Ja, det är verkligen ett mästerverk, objektivt sett. Oerhört välgjort och gripande samtidigt som Lanzmann undviker all form av känslomanipulerande och liknande. Svårt att sätta ord på.
Dokumentären om honom var rätt intressant men inte särskilt imponerade som hantverk.
Håller med på båda punkterna. Den första dokumentären är kanske en av de viktigaste filmerna som har gjorts (?), iaf av de filmer som jag har sett. Blandningen av de vackra och öde naturlandskapen med de fruktansvärda berättelserna påverkar en på ett annat sätt än om han bara hade visat upp gammalt arkivmaterial. En riktig hjälteinsats av Claude Lanzmann.
Den andra dokumentären är ju mer en klassisk making-of och fungerar mer som en slags extramaterial/bonusmaterial till första dokumentären.
Oväntat att han hade ett kärleksförhållande med Simone de Beauvoir.
Håller med på båda punkterna. Den första dokumentären är kanske en av de viktigaste filmerna som har gjorts (?), iaf av de filmer som jag har sett. Blandningen av de vackra och öde naturlandskapen med de fruktansvärda berättelserna påverkar en på ett annat sätt än om han bara hade visat upp gammalt arkivmaterial. En riktig hjälteinsats av Claude Lanzmann.
Den andra dokumentären är ju mer en klassisk making-of och fungerar mer som en slags extramaterial/bonusmaterial till första dokumentären.
Oväntat att han hade ett kärleksförhållande med Simone de Beauvoir.
Ja, verkligen. Även om man läst om Förintelsen och är medveten om vad som hände så blir man påmind om hur jävla sinnessjukt och vidrigt det som skedde var. Dessutom är det ett väldigt viktigt vittnesmål nu när det finns väldigt få överlevande kvar.
Håller med om att filmen vann på att exkludera arkiv- och journalfilmer och istället bara filmade ögonvittnenas ansikten och platserna där massmorden skedde. Jag kände som dig att det påverkade en betydligt mer än sådana där BBC-serier man sett där det lätt blir bombastiskt och dramatiskt med gamla filmer på marscherande SS-soldater och liknande.
Jag har faktiskt besökt Auschwitz I och Auschwitz II (Birkenau) och jag minns hur jävla surrealistiskt det var att promenera runt där, med solsken och en naturskön omgivning, samtidigt som man visste hur många människor som avrättas på samma plats. Jag gråter sällan, men jag bröt faktiskt ihop och satt och hulkade i en timme (eller något) efter besöket.
Angående Minnen av Shoah så var den ju inte så himla imponerande men det var däremot en del intressant fakta och anekdoter. Blev också lite paff av det du skrev i spoilern och det var dessutom spännande (dåligt ordval kanske, men du förstår) att se
när en av nazisternas familjemedlemmar upptäckte kameran och attackerade Lanzmann. Riktigt jävla obehagligt.
Jag tycker att den är bra, men inget mästerverk direkt. Innehåller en del jävligt äckliga scener också, med djurplågeri och sånt piss. Slutscenen däremot tyckte jag var mycket fin, kanske ett av de bästa filmsluten jag sett faktiskt.
Citat:
Ursprungligen postat av Kirk.Douglas
Du ska se den in sin helhet? Ja det är sannerligen en matig, historisk filmupplevelse. Den berömda scenen när både Depardieu och De Niro blir dragna i pickarna av en prostituerad fick mig att tappa hakan, haha.
Såg den i två delar när SF visade den på bio i mitten av 2000-talet. Köpte den blu-ray häromåret men har inte hunnit se om den än.
Tyckte den var svinbra! Dryga fem timmar utan att det känns omotiverat eller tråkigt en enda gång. Det tog dock ett tag innan jag föll för den, första 90 minuterna (innan de är vuxna) var jag kanske lite besviken, men sedan blev den mörkare och betydligt mer minnesvärd. Flera fantastiska scener som jag aldrig kommer glömma, på gott och ont.
Får sova på saken för den var inte utan flaws; Bertoluccis vänstersympatier blev väl tydliga, särskilt i hur fascisterna framställdes. Sutherland var helt fantastisk men inget annat än en seriefigur. Fy fan i helvete vilket kräk, han går lätt in på min Topp 5-badguys-ever, men det går ju knappast att kalla porträttet nyanserat.
Men som det känns nu så är det den bästa film jag sett hittills i år!
Tyckte den var svinbra! Dryga fem timmar utan att det känns omotiverat eller tråkigt en enda gång. Det tog dock ett tag innan jag föll för den, första 90 minuterna (innan de är vuxna) var jag kanske lite besviken, men sedan blev den mörkare och betydligt mer minnesvärd. Flera fantastiska scener som jag aldrig kommer glömma, på gott och ont.
Får sova på saken för den var inte utan flaws; Bertoluccis vänstersympatier blev väl tydliga, särskilt i hur fascisterna framställdes. Sutherland var helt fantastisk men inget annat än en seriefigur. Fy fan i helvete vilket kräk, han går lätt in på min Topp 5-badguys-ever, men det går ju knappast att kalla porträttet nyanserat.
Men som det känns nu så är det den bästa film jag sett hittills i år!
Härligt att du tyckte om den så mycket!
Håller med om Donald Sutherlands karaktär var ett sanslöst as. Scenen där
han där han dödar barnet genom att krossa dess huvud mot väggen är riktigt vidrig.