Partners brist på förståelse och empati omöjliggör kommunikationen

Är i ett förhållande sedan ca 1 år tillbaka med en kille. Vi har det oerhört bra tillsammans på många sätt och fungerar bra tillsammans i det vardagliga med gemensamma intressen och aktiviteter osv. Vi bråkar och tjafsar sällan, men när vi väl hamnar i någon form av diskussion då man tar upp något "seriösare" (vilket kanske är en gång var 3-4 månad) så blir det alltid en oerhört långdragen process där kommunikationen känns omöjlig.

Han som person är inte speciellt känslomässigt lagd, är ganska kall och hård av sig (vilket han själv medgett och har en medvetenhet om). Och när man försöker prata om något med honom (vilket alltså inte så så jätte ofta), så tycker han att det bara är dramatik och att jag bara vill bråka. Eftersom han tycker allt som oftast att det jag tar upp är oviktigt och "småsaker" så tycker han inte att han har någon skyldighet att ta mig seriöst, utan bemöter mig oftast med att ignorera och förminska det jag framför att jag känner och upplever. När jag förklarar att det sårar oerhört att han bemöter mig på det sättet (för mig är det en självklarhet att man måste bemöta varandra med respekt, förståelse och empati trots att man kanske tycker olika), så bryr han sig inte om det. Han rättfärdigar det bemötandet eftersom han säger att det var mitt fel från början, att han hade kunnat vara sjysst och ödmjuk om inte jag framfört det jag kände på ett otrevligt sätt osv.

Jag har förklarat och sagt att man inte bara kan utgå från sig själv, man måste ta en annan persons känslor och upplevelser i beaktning i en relation. Han tycker inte att han ska behöva bry sig om det jag känner om han bedömer att det jag känner inte är rimligt, vilket han oftast inte gör. Min slutsats blir ju då att jag alltid kommer bli bemött såhär eftersom det är ytterst sällan han kan visa förståelse för något. Han kan visa förståelse och empati om det är något konkret som hänt, typ att jag brutit foten eller om han hade varit otrogen (då skulle han kunna medge vad som är rätt och fel). Men inte om det handlar om att jag framför mina känslor och behov i relationen, då tycker han det är trams. Och att han "inte ska behöva be om ursäkt" när han inte gjort nåt fel. Det handlar ju inte om rätt och fel och att jag vill ha ursäkter, utan mer att man berättar om sina känslor och behov i förhoppningen att man båda givetvis, ska vara måna om varandra och vilja vara möta den andre för att denne ska må bra och anstränga sig lite. Det handlar ju någonstans bara om sunt förnuft och att bry sig om varandra, men det är ju bara vad jag tycker.

Tankar och erfarenheter gällande detta?

Tankarna är som vanligt att känslokalla och oempatiska människor bör utredas för Aspergers syndrom.
Eller trodde du mera på att andlig vägledning eller astrologi?

Han måste förstå att det faktum att du har ett problem innebär att ni har ett problem, innebär att han har ett problem, eftersom ni är tillsammans.

Att säga "detta är inget problem" om allt är orimligt.
Vad har din pojkvän för behov? Kan du dra ett exempel om dem, vad han hade tyckt om ett av de behoven hotades och du ryckte med axlarna åt det.

Om han blivit arg och ledsen på mig så har jag tagit på mig det, även om jag kanske inte hållit med till 100% så är det klart att jag varit angelägen att be om ursäkt och och visa förståelse om han tagit illa vid sig, självklart tycker jag.

När jag påtalat detta och frågat varför han tycker att han ska bli bemött så men inte jag, så menar han att det han blivit arg över har varit ett "verkligt" problem och rationellt. Medans det jag tar upp och upplever inte är det, det är så han förklarar det.

Känner du dig älskad?

Gör du det så finns det något att jobba med. Gör du det inte så bör du fråga dig själv om han är rätt för dig.

Låter inte roligt det där.

Tycker att han verkar vara en elak och egocentrisk typ.

Jag skulle spola honom direkt.

Det lär ju inte bli bättre med tiden utan snarare tvärtom.

Svårt att ge råd om man inte vet vad det gäller. Är det bråk om att du inte får nog med uppmärksamhet eller mer konkret att han inte plockar upp sockorna från golvet typ.

På ett sätt kan jag känna mig betydelsefull, han är gullig och närvarande när vi är med varandra. Men han är inte känslotypen, så när vi inte är med varandra så är det sällan man får ett fint sms eller bara ett telefonsamtal. Detta är bl.a. det jag pratat med honom om, att jag önskar få känna lite mer omtanke från hans sida och att jag periodvis kunnat känna en osäkerhet gentemot honom.

Hans respons på en sån här dialog blir ju som jag beskrivit, vilket såklart stärker min känsla av att han är obrydd. Så första pucken är ju givetvis det jag tar upp i vår dialog (vilket inte är något revolutionerande att man kanske pratar om i en relation). Andra pucken är väl det som jag ser som det största problemet, vilket är hans bemötande när man öppnar sig om något.

Känslan är att han blir väldigt defensiv, irriterad och provocerad när man tar upp något. När han upplever att han på något sätt får "kritik" eller blir motarbetad. Och att visa förståelse eller att kuva sig för något eller någon är otänkbart, i hans ögon är det att han måste medge att han har fel och måste be om ursäkt. Att han måste lova och garantera att han kommer ändra på allt osv vilket han inte tycker att han kan. Det handlar ju såklart inte om det, bara om jag skulle få en ödmjuk respons där jag upplever att han bryr sig skulle ju kännas fint. Sen förstår ju jag också att man inte kan förändra en person helt, men klart man bör anstränga sig och anpassa vissa saker efter sin partners behov så länge det inte är något som skadar en.

Utan theory of mind fungerar det inte nej.


Sånt gör ju ont att inse.

Det betyder att du egentligen inte känner dig älskad och trygg i relationen? Har hans beteende förändrats med tiden eller har han varit likadan sedan första början?

Är han likadan i relationerna med sina vänner, föräldrar, syskon etc?

Det är svårt att säga säkert baserat på det lilla som framkommit här, men troligen tycker han inte att han gör något fel, utan bara är sig själv. Vilket gör att han tycker att det är skitjobbigt när du tar upp det, eftersom han tar det som en kritik mot honom som person, inte ett önskemål om ändrat beteende. Och är det så han är, så är det inget som han eller du kan ändra på bestående. Korta perioder kan det funka jättebra om han anstränger sig, men det är förstås jobbigt att inte vara sig själv.

Jag har lite svårt att utläsa om han är blyg och sluten eller mest sur och svår.

Med AS så är det svårt att få en vettig självkänsla. Jag tror att det du tar upp är så centralt för honom att han känner sig angripen i grunden.
Alltså folk är medvetna om att de är knasiga. Innerst inne är alla det.
Han motarbetar för han orkar inte ta itu med känslorna kring hans varande.

Jag förstår vad du behöver, du behöver känna dig sedd och förstådd. Ett grundläggande mänskligt behov.

Han har kunnat medge att han kan ha en viss förståelse för att jag kan känna som jag gör med tanke på hur han är. Men att jag bara borde acceptera att han "är som han är". Så jag vet att det finns en viss medvetenhet hos honom, däremot ingen vilja att jobba på det.

Han har väldigt få vänner, jag har bilden av att detta är något som ställt till problem för honom tidigare och jag har även fått bekräftat av andra i hans omgivning (familj) att han är på detta vis mot dem också, men det är när vi pratat om det under mer skämtsamma former. Så jag känner mig ju ganska trygg med att min upplevelse är befogad, att det helt enkelt inte är alla andra det är fel på utan att han måste komma till insikt om vilken del han själv har i saker och ting.

Det är som att han hellre står själv i slutändan än att visa sig sårbar och villig att anstränga sig, för dagen har gör det har han erkänt att han har haft fel och det klarar han inte, sen om det beror på stolthet, envishet eller något annat det vet jag inte.