Wikileaks grundare Julian Assange eftersökt för våldtäkt i Sverige

Det är inte personangrepp att vi har olika åsikter i sak och det du hävdar här stämmer inte även om det möjligen är din tolkning. Det är dock personangrepp att hävda att jag skriver som jag gör pga psykisk sjukdom. OBS även att min ståndpunkt är den som ligger nära eller helt överensstämmer med den som åklagaren, UD/regeringen och UK har, dvs det handlar knappast om psykisk sjukdom och du skriver helt uppenbart så i avsaknad av sakargument som stöder din ståndpunkt. Försök hålla dig till sakdebatt istället för personangrepp. Angående att erkänna om jag har haft fel så har jag inga problem alls med detta men givetvis bygger det på min egen övertygelse om att jag har fel, som i fallet med att Ecuadors ambassad skulle vara ecuadorianskt territorium. Jag har knappast någon anledning att erkänna fel som påstås enligt en nidbild från meningsmotståndare.

Det är naturligtvis Marianne som förlorat all trovärdighet, men hon är 63 och behöver bara sitta av tiden fram till pensionen så har hon tillvaron tryggad för sig själv, egoist som hon är. Allt hennes ömmande prat om misshandlade kvinnor, och så visar det sig att Marianne själv är en mega-stor misshandlare. Om human rights inte innebär att Assange kan få skydd och sjukvård, ja då bör man kanske fråga sig vad human rights egentligen är, och vad det borde vara.

Dags att påminna om att fallet redan lagts ner en gång för att inget brott hade begåtts. Det är svårt att tänka sig att några nya, överväldigande bevis framkommit, och de kommer i så fall att motsäga allt det som Sofia sa i sin första intervju, där hon under de två timmar hon hade på sig inte kunde beskriva något brottsligt, trots att hon förberett sig så väl med ett flertal sjukhusbesök, och moraliskt stöd från en rad vänner och väninnor. När det kom till kritan så fanns det just ingenting att berätta, i alla fall inget som kom fram i en detaljerad, kronologisk redogörelse. Att tala i svepande ordalag om att hon blivit våldtagen, det var en sak, men att beskriva en konkret situation, det gick inte. Det var en hämndaktion, och hon verkar ha ångrat sig och skickat iväg små brasklappar som SMS om att allt blev fel och att andra ansvarade för anmälningarna. Minuterna efter 17.00 på fredagkvällen blev hon chockad över vad hon ställt till med. men frestades ändå några dagar senare av möjligheten att överpröva den påstådda våldtäkten. Att driva en falsk våldtäktsanklagelse mot en kändis skulle bli hennes livsverk. Alternativet, att gå hem och vara en helt vanlig människa igen, lockade inte.

Och naturligtvis fanns det gott om politiska intressen som stöttade henne. Hon fick mer uppmärksamhet än vad hon hade kunnat drömma om. När ska hon sluta ljuga?

Mot den bakgrunden verkar Mariannes alla katastrofala beslut bortom alla proportioner. Hon har spelat ett högt spel och försatt sig i en hopplös situation. Hon har målat in sig i ett hörn och kan inte ta sig ut, helt av egen förskyllan. Och hon drar Sveriges goda rykte med sig i fallet.

Då är det dags att påminna om att detta är fullständigt ovidkommande. I detta fall liksom i alla andra så är det den senaste lägesbilden som gäller. En förundersökning kan läggas ner, den kan tas upp igen senare. Misstankegraden kan stärkas eller försvagas. Inse faktum, det finns ännu idag, 2016, fortfarande en misstankegrad enligt på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt. Det är detta vi ska förhålla oss till, det faktumet att den första åklagaren initialt gjorde en annan bedömning är idag fullständigt ovidkommande.

Nej, jag tycker inte alls det är ovidkommande i just det här fallet. Fallet handlar ju inte om vem som hade sex tillsammans med Sofia, utan om hur den rapporterade händelsen ska tolkas. Sofia redogjorde för händelsen på fredagseftermiddagen, under ett två timmar långt förhör med en positivt inställd förhörsledare. Ingen kan anklaga Irmeli för att inte ha velat tro på Sofia. Trots detta så finns inget brott beskrivet i förhöret. Det är klart att Sofia kan ha gett en helt annan berättelse i senare förhör, men då kommer detta att jämföras med vad hon sa i sitt första förhör. Dessutom vill jag minnas att Marianne har försvarat sitt val att inkludera just fredagskvällsförhöret i HäPM med att senare förhör sa i stort sett samma sak. Sofias historia har alltså inte alls förändrats, enligt Marianne.

Även om det bevisas att Sofias berättelse var sann, så beskriver den inte något brott. Inte en våldtäkt, inte något med tio års preskriptionstid. Marianne har redan avslöjats ljuga om att Sofia sov. Och Marianne tycks helt ha missbrukat idén om att Sofia genom sömn skulle ha varit "försvarslös". Förhöret innehåller ju den ordväxling Sofia tydligt minns från just när samlaget inleddes, den där hon på alla sätt verkar gå med på sex förutsatt att han inte hade HIV, vilket han inte hade. Hon kan inte ens hävda att hon var ovetandes om att han nog inte hade kondom. Det antog hon, och hon var vaken nog för att minnas detaljerade ordväxlingar, och hon har själv erkänt att hon inte sov utan på sin höjd var halvsovande (=halvvaken). Enligt JA sov hon inte alls, vilket verkar rimligt utifrån hennes ordagrant rapporterade ordväxling som hon minns och redogjorde för i detalj för Irmeli.

Hur du än vrider på saken verkar det inte finnas stöd för våldtäktsmisstanken, annat än om Sofia och Marianne ljugit, men då förlorar de själva i trovärdighet och då kan de ha ljugit om vad som helst.

Du kan prata om de påstått sannolika skälen hur mycket du vill, det verkar inte finnas grund för några brottsmisstankar med tio års preskriptionstid. Vad Marianne än vill misstänka honom för i övrigt, så borde det ha preskriberats 17 augusti 2015 allra senast. Finné hade nog rätt, inget brott har begåtts. Definitivt inget som borde ha överlevt fem års preskription.

Marianne har snärjt in sig. Kan hon inte bevisa att hon har sannolika skäl för just våldtäkt så borde ärendet i sin helhet ha preskriberats allra senast i augusti 2015. Mariannes våldtäktsanklagelse ligger numera helt på det psykologiska planet. Hon anklagar honom för ett "tankebrott" dvs att han skulle ha haft för avsikt att kränka Sofias sexuella integritet. Man kan lika gärna anklaga Marianne för att ha haft för avsikt att kränka Assanges integritet genom att kränka hans mänskliga rättigheter genom att hålla honom olovligt frihetsberövad. Det finns 1000 gånger mer belägg för det.

Nu börjar vi kanske föra en saklig debatt? Det är sant att de latinamerikanska länderna är överens om att man kan ge asyl, som innebär att man är skyddad på en ambassad. Men de är ingalunda ensamma om en sådan praxis. Skydd på ambassad har ofta tillämpats av både Europa och USA. Brings slutsats är därför helt fel. Tre exempel (det finns fler)

- USA skyddade kardinal Mindszenty på sin ambassad i Budapest under femton år. Trots att den ungerska regeringen anklagade honom för allehanda brott.

- Sverige skyddade hundratals, kanske tusentals, förföljda personer på sin ambassad i Chile när Pinochet (Clare Montgomerys kompis) begick sin blodiga statskupp 1973.

Och då har vi inte ens nämnt den massiva användningen av skyddspass under andra världskriget, när Sverige, Schweiz och Japan delade ut sådana till förföljda judar i Ungern; Litauen och annorstädes.

Slutsats: Ambassader på alla kontinenter har i praktiken accepterat att skydda folk som är hotade till liv och lem, när det ansetts lämpligt. Sverige bör hedra sin egen historia av diplomatiskt skydd av förföljda och acceptera Ecuadors kloka beslut att ge Assange asyl.

Sveriges och UK:s uppfattning, vilken jag delar, är att JA inte är hotad till liv och lem. Däremot försöker han komma undan en fullt legitim häktning för våldtäkt. Ecuadors beslut tycks inte vara speciellt klokt och kan snarare ses som ett politiskt utspel mot USA. Man beter sig som en den bananrepublik man är, vilket bekräftas av uttalandena kring ansökan om förhör på ambassaden.

Vare sig Sverige eller UK har någon skyldighet att erkänna Ecuadors diplomatiska asyl utan den får Ecuador stå för helt själva, liksom att Ecuador till 100% procent får ansvara för JA:s välbefinnande då han befinner sig på ambassaden, och därmed till 100% får ansvara för att tillfredsställa alla JA:s ev. behov av sjukvård, genom att ta dit erforderlig personal och utrustning.

Vad du tycker spelar ingen roll. När kommer UNWGADs pudel? Det har gått lång tid nu, för nåt "som måste komma". Kryp tillbaka under din sten din jävla pajas.

Pudeln kommer. UK har lämnat in protest, Sverige har också svarat. Du får ta pudeln i vacker hand när den kommer och dina tillmälen mot andra debattörer kommer inte att förhindra detta på något sätt.

Jag gissar att den senaste febrila trådaktiviteten handlar om att Marianne skall skicka in sin första ansökan om förhör enligt det nya avtalet med Ecuador och att hon räknar med att få nobben och att sedan tvingas lägga ner häktningen då det inte längre går att hävda att det föreligger ett tillfälligt verkställighetshinder.

Enklast är att ignorera Bob och Anonymare tills efter helgen och se om inte påskharen besannar denna gissning helt utan deras hjälp.

Detta gjordes redan 22 december 2015. Denna ansökan avslogs i januari 2016 av Ecuador med mycket tveksam alternativt faktamässigt obefintlig motivering, i all fall enligt vad som har framkommit offentligt.

Det vet du mycket väl att det inte gjordes. Trolla någon som orkar med dig istället.

Vad var det de sa, den innehöll överstrykningar och hänvisade till den gamla ansökan? Jag har aldrig sett ÅM försvara denna undermålig ansökan, så man får anta att Ecuadors kritik accepterades. Och på tio* veckor verkar de inte ha fått till en ny. Eller så är det just det som är på gång.

*Vill minnas att var 16 januari som ansökan från 22 december skickades iväg till Ecuador. Det verkar alltså ha varit 22 december som Marianne lämnade den ifrån sig. Hon verkade själv osäker på när det nya avtalet trädde i kraft. Fast 16 januari var en lördag så kanske jag minns fel.

Skulle vara intressant att få veta mer om den ansökans historia. Marianne lämnade den ifrån sig och tog julledigt, verkar det som. Hon eller någon annan gjorde överstrykningar, men hur vet man om dessa gjordes innan eller efter hon skrev under, och av vem? Sen översattes den och skickades iväg av - var det justitiedepartementet? - som tydligen var helt nöjda med att skicka iväg den trots att Ecuador ratade den omedelbart. Sverige kanske inte har så hög standard vad gäller ansökningar, här är man så van att det inte spelar någon roll. Men i utlandet kan Marianne inte spela på sin höga position, där gäller det att vara korrekt för att få gehör. Svårt lära gamla pudlar sitta annat än lugn i båten.