Professor Stefan Hedlund har alltmer kommit ut som en svensk dissident. Idag har han publicerat en läsvärd text på bloggen Det Goda samhället med rubriken "Skambeläggande som politiskt vapen". Några citat:
Den politiska och mediala bankrutten som vårt land befinner sig i kan väl inte beskrivas mycket tydligare.
Citat:
http://detgodasamhallet.com/2016/02/...litiskt-vapen/
Ett väl fungerande samhälle utmärkes av att det finns en offentlig samhällsmoral som står i god överensstämmelse med befolkningsmajoritetens privatmoral.
(...)
Verklig fara uppstår när den offentliga normbildningen börjar avlägsnas från den privata i frågor där medborgarna upplever att mycket står på spel. Den akuta flyktingkrisen erbjuder skrämmande insikter i vad som då kan ske.
Fram till i höstas vilade svensk flyktingpolitik på grundläggande moraliska normer rörande ett multikulturellt samhälle präglat av i det närmaste fri invandring. Denna normbildning vann ett sådant grepp över det offentliga samtalet att det politiska systemet inte längre klarade av att möta rättsstatens grundläggande krav på att lagen måste äga företräde framför moralen. Lagliga polisiära ingripanden mot migranter blev extremt kontroversiella, och lagliga utvisningsbeslut blev mycket svåra att verkställa.
(...)
När flyktingkrisen blev akut valde Sverige, likt Tyskland, att låta moralen gå före grundläggande europeiska regelverk som Schengen och Dublinförordningen. Riksdagen hade dessutom redan under 2010/11 infört rättsligt dubiösa regler som garanterar att personer som inte har laglig rätt att uppehålla sig i Sverige trots detta har rätt att stanna, ha sina barn i skolan, få sjukvård och i vissa fall beviljas socialbidrag.
När Sverigedemokraterna började exploatera allmänhetens oro, genom att kritisera det man kallade massinvandring, skapades en ohelig allians mellan massmedia och de etablerade partierna. Sverigedemokraterna förklarades i politisk blockad och Jimmie Åkesson utsattes för ett exempellöst mediadrev av tidvis infama personangrepp.
Till slut blev dock verkligheten övermäktig. Regeringen Löfven tvangs till en förödmjukande helomvändning, (...) Åsa Romsons tårar symboliserar den moraliska normbildningens totala haveri.
Det som gjort denna dystra utveckling möjlig kan sammanfattas i begreppet ”politiskt korrekt”. De som offentligen bekänt sig till den i flyktingfrågan politiskt korrekta doktrinen har kunnat räkna med att vävas in i en varm gemenskap av moralisk överlägsenhet och ömsesidig förstärkning. Övriga har fått uppleva att avvikande åsikter ofelbart leder till skambeläggande, till att man blir offentligen brännmärkt och uthängd som rasist
(..)
Grundproblemet förblir dock att de etablerade partierna in i det sista vägrade att se verkligheten och att utforma en konsekvent politik. Nu har man nått vägs ände. Nu handlar det inte längre om att blockera Sverigedemokraterna. Det politiska systemet möter nu en allmänhet som känner betydande oro, för att inte säga fruktan, inför vad som skall ske. Och det finns inga svar att ge, som längre kan övertyga.
(...)
Verklig fara uppstår när den offentliga normbildningen börjar avlägsnas från den privata i frågor där medborgarna upplever att mycket står på spel. Den akuta flyktingkrisen erbjuder skrämmande insikter i vad som då kan ske.
Fram till i höstas vilade svensk flyktingpolitik på grundläggande moraliska normer rörande ett multikulturellt samhälle präglat av i det närmaste fri invandring. Denna normbildning vann ett sådant grepp över det offentliga samtalet att det politiska systemet inte längre klarade av att möta rättsstatens grundläggande krav på att lagen måste äga företräde framför moralen. Lagliga polisiära ingripanden mot migranter blev extremt kontroversiella, och lagliga utvisningsbeslut blev mycket svåra att verkställa.
(...)
När flyktingkrisen blev akut valde Sverige, likt Tyskland, att låta moralen gå före grundläggande europeiska regelverk som Schengen och Dublinförordningen. Riksdagen hade dessutom redan under 2010/11 infört rättsligt dubiösa regler som garanterar att personer som inte har laglig rätt att uppehålla sig i Sverige trots detta har rätt att stanna, ha sina barn i skolan, få sjukvård och i vissa fall beviljas socialbidrag.
När Sverigedemokraterna började exploatera allmänhetens oro, genom att kritisera det man kallade massinvandring, skapades en ohelig allians mellan massmedia och de etablerade partierna. Sverigedemokraterna förklarades i politisk blockad och Jimmie Åkesson utsattes för ett exempellöst mediadrev av tidvis infama personangrepp.
Till slut blev dock verkligheten övermäktig. Regeringen Löfven tvangs till en förödmjukande helomvändning, (...) Åsa Romsons tårar symboliserar den moraliska normbildningens totala haveri.
Det som gjort denna dystra utveckling möjlig kan sammanfattas i begreppet ”politiskt korrekt”. De som offentligen bekänt sig till den i flyktingfrågan politiskt korrekta doktrinen har kunnat räkna med att vävas in i en varm gemenskap av moralisk överlägsenhet och ömsesidig förstärkning. Övriga har fått uppleva att avvikande åsikter ofelbart leder till skambeläggande, till att man blir offentligen brännmärkt och uthängd som rasist
(..)
Grundproblemet förblir dock att de etablerade partierna in i det sista vägrade att se verkligheten och att utforma en konsekvent politik. Nu har man nått vägs ände. Nu handlar det inte längre om att blockera Sverigedemokraterna. Det politiska systemet möter nu en allmänhet som känner betydande oro, för att inte säga fruktan, inför vad som skall ske. Och det finns inga svar att ge, som längre kan övertyga.
Den politiska och mediala bankrutten som vårt land befinner sig i kan väl inte beskrivas mycket tydligare.
