Om ingen minns det, har det hänt då?

Frågan är inte var alla historiska dokument kommer från, utan huruvida du kan avgöra sanningsenligheten i dem eller inte.

Nej, diskussionen handlar om vad som händer när ingen är där för att observera. Du kan läsa om exempelvis Schrödingers katt för ett liknande tankeexperiment.
TS tror på fysikens lagar. Varför skulle jag inte göra det?
Intuitivt, ja, uppenbart och självklart. Frågan är hur ni kan vara säkra på det? Jag förstår att det låter bisarrt, det tycker jag med, men det finns väl egentligen ingenting som säger att er upplevelse av världen eller en händelse är det som faktiskt har hänt?

Tack för ett bra svar. För att göra en analogi till kvantmekaniken så är det väl egentligen samma sak där; vi kan finna en sannolikhetsfördelning för en viss händelse men inte säga exakt vad som hänt om vi inte observerar skeendet eller vad som kommer att hända förrän vi observerar skeendet.

Med det sagt, är historien godtycklig? Det verkar som att den allmänna uppfattningen är att historien helt enkelt är det den är, saker har uppenbart hänt (verkar det som) men trots det verkar vi inte säkert kunna veta, eller? Minnen eller anteckningar avspeglar upplevelser av en händelse; upplevelser av tingen i sig vid tidpunkten för händelsen. Den verkliga händelsen kan därmed aldrig redogöras för fullständigt och det finns övervägande risk för fel. Eftersom vi inte kan återuppleva det själva kan vi alltså inte veta vad som har hänt. Om man i någon mån kan "återuppleva" en händelse genom minnen, är det det närmsta händelsen man kan komma. Om ingen minns händelsen, kan vi då med säkerhet säga att den har hänt?

Dessutom, om någon minns fel avspeglar det något annat än händelsen i sig, det vill säga att den verkliga händelsen i någon mån går förlorad. Försöker beskriva hur jag tänker med en tidsaxel.

-----H-(A)------(B)-----------------nu---------> tid

H är händelsen i sig och (A) är en nedtecknad händelse, eller ett minne i någon form, av händelsen H. Om all information om händelsen (A) vid en senare tid ändras (historierevidering) till ett figurerat minne (B) och vi i vår tid endast finner information om (B) som för oss av allt att döma tycks vara en sann händelse. Då kan vi inte med säkerhet säga att (B) inte inträffade eller att den faktiska händelsen (A) inträffade. Då ingen upplevt eller kan redogöra för händelsen (A) finns det inga säkra belägg för att händelsen någonsin skulle ha inträffat.

På samma sätt fungerar vår hjärna. En händelse inträffar och vi avbildar händelsen som vi upplever den i form av en abstraktion; ett minne i varje persons tankevärld. Detta kan inte vara händelsen i sig, då sinnesvärlden är väsensskiljd verkligheten (tingen i sig). Med andra ord, även om vi minns det, har den händelsen hänt då? Kan vi med säkerhet säga att någonting har hänt överhuvudtaget? Uppenbart verkar saker ha hänt, vi upplever i någon mån att saker har hänt. Något annat känns absurt. Men det är inte det triviala svaret jag söker. Tänk lite längre. Hur kan vi med säkerhet säga att någonting faktiskt har hänt? Är det möjligt?

Upplevelsen har varit i en form.
Det kan mycket väl vara en beskrivning av ett annat skeende.
Men upplevelsen hade just den formen den hade.
För mig.
Händelsen producerade just den formen. Och ingen annan.
Just då.

Men som jag sa
formen som tolkades som upplevelsen kan mycket väl bara vara en beskrivning av något annat.
Och är då inte den faktiska händelsen.
Bara ett sken av den.

Skriver från mobil. Avsäger mig allt ansvar från allt.

Därför att träd växer upp mot ljuset. Dom dras upp och sträcker sig mot ljuset. Hade dom växt på annat sätt hade dom ej varit träd utan annan växt

Det är väl inte hur de växer som är intressant utan att de växt?

Man skulle kunna tänka sig utifrån ett spirituellt sätt att du och dina upplevelser är universums center.
Du vet ingenting mer än vad du vet.
Simpelt.

Samma fråga kan man ställa till någonting alla kommer ihåg förutom du, har det då hänt?
Du kan aldrig vara helt 100.

Men detta utgår ifrån att allt som existerar existerar endast för dig.
Du är ensam i världen och runt dig går kroppar utan något medvetande, du har ett medvetande och därför utgår man också från att alla andra har det.

Världen stannar dock inte för att du går in i ett annat rum.
Bara din uppfattning om världen som var stannar.

Är osäker på om jag förstår dig rätt här. Du avfärdar alltså idén om ett korrekt, subjektivt sanningsförlopp?

Exempel: Olof dödar Per. Alla förhåller vi oss olika till händelsen beroende på moral, rädsla etc. Vi kan minnas det objektiva. Att Per faktiskt är död för Olof sköt honom, men resten är bara nonsens. Det är väl en självklarhet?


Ja det vill jag påstå. Du kan bli träffad av blixten och bli medvetslös utan att någon har betraktat det. Vi behöver inte minnas eller se något för att det ska vara där. Ta optiska illusioner som ett exempel. Om du för första gången upptäcker att något kan bli större om det speglar sig genom ett vattenglas, så finns det fortfarande inte en duplikation av objektet.

Hur vet att trädet i sin förfallna form inte bara uppenbarar sig framför dig? Det kanske finns en enhet, eller ett abstrakt objekt som bär på alla former/ideér ett träd som faller någonsin kan innefatta. Det kanske bara är en fraktal av det hela du ser?

Du kan titta se processen när någon hugger ner ett träd, men aldrig förstå vad som binder händelserna samman.

Ja, i princip så. Det vi upplever är inte händelsen i sig, utan något annat. Vi kan alltså inte minnas det objektiva (fetstilt) då alla upplevelser av tingen i sig inte kan vara tingen i sig. Tingen i sig är det objektiva. Om allt du får är information om att Per är död för att Olof sköt honom, hur kan du vara helt säker på att det är det som faktiskt hände? Hur kan du helt säkert veta att det inte var någon som hittade på den historien och att Per istället dog för att han sköts av en förbipasserande massmördare som heter Anders? Det kan du inte och det är det som är min poäng. Saker vi tar för självklara behöver inte nödvändigtvis vara självklara.

Vi är åter tillbaka till trädet som faller i skogen. Vi kan inte veta om det lät när trädet föll, för det var ingen som var där och lyssnade. Vi kan ha en stark tro, men vi kan inte säkert veta. Om du blir träffad av blixten så betraktar du det själv. Om du själv inte har några minnen av händelsen kan du bara anta att du blev träffad av blixten men vad som faktiskt hände kan du inte med säkerhet säga. Även om du minns, hur kan du säkert säga att det faktiskt var det som hände?

Det är jobbigt för att det är en så absurd tanke att det skulle vara så att vi inte säkert kan veta vad som faktiskt har hänt. Det som har hänt har ju hänt! ...eller?

Har det hänt har det hänt, som någon uttryckte det. Sen är det ju jävligt skevt med saker som inte minns tycker jag eftersom ingen kan veta om det är autentiskt eller om det var någon idiot från innan vi minns som hittade på att det var äldre än det var, etc.

där har du religion och heliga skrifter i ett nötskal. Ingen var där utan har fått det återberättat av någon som hörde det från sin farfar som träffade en man som påstod sig träffat jesus ena lärjunges barnbarn

Det gäller väl inte ens bara religion och heliga skrifter utan all historisk dokumentation? Ingen av oss var där.