17-åriga Lisa Holm försvann i Blomberg på Kinnekulle 2015-06-07 och hittades mördad

Och när hon då via bilder fick skåda sin mans verk och reagerade kraftfullt som hon gjorde
på detta så blir det, tycker jag, ytterst svårbegripligt att hon ändå kan fortsätta stå
vid sin makes sida och återgå till ett ljugande om tidpunkter på kvällen den 7 juni.
Vid den fulla insikten om sin mans vedervärdiga illdåd mot en ung flicka därborta i Sverige
så borde den normala reaktionen ha blivit ett resolut och oföränderligt avståndstagande
gentemot lustmördaren till man. Men icke så.

Vilka är dessa kriminella och har de avsatt några spår i fallet?
Är det grovt kriminella som har mord på dagordningen?
Eller, är de lite små-kriminella som NB som kör bil påverkad av alkohol, har stulit en tv och har uppgett sin väns ID när han åkte fast för rattfylla?
Menar då innan han mördade LH.

Offrets familj är förhörda, vänner är förhörda. Finns inga omständigheter eller märkligheter inom familjen, inget alls som erfarna utredare annars skulle lagt märke till. Lisas far var ju dessutom hemma i bostaden när mordet begicks, hur kan du ens fundera i den riktning du gör?

Polisen har utrett familjen enligt gängse normer. Bett dem leta fram och kontrollera uppgifter som sig bör. Inget underligt har skett, familjen har blivit behandlad precis som familjer brukar bli med ett försvunnet barn, varken bättre eller sämre.

Jo, det verkar visst finnas skribenter här på forumet som föraktar kärleksfulla familjer, godhet och empati, jag läser såna inlägg här dagligen.

Till vem, tror du ?

Jag håller inte alls med dig här. Irina fick helt omotiverat se Lisas skändade lik. Det räcker för att bryta ihop. Jag själv hade nog gjort det, särskilt efter timmar av brutala förhör.
Nä, fy, fy förhörsledare säger jag, som så gemenligen utsatte henne för det.
Hennes reaktion är alldeles naturlig oavsett.

Det var inte alls omotiverat. Det var för att bryta igenom hennes mentala nödlögner. Hade hon varit säker på att Nerijus var oskyldig hade hennes reaktion blivit mindre uttalat somatisk.

Jag har funderat lite på Irina. Denna å ena sidan fromma gudfruktiga sanningssägande förebild för vissa i tråden. Men framför allt en som är uppkäftig mot åklagaren och i det längsta håller inne med att Nerijus och hon samtalat om förestående HR-förhandling. Jag får inte ihop det med hennes i högsta grad somatiska reaktion då bilder på Lisa visades vid förhör i Litauen. Hon reducerades praktiskt taget till en skälvande våt fläck. När reagerar man så?
Själv blir jag äcklad och förbannad då jag ser en IDF-soldat skjuta skallen av en palestinier på Västbanken. Eller när Yvonne Fletcher vrider sig i dödskamp utanför Libyens ambassad.
Men jag ramlar inte ihop i en hög och hulkar okontrollerat. Kanske skulle jag göra det om jag visste att det var min man/bror/far som sköt.
Jag skall kanske inte jämföra med mig sjäv men jag tänker att om jag vore Irina skulle jag försöka hålla sanningen ifrån mig mentalt. "OK Neijus gjorde det men Lisa råkade falla på en sten när han snodde hennes mobil." "Eller han kanske körde på henne med Sharanen." Vad som helst för att bädda in sanningen i lite bomull. När sedan sanningen obarmhärtigt tränger sig på blir det nog en sådan reaktion. När man inser vad den man delar säng med är kapabel till. Med ett hållbart alibi och en Irina som var viss om att Nerijus varit hemma aktuell tid hade inte reaktionen blivit så våldsam. Nu reagerade hon som hon gjorde och det var för att hon visste det hon visste.

Innan det här sista förhöret med IB uttalade sig försvarsadvokaten i pressen om hur dålig bevisningen var, vilket fick journalisterna att haka på och ifrågasätta hela utredningen. Även IB måste ha haft den här uppfattningen och hon trodde antagligen att hennes man skulle komma att frikännas i rättegången. Jag gissar att IB garderade sig inför det här scenariot: hon bestämde sig för att stå vid sin mans sida för hon vågade helt enkelt inget annat.

Vad skulle hänt om hon golat ner sin man och han släpptes fri och kom jagande efter henne? Hon fattade att han mördat Lisa. Hon gav ju honom falskt alibi.

Om jag visste det. Men det är mycket som tyder på att det var två gm, eller en gm och en medhjälpare, eller en medhjälpare som fick göra jobbet.

Det finns flera kandidater...

Så hade man inte gjort om Irina var en svenska. Var så säker.

Om jag visste det. Men det är mycket som tyder på att det var två gm, eller en gm och en medhjälpare, eller en medhjälpare som fick göra jobbet.

Det finns flera kandidater...

Spontant skulle jag kalla Irinas utbrott för hysteriskt. Men hysteri är en numera föråldrad beteckning på en rad olika kroppsliga psykiska störningar. I modern tid har man kallat dylikt beteende ett konvertionssyndrom vilket innebär att det psykiska tar kroppslig form. I de senaste diagnosmanualerna kallar man istället beteendet för somatoformt DSM IV och nu senast i DSM 5 kort och gott en/flera somatiska reaktioner. Tanken är att det är en nervreaktionen i hjärnan som tar sig uttryck i andra kroppsliga organ än centrala nervsystemet.

Annorlunda uttryckt vet inte Irina på vilken fot hon ska stå. Hon är en mycket osjälvständig personlighet (se psykologguiden). Det är väldigt uppenbart att hon låter sig styras av andra. Är det inte Nerijus själv så är det dennes mor. Irina har ett litet helvete att svara upp mot de anhöriga krav. Mot den här bakgrunden ter sig de första förhören med Irina sannolikt närmast vad som egentligen hände.

Hennes utbrott säger nog mer än vad hon kunde verbalt uttrycka eller med dina ord: "hon reagerade som hon gjorde och det var för att hon visste det hon visste"