det kommer till känslor så kan det vara mer effektivt att du försöker förstå hur han funkar. Vad är hans förmågor och oförmågor? Det finns vissa saker han kan och vissa saker han inte kan. Du kan ägna energi åt att jobba på att han ska bli mer trygg och skillad i att möta dig, men räkna med att du under tiden kan känna att du inte får ut så mycket som du önskar.

Om du känner att du inte får det du behöver ändå, då behöver du som sagt fundera på om du är lyckligare någonannanstans. Ingen är perfekt men personligen så ser jag det här som en grundsten i ett förhållande, ligger inte den på plats så kan det bli väldigt svårt att lösa relationsproblem på ett bra sätt i framtiden där det kan vänta större utmaningar.

Lycka till nu!
Citera
2016-04-18, 18:12
  #23
Medlem
Verkar bara som att du klagar på honom, klagar på hur han bemöter allt ditt gnäll som tydligen kan hålla på mer än en vecka.. Få han att vilja lyssna istället för att irritera honom.
Citera
2016-04-18, 18:44
  #24
Medlem
deltoros avatar
Citat:
Ursprungligen postat av solopoetry.
...

Det här gör ont och jag vill varna dig lite för en grej. Om det är så att du tycker om honom mycket, respekterar honom och värdesätter hans åsikter så blir det lätt så att man ifrågasätter sig själv starkt när ens känslor blir stämplade i rätt/fel, releventa/irrelevanta. Om det sker konstant så kan man bli väldigt osäker på sig själv och i slutändan så börjar man förlora sin känsla av rätt att existera. Det här skadar ens självkänsla och man börjar vantrivas, både med sig själv och med personen i fråga.

Instämmer till fullo. Jag hade i flera år en relation med samma typ av man som din, ts. Han tog allt som kritik och en fråga om vem som hade rätt eller fel och det slutade alltid med att han antingen sa att jag tjatade, eller fick mig att känna så.

Jag försökte få honom att se saken från mitt håll, genom att säga "men om det var DU som..." vilket till slut resulterade i att han blev rasande så fort jag sa orden "men om". Vilket gjorde att jag blev expert på att hitta synonymer till orden "men om", en strategi som gav föga resultat.

Till slut var min självkänsla så låg att jag började få torgskräck och andra symptom. När han så dunkade mitt huvud i väggen så det svartnade - han hade då börjat att handgripligen se till att jag slutade "tjata" - så drog jag. Men inte förrän då.

Så om du märker att din självkänsla börjar påverkas negativt - vänta inte lika länge som jag, utan ge upp.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in