DEL 2
Religionens sociala aspekter
Fastän religion uteslutande är en personlig andlig erfarenhet — att känna Gud som en Fader — innebär den naturliga följden av denna erfarenhet — att känna människan som en broder — det egna jagets anpassning till andras jag, och detta för med sig den sociala eller gruppaspekten i det religiösa livet. Religionen är först en inre eller personlig anpassning, och sedan blir den en fråga om socialt tjänande eller gruppanpassning. Det faktum att människan är sällskapligt lagd leder av nödtvång till att religiösa grupper uppkommer. Vad som händer med dessa religiösa grupper beror väldigt mycket på intelligent ledarskap. I det primitiva samhället skiljer sig inte alltid den religiösa gruppen mycket från de ekonomiska och politiska grupperna. Religionen har alltid varit en moralens bevarare och en stabilisator i samhället. Detta är fortfarande sant, trots att många nutida socialister och humanister förkunnar det motsatta.
Att komma ihåg ; "sann religion" är att känna Gud som din Fader och människan som din broder. Religionen är inte en slavisk tro på hotelser om straff eller magiska löften om framtida mystiska belöningar.
Religionen har föga chans att verka förrän den religiösa gruppen blir åtskild från alla andra grupper — innan den blir en social sammanslutning av dem som har andligt medlemskap (i himmelriket).
Annat att erinras : Läran om att människan är totalt fördärvad förstörde mycket av religionens möjlighet att åstadkomma sociala återverkningar av upplyftande natur och inspirerande värde. Jesus ville återge människan hennes värdighet då han förkunnade att alla människor är Guds barn.
Lika säkert som människor delar med sig av sina religiösa trosuppfattningar, lika säkert bildar de någon sorts religiös grupp som till slut formulerar gemensamma mål. En dag kommer religionsutövare att samlas för att verkligen åstadkomma samarbete på basis av gemensamma ideal och syften hellre än att försöka göra det på basis av psykologiska åsikter och teologiska uppfattningar.
Målsättningar snarare än trossatser borde förena religionsutövarna. Eftersom sann religion är en fråga om personlig andlig erfarenhet är det ofrånkomligt att varje enskild religionsutövare har sin egen och personliga tolkning av sin uppfattning av denna andliga erfarenhet. Låt termen ”tro” stå för individens förhållande till Gud hellre än för den formulering av en trosuppfattning som en grupp dödliga har kunnat enas om som gemensam religiös ståndpunkt.
”Har du en tro? Håll den då för dig själv.”
Att tron gäller endast förståelsen av ideella värden visas av Nya testamentets definition som gör gällande att tron är substansen i det som man hoppas på och vissheten om det som man inte ser.
Den primitiva människan försökte inte klä sina religiösa övertygelser i ord. Hennes religion dansades ut hellre än tänktes ut.
Nutidens människor har tänkt ut många trosbekännelser och skapat många prövostenar för den religiösa tron. Framtida religionsutövare måste leva ut sin tro, hänge sig hederligare åt att tjäna det mänskliga broderskapet.
Institutionell religion
Sekterism är en sjukdom i den institutionella religionen, och dogmatism är ett förslavande av den andliga naturen. Bättre att ha (om, ha en religion) en religion utan en kyrka än en kyrka utan religion. Den religiösa oredan under 2000-t är inte iofs tecken på andligt förfall. Både tillväxt och sönderfall föregås av förvirring!
Finns ett verkligt ändamål med religionens samhälleliga deltagande. Det är de religiösa gruppaktiviteternas syfte att dramatisera religionens lojalitetsband; att förstora "sanningens", skönhetens och godhetens lockelse; att omhulda de högsta värdenas dragningskraft; att förhöja tjänandet i en osjälvisk gemenskap; att förhärliga familjelivets potentialer; att främja religiös utbildning; att tillhandahålla vis rådgivning och andlig vägledning; att uppmuntra gudsdyrkan i grupp.
Men religioner kan vara levande och de kan vara dödgrävande. Aktiva resp. passiva i ovanstående.
Men när religionen blir institutionaliserad beskärs dess förmåga till gott medan möjligheterna till ont mångfaldigas.
FARORNA MED EN FORMALISERAD UNIFORM RELIGION ÄR: fastlåsning av trosuppfattningarna och kristallisering av föreställningarna; anhopningen av vunna förmåner med en ökad sekularisering som följd; tendensen att standardisera och fossilisera sanningen; religionens avledande från att tjäna Gud till att tjäna kyrkan/templet/bygget; ledarnas benägenhet att bli administratörer/konsulter i stället för själavårdare; tendensen att bilda sekter och sinsemellan tävlande enheter!!; etablerandet av en förtryckande institutionell auktoritet; skapandet av en aristokratisk ”det utvalda folket” -inställning; omhuldandet av falska och överdrivna idéer om helighet; religionens förvandling till en rutin och ett förstelnande av dyrkan; tendensen att vörda det förgångna medan nuvarande behov lämnas obeaktade; oförmåga att göra tidsenliga tolkningar av religionen!!; inveckling i världsliga institutioners uppgifter; skapandet av en ond diskriminering av religiösa kaster; benägenheten att bli en intolerant renlärighetsdomare. Renhetsfixering. dygdighets-dogman attt tedera bli dehumaniserande, i kontrast till ökande behov humanisering.
Religionens bidrag
Fast kyrkor och alla andra religiösa grupper bör hålla sig ovanför alla världsliga aktiviteter, får religionen samtidigt inte göra något för att hindra eller fördröja den samhälleliga koordineringen av människans villkor. Livet måste fortsätta att växa i meningsfullhet; människan måste gå vidare med sin reformering av filosofin och sitt klargörande av religionen.!
Statsvetenskapen måste åstadkomma en omdaning av ekonomin och produktionen med de förfaranden som den lär sig av samhällsvetenskapen och med hjälp av de insikter och motiv som en religiös livsföring erbjuder. I all samhällelig förnyelse tillhandahåller religionen en stabiliserande lojalitet i förhållande till ett "transcendent mål", ett stadgande mål som ligger bortom och ovanför den omedelbara och världsliga målsättningen. Mitt bland den förvirring som uppkommer då omgivningen undergår en snabb förändring behöver de dödliga stöd av ett vidsträckt kosmiskt perspektiv : behov att hantera kunskapsförakt i takt med ökade kunskapsglapp i duppkommen faktuell förvirring.
Religionen kan... inspirera människan att leva andligt modigt och glädjefyllt på jorden. Kan eventuellt förena tålamod med hänförelse, insikt med iver, medlidande med makt och ideal med energi. Relgiion och glädjekalkylering eller som intakt -lyckonorm- lever kvar över seklens gång.
Människan kan aldrig på ett vist sätt avgöra världsliga frågor eller transcendera själviskheten i de personliga intressena om hon inte mediterar inför det övernaturligas (bl.a Gud) överhöghet och räknar med realiteterna att kunna förpassas. I sig, ett dilemma.
Ömsesidigt ekonomiskt beroende och samhälleligt kamratskap/inkänning leder till slut till broderskap.
** Människan är av naturen en drömmare, men vetenskapen får henne att nyktra till så att religionen snart kan aktivera henne med mycket mindre fara för att störta henne in i fanatiska reaktioner.**
De ekonomiska nödvändigheterna(ordningen, klassifieringen) binder människan samman med verkligheten, och personlig religiös erfarenhet för denna samma människa ansikte mot ansikte med de eviga realiteter som hör samman med det ständigt expanderande eller imploderande och stigande/fallande kosmiska symbiosens mysticism.
..................................... the end
/ say thanks to mama
& lycka till på lilltentan (åk 8 va?) - men kom gärna in med någon slags återkoppling, annars debiterar jag dig dubbelt!
Religionens sociala aspekter
Fastän religion uteslutande är en personlig andlig erfarenhet — att känna Gud som en Fader — innebär den naturliga följden av denna erfarenhet — att känna människan som en broder — det egna jagets anpassning till andras jag, och detta för med sig den sociala eller gruppaspekten i det religiösa livet. Religionen är först en inre eller personlig anpassning, och sedan blir den en fråga om socialt tjänande eller gruppanpassning. Det faktum att människan är sällskapligt lagd leder av nödtvång till att religiösa grupper uppkommer. Vad som händer med dessa religiösa grupper beror väldigt mycket på intelligent ledarskap. I det primitiva samhället skiljer sig inte alltid den religiösa gruppen mycket från de ekonomiska och politiska grupperna. Religionen har alltid varit en moralens bevarare och en stabilisator i samhället. Detta är fortfarande sant, trots att många nutida socialister och humanister förkunnar det motsatta.
Att komma ihåg ; "sann religion" är att känna Gud som din Fader och människan som din broder. Religionen är inte en slavisk tro på hotelser om straff eller magiska löften om framtida mystiska belöningar.
Religionen har föga chans att verka förrän den religiösa gruppen blir åtskild från alla andra grupper — innan den blir en social sammanslutning av dem som har andligt medlemskap (i himmelriket).
Annat att erinras : Läran om att människan är totalt fördärvad förstörde mycket av religionens möjlighet att åstadkomma sociala återverkningar av upplyftande natur och inspirerande värde. Jesus ville återge människan hennes värdighet då han förkunnade att alla människor är Guds barn.
Lika säkert som människor delar med sig av sina religiösa trosuppfattningar, lika säkert bildar de någon sorts religiös grupp som till slut formulerar gemensamma mål. En dag kommer religionsutövare att samlas för att verkligen åstadkomma samarbete på basis av gemensamma ideal och syften hellre än att försöka göra det på basis av psykologiska åsikter och teologiska uppfattningar.
Målsättningar snarare än trossatser borde förena religionsutövarna. Eftersom sann religion är en fråga om personlig andlig erfarenhet är det ofrånkomligt att varje enskild religionsutövare har sin egen och personliga tolkning av sin uppfattning av denna andliga erfarenhet. Låt termen ”tro” stå för individens förhållande till Gud hellre än för den formulering av en trosuppfattning som en grupp dödliga har kunnat enas om som gemensam religiös ståndpunkt.
”Har du en tro? Håll den då för dig själv.”
Att tron gäller endast förståelsen av ideella värden visas av Nya testamentets definition som gör gällande att tron är substansen i det som man hoppas på och vissheten om det som man inte ser.
Den primitiva människan försökte inte klä sina religiösa övertygelser i ord. Hennes religion dansades ut hellre än tänktes ut.
Nutidens människor har tänkt ut många trosbekännelser och skapat många prövostenar för den religiösa tron. Framtida religionsutövare måste leva ut sin tro, hänge sig hederligare åt att tjäna det mänskliga broderskapet.
Institutionell religion
Sekterism är en sjukdom i den institutionella religionen, och dogmatism är ett förslavande av den andliga naturen. Bättre att ha (om, ha en religion) en religion utan en kyrka än en kyrka utan religion. Den religiösa oredan under 2000-t är inte iofs tecken på andligt förfall. Både tillväxt och sönderfall föregås av förvirring!
Finns ett verkligt ändamål med religionens samhälleliga deltagande. Det är de religiösa gruppaktiviteternas syfte att dramatisera religionens lojalitetsband; att förstora "sanningens", skönhetens och godhetens lockelse; att omhulda de högsta värdenas dragningskraft; att förhöja tjänandet i en osjälvisk gemenskap; att förhärliga familjelivets potentialer; att främja religiös utbildning; att tillhandahålla vis rådgivning och andlig vägledning; att uppmuntra gudsdyrkan i grupp.
Men religioner kan vara levande och de kan vara dödgrävande. Aktiva resp. passiva i ovanstående.
Men när religionen blir institutionaliserad beskärs dess förmåga till gott medan möjligheterna till ont mångfaldigas.
FARORNA MED EN FORMALISERAD UNIFORM RELIGION ÄR: fastlåsning av trosuppfattningarna och kristallisering av föreställningarna; anhopningen av vunna förmåner med en ökad sekularisering som följd; tendensen att standardisera och fossilisera sanningen; religionens avledande från att tjäna Gud till att tjäna kyrkan/templet/bygget; ledarnas benägenhet att bli administratörer/konsulter i stället för själavårdare; tendensen att bilda sekter och sinsemellan tävlande enheter!!; etablerandet av en förtryckande institutionell auktoritet; skapandet av en aristokratisk ”det utvalda folket” -inställning; omhuldandet av falska och överdrivna idéer om helighet; religionens förvandling till en rutin och ett förstelnande av dyrkan; tendensen att vörda det förgångna medan nuvarande behov lämnas obeaktade; oförmåga att göra tidsenliga tolkningar av religionen!!; inveckling i världsliga institutioners uppgifter; skapandet av en ond diskriminering av religiösa kaster; benägenheten att bli en intolerant renlärighetsdomare. Renhetsfixering. dygdighets-dogman attt tedera bli dehumaniserande, i kontrast till ökande behov humanisering.
Religionens bidrag
Fast kyrkor och alla andra religiösa grupper bör hålla sig ovanför alla världsliga aktiviteter, får religionen samtidigt inte göra något för att hindra eller fördröja den samhälleliga koordineringen av människans villkor. Livet måste fortsätta att växa i meningsfullhet; människan måste gå vidare med sin reformering av filosofin och sitt klargörande av religionen.!
Statsvetenskapen måste åstadkomma en omdaning av ekonomin och produktionen med de förfaranden som den lär sig av samhällsvetenskapen och med hjälp av de insikter och motiv som en religiös livsföring erbjuder. I all samhällelig förnyelse tillhandahåller religionen en stabiliserande lojalitet i förhållande till ett "transcendent mål", ett stadgande mål som ligger bortom och ovanför den omedelbara och världsliga målsättningen. Mitt bland den förvirring som uppkommer då omgivningen undergår en snabb förändring behöver de dödliga stöd av ett vidsträckt kosmiskt perspektiv : behov att hantera kunskapsförakt i takt med ökade kunskapsglapp i duppkommen faktuell förvirring.
Religionen kan... inspirera människan att leva andligt modigt och glädjefyllt på jorden. Kan eventuellt förena tålamod med hänförelse, insikt med iver, medlidande med makt och ideal med energi. Relgiion och glädjekalkylering eller som intakt -lyckonorm- lever kvar över seklens gång.
Människan kan aldrig på ett vist sätt avgöra världsliga frågor eller transcendera själviskheten i de personliga intressena om hon inte mediterar inför det övernaturligas (bl.a Gud) överhöghet och räknar med realiteterna att kunna förpassas. I sig, ett dilemma.
Ömsesidigt ekonomiskt beroende och samhälleligt kamratskap/inkänning leder till slut till broderskap.
** Människan är av naturen en drömmare, men vetenskapen får henne att nyktra till så att religionen snart kan aktivera henne med mycket mindre fara för att störta henne in i fanatiska reaktioner.**
De ekonomiska nödvändigheterna(ordningen, klassifieringen) binder människan samman med verkligheten, och personlig religiös erfarenhet för denna samma människa ansikte mot ansikte med de eviga realiteter som hör samman med det ständigt expanderande eller imploderande och stigande/fallande kosmiska symbiosens mysticism.
..................................... the end
/ say thanks to mama
& lycka till på lilltentan (åk 8 va?) - men kom gärna in med någon slags återkoppling, annars debiterar jag dig dubbelt!
