Citat:
Ursprungligen postat av
Anonymare
Tvärtom. Det började med att han gjorde sig oanträffbar i Sverige och framtvingade lögner från Björn Hurtig om detta (varnades av advokatsamfundet). Sen har förhör hela tiden varit förknippat med diverse villkor, trots att han via media velat ge sken av att han ställer upp villkorslöst.
Det var heller inte hans skyldighet att vara omedelbart anträffbar, och och åklagaren skickade aldrig ut någon kallelse till förhör. Marianne gjorde det snart klart att hon inte hade bråttom med förhör, så vad förväntar du dig? Att han ska sitta vid telefonen dagarna i ända och vänta på att hon ringer? Saken var nedlagd en gång redan, så det verkade nog som en ren formalitet med ett nytt förhör, och länge såg det ut så. Det var inte förrän han lämnat Sverige som Marianne nyckfullt nog insisterade på att han måste förhöras på svensk mark.
Så Marianne har ställt en rad outgrundliga villkor. Först var det att
(1) journalisterna måste förhöras först. Och eftersom JW var utomlands fick hon vänta in honom. Sen var det att
(2) Gehlin var den enda förhörsledaren som dög, och eftersom han var sjukskriven måste hon vänta tills han tog sig till jobbet igen. Sen var det
(3) att hon omöjligt kunde tänka sig ett standardmässigt telefonförhör, varpå hon började hota med efterlysning. Efter det så vägrade hon
(4) att ta emot ett skriftligt utlåtande från den misstänkte. Sen var det
(5) EAWn som hon trots ett flertal misslyckade försök med att tota ihop en ansökan ändå envisades med att använda fastän den inte var tänkt för den här typen av fall. Sen motsatte hon sig
(6) borgen, trots att han redan vistats 10 dagar i isolering i fängelset. När det inte lyckades så skulle hon
(7) nödvändigtvis belägga honom med så strikta restriktioner under husarresten att de fick lov att mildras för att de betraktades som orimliga. Under dessa 10 + 550 dagar så
(8) vägrade hon överväga att förhöra honom på plats i England, trots att detta hade varit ett smidigt sätt att föra förundersökningen framåt. Hennes outgrundliga argument var
(9) att hade hon väl valt EAWn så fanns ingen återvändo, då kunde hon inte göra bruk av MLA. Sen kom -
Mon dieu! - asylen på Ecuadors ambassad, och då började Marianne konstra ordentligt och
(10) vägrade blankt erkänna hans asylsituation. ... hjälp, tar det aldrig slut ... detta pågick i några år, tills HD började uppmärksamma det orimliga i situationen, och då gav hon med sig och började överväga Londonförhör. Men, trots hennes överväganden så kunde hon inte få till ett avtal, för hon krävde orimligt nog att
(11) Ecuador inte skulle få egen juridisk representation närvarande under förhöret på deras egen ambassad, något jag minns Alhem reagerade på. Så Marianne lät, orimligt nog, Annafallen preskriberas utan åtal, och gjorde sig därmed skyldig till en
(12) orimlig åtalsunderlåtelse då hon vägrade åtala det hon sagt sig haft på fötterna för om hon inte samtidigt fick åtala för Sofias fall, vilka hon orimligt nog ansåg att hon inte kunde
(13) åtala för eftersom hon vägrat erbjuda den misstänkte tillfälle att ge sin version, vilket hon, orimligt nog
(14) fortfarande vägrar. Hennes ansökningar
(15, 16) har nämligen varit orimligt undermåliga, båda två. Men hon har i alla fall lovat att överväga, så efter att ha vägrat i flera år tänker hon nu överväga i flera år, vilket även det får ses som en
(17) orimlighet.
Ber om ursäkt för alla Mariannes outgrundliga och oprofessionella orimligheter jag missat att ta upp i denna korta uppräkning.