Vilken film såg du senast?

Spartacus (1960)

Kirk Douglas som Spartacus, tuff slav i romarriket som säljs till en gladiatorskola ledd av den girige Batiatus (Peter Ustinov). Där möter han kärleken Varinia (Jean Simmons) men det var hårda bud på den tiden; fackförbund och kompledighet var ännu inte uppfunnet och till slut får slavarna nog och gör, under Spartacus befäl, uppror. Upproret sprider sig snabbt och Spartacus här växer sig större och starkare, något senaten i Rom inte tolererar, i synnerhet inte den stolta Marcus Licinius Crassus (Laurence Olivier). Bäddat för episkt slag med andra ord.

Det är svårt för en film att få bättre förutsättningar än såhär; Kirk Douglas i ett tungt 3-timmarsepos i färg från 1960 regisserat av självaste Stanley Kubrick, och filmen gjorde redan på förhand anspråk på högt betyg och medverkan på mina olika topplistor. Men det var innan jag såg den. Några topplistor blir det inte tal om. Jag må vara lättflörtad but I'm not a slut. Några gånger hoppar filmen väl fort fram i handlingen och en del saker som borde visats utelämnas. Kirk Douglas verkar dessutom ha lidit av visst jesuskomplex och hans Spartacus är alldeles för ädel och felfri för att det ska gå hem hos mig, samma gäller flera andra av slavarna.


Att filmen är en visuell fröjd för ögat och att Olivier och Ustinov gör finfina insatser med sina sevärda karaktärer räcker en bit. Kubrick var aldrig kass; jag ogillade inte filmen, tvärtom var den ganska bra men den får vackert nöja sig med 3/5.

Fargo (1996) 3/5

Fejkad (eller nästan, det är en scam i alla fall) kidnappning går snett och folk dör på otäcka sätt.

En Coen-film som nästan alla känner till men inte deras bästa imo. Den är lite för rumphuggen och karaktärerna lever inte riktigt ut, de är tillräckligt knepiga för att kunna ha blivit riktigt roliga om de givits tillfälle men istället slutar filmen efter knappa 1:40 och man anar lite drag av detta i No Country For Old Men.

I alla fall.

Bra film fortfarande efter 20 år, skall nog kolla på Burn After Reading snart.

Life as a House.

Trots den märkliga titeln så är detta en typisk mainsteram-feel good film. Den var rätt bra, lite väl förutsägbar och mycket moralkakor och annat trams. Men helt klart en bra och sevärd film om man bara gillar lunkande mys-filmer som behandlar amerikanska familjedraman.

6/10

Skulle nog själv ge Fargo en 4/5. Burn after reading var bättre än vad jag trott.

4:50 från Paddington (1961)

Margreth Rutherford som miss Marple i den första i en serie filmer om miss Marple.
Från ett tågfönster bevittnar hon ett mord på ett paralellåkande tåg, men ser inte mördaren.

Riktigt trevlig film, lite lagom spännande, lite lagom intrig, och väldigt engelsk.
4/5 tycker jag absolut den är värd.

Beyond the Valley of the Dolls (1970)

Som filmen tydliggör redan i början är det inte en riktig uppföljare till Valley of the Dolls (1967) utan en separat film på någorlunda liknande tema. En kvinnlig rockgrupp kommer till Hollywood med hopp om att slå igenom men hamnar i en dekadent värld med sex och droger. Manuset skrevs av den mycket kände filmkritikern Roger Ebert.

Massiva nakenchocker och väldigt tjockt sminkade skådisar av båda kön. Ingen handling att prata om.

Betyget blir 5,5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Främlingen från skyn (1956)

Strax utanför en mindre ort i Sverige störtar ett flygplan, två överlevande hittas i vraket.
I byn bor en ung söt dam med en väldigt stor portion fantasi.
Av en händelse är hon den enda som ser en främling landa med fallskärm nära flygplansvraket.
Ingen tror på hennes vittnesmål.

Spionhistoria gjord strax efter kriget, lovade nog mer än den höll, här hade man kunnat få ut mycket mer.
3/5, men det var inte med stor marginal.

Trans-Europ-Express (1966)

Filmen är lite för mycket wink wink mot den typ av thrillers Hitchcock gjorde så bra och för mycket meta för att jag ska vara med helt på tåget. (höhö) Vill ha ett större allvar och mörkare stämning när Robbe-Grillet är i farten. Däremot är han som vanligt så bra på att upplösa tid och rum genom sitt fragmentariska bildspråk, så filmen är ändå på alla sätt bra.

3/5

La battaglia di Algeri (G. Pontecorvo, 1966)

En mycket välgjord, realistisk och infernaliskt spännande skildring av Algerietrevolten och striderna mellan gerilla-/terroriströrelsen FNL och franska fallskärmsjägare. Tydligt inspirerad av neorealismen och med en ruggigt snygg journalfilmsestetik så presenteras en skarp objektiv bild av kolonialismens konsekvenser där våld föder våld och oskyldiga människor slaktas med den klassiska motivationen att ändamålet helgar medlen.

Samtidigt som kritiken mot Frankrikes ockupation är underförstådd så skönmålas knappast FNL som några hjältar och deras terrordåd framstår som minst lika vidriga som tortyren som franska soldater utsätter unga algerier för.

Välskrivet omdöme som vanligt. En perfekt film och förutom det du nämner är det Morricones bästa score i min bok. Hjälps givetvis av att Pontecorvos timing är fenomenal.

Tack så mycket, roligt att höra.

Visst ja, Morricones musik var grym. Minst sagt imponerande att han gjorde detta och soundtracket till Il buono, il brutto, il cattivo samma år.

Finns över huvud taget väldigt få saker att klaga på, det lilla är väl möjligtvis dubbningen som märktes i vissa scener men det väljer jag att se som en petitess i sammanhanget.

Såg att du förärade den femteplatsen på din topplista vilket bidrog till mina förhoppningar och den kommer garanterat ta sig in på min egen topp 100. Dock oklart vilken plats, men det här var verkligen filmmagi i sin renaste form.

Uppskattade du inte det fantastiska fotot av Vilmos Zsigmond? Jag satt som fastklistrad p.g.a. ljussättningen, kameraåkningarna och miljöerna.