Citat:
Ursprungligen postat av
cleolin
Det som stör allra mest är att man inte får veta vad som hände direkt när man upptäckte att hon var försvunnen. Letade någon? Vilka i så fall? Och var?
Att polisen sökte vet vi och att sökandet avbröts. Väldigt märkligt.
Vi citerar oss själva!
Låt oss nu gå tillbaka till den 14/6 1992. Polisen tar då emot en anmälan från Helena Anderssons föräldrar sent på eftermiddagen om att Helena Andersson är försvunnen / saknad. Polisen reagerar förvånansvärt snabbt på denna anmälan. Polisen anländer till Helena Anderssons och föräldrarnas gemensamma bostad ganska omgående. Så här långt finns det inga objektiva kriterier för att något brott begåtts. En polisman med hund genomsöker den stig i närområdet som Helena Andersson kunde förväntas ta på sin promenad hem från Statt. Efter ett tags sökande finner polismannen med hundens hjälp Helena Anderssons ena sandal liggande en bit in i terrängen från stigen räknat. Det har nu blivit sent på kvällen och polisen på plats beslutar att avbryta sökandet efter eventuella andra fynd eller spår av Helena Andersson. Det står nu klart för polisen att Helena Andersson kan ha blivit utsatt för ett allvarligt brott.
Vad förväntades polisen nu att vidta för åtgärder med denna insikt? Ja, om detta kan man läsa i dåtidens så kallade ”mordbibel” och den lokala kriminalpolisens instruktioner. Grovt och förenklat kan man dela in åtgärderna i fyra grundregler;
1. att ärendet skall behandlas och utredas som ett grovt våldsbrott med en okänd GM tills motsatsen är bevisad
2. att den utredningsorganisation som finns för mord m.m. skall överta och leda utrednings och spaningsarbetet omgående och utan dröjsmål
3. arbetet skall delas in i vad vi kan kalla yttre spaning och inre spaning
4. allt arbete skall registreras och systematiseras på ett överskådligt sätt fortlöpande
Det finns egentligen ingen anledning att lägga tid och kraft på att ännu en gång älta den näst intill totala härdsmältan i polisens utredningsarbete under den första kritiska tiden. Men det kan ändå vara värt att påpeka att man även 1992 var väl medveten om vikten att spärra av och bevaka den misstänkta brottsplatsen omedelbart. Att de första 48 timmarna är kritiska vid ett spaningsmord. Att dörrknackning i närområdet är både brådskande och viktigt. Att snarast höra alla vittnen och att samla in alla tips och spaningsuppslag. Att kartlägga offrets sista 48 timmar i livet innan mordet eller försvinnande in i minsta detalj. Att skaffa sig en så detaljerad bild av offret och hens närmaste omgivning som det överhuvudtaget går, om så nödvändigt ända tillbaka till vaggan. Det går att fortsätta med uppräkningen en bra stund till men det leder ju som sagt ingenstans. Låt oss bara konstatera att det blev ingen bra start av FU:n, i vissa delar blev den riktigt usel, i andra delar bara dålig, och till vår stora tur hyfsad i en del sannolikt avgörande delar.
