Citat:
Från polisens nya rapport om utsatta förorter: (kom inte och säg "vi har varit naiva" en gång till!)
"Generellt sett har allmänheten ett gott förtroende för polisen, främst för den lokala polisen. Sämre är det med rättssystemet som helhet då de boende i området upplever att ”det inte händer något” om man begår ett brott, d.v.s. att det inte får några konsekvenser från samhällets sida.
Gemensamt för både utsatta och särskilt utsatta områden är att de boende känner stor frustration över de personer som begår brotten. I de särskilt utsatta områdena finns en låg tilltro till polisens förmåga att skydda de boende. De boende är inte benägna att vare sig anmäla brott, samverka med polis eller delta i rättsprocesser på grund av rädsla för repressalier. De har anpassat sig till den kriminella verksamheten och det har skett en normalisering kring de kriminella nätverkens aktiviteter.
De är rädda för att anmäla brott och öppet samtala med polis då det skulle kunna resultera i våld och/eller hot ifrån de kriminella aktörerna. Det finns exempel på att boende som har bevittnat grova brott inte träder fram, alternativt inte vågar vittna. De kriminella aktörerna har tagit över många av de offentliga platserna i området och de boende väljer hellre att titta bort på grund av rädsla för repressalier. Ungdomar i området uppger att det är bättre att följa de kriminellas regler än att bli utsatt för våld. Det finns uppgifter om att målsägare blivit tystade eller hotade efter att ha utsatts för brott
3.3.3 Social oro
Social oro är något som i olika grad förekommer i alla särskilt utsatta områden. Upplopp uppstår många gånger som en konsekvens av ett myndighetsbeslut eller exempelvis ett polisiärt ingripande. Det finns indikationer på att äldre kriminella kan styra och kontrollera upploppen genom att uppvigla ungdomar till att både starta upplopp och få dem att upphöra. Det förekommer social oro även i utsatta områden men det är inte på samma sätt utmärkande för dem. Främst rör det upploppsliknande situationer som bland annat kan leda till stenkastning, omfattande skadegörelse och bilbränder.
(...) I de särskilt utsatta områdena kan ett polisingripande leda till våldsamma upplopp med bilbränder och stenkastning som följd. Därför tvingas polisen ibland att avvakta med att ingripa. Oron ökar när polisen kommer till platsen vid en tidpunkt som är olämplig för de kriminella. Det är vanligt med avledande manövrar för att locka bort polisen. Vissa ungdomar påverkar ingripanden genom att försvåra, ge falska uppgifter och störa polisens arbete.
Polispatruller arbetar periodvis med en extra patrull för att undvika att polisbilar utsätts för skadegörelse. I samtliga särskilt utsatta områden har poliser utvecklat särskilda arbetsmetoder när de genomför tjänsteåtgärder och de arbetar alltid i dubbelpatrull. I vissa områden använder polisen även så kallade actionkameror för att dokumentera ingripanden, och i några områden har fordonen utrustats med förstärkta rutor som skydd mot stenkastning och andra föremål som kastas. I flertalet områden är problemen stora med våld mot polis i form av beskjutning med grön laser mot patruller. Skyddsutrustning såsom skyddsglasögon mot laser används därför rutinmässigt i dessa områden.
4.3 Förekomst av parallella samhällsstrukturer
I flera av områdena finns en egen samhällsstruktur vid sidan av det demokratiska systemet. Det kan gälla egen normbildning, ekonomi och rättsskipning. Intern rättsskipning kriminella emellan innefattas inte av kriteriet då detta snarare är regel än undantag i kriminella kretsar. Vad som däremot är av vikt är om och i vilken omfattning det förekommer rättskipning mellan kriminella och icke kriminella. Det finns i dag inget område i Sverige där ett parallellt samhällssystem existerar fullt ut, men de utsatta områdena har inslag av detta och tillåts systemet fortsätta kan det komma att utvidgas
Slutdiskussion
Majoriteten av de utsatta områdena har varit föremål för en rad insatser över tid vilket i sig visar att de tidigare insatserna inte varit tillräckligt omfattande för att få en bestående effekt på problematiken. För att nå effekt måste ett nytt synsätt anammas som innefattar dels en kontinuitet i insatserna, dels en samhällsgemensam hållbar strategi. Arbetet mot problematiken kan inte bedrivas som ett projekt, utan det krävs en stabilare bas för att få till stånd en förändring. Områdena har övergivits av samhället sedan länge och i många områden saknas basala samhällsinrättningar.
Polisiär närvaro sker mestadels reaktivt i områdena vilket lett till en bristande tilltro till polisen och rättsväsendet. Det krävs utredningsresurser för att klara ut brottslighet och därmed öka de boendes förtroende för polisen. Det bristande förtroendet för polisen och samhället i stort skapar en arena för alternativa aktörer att erbjuda en annan form av rättskipning eller andra former av samhällsservice. Det finns då en uppenbar risk att dessa parallella samhällstrukturer leder till ett så kallat maktvakuum och i vissa områden har utvecklingen tydligt gått åt det hållet.
Det går att utläsa av den inhämtade informationen att både boende och de samhällsaktörer som arbetar i områdena känner sig övergivna av det övriga samhället vilket inneburit att de har anpassat sig till situationen. I flertalet områden har det skett en normalisering av det exceptionella – inte bara för de boende i områdena utan även för polisen och andra myndighetsföreträdare."
https://polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/%C3%96vriga%20rapporter/Utsatta%20omr%C3%A5den%20-%20sociala%20risker%20kollektiv%20f%C3%B6rm%C3%A5g a%20och%20o%C3%B6nskade% 20h%C3%A4ndelser%20(2).pdf
"Generellt sett har allmänheten ett gott förtroende för polisen, främst för den lokala polisen. Sämre är det med rättssystemet som helhet då de boende i området upplever att ”det inte händer något” om man begår ett brott, d.v.s. att det inte får några konsekvenser från samhällets sida.
Gemensamt för både utsatta och särskilt utsatta områden är att de boende känner stor frustration över de personer som begår brotten. I de särskilt utsatta områdena finns en låg tilltro till polisens förmåga att skydda de boende. De boende är inte benägna att vare sig anmäla brott, samverka med polis eller delta i rättsprocesser på grund av rädsla för repressalier. De har anpassat sig till den kriminella verksamheten och det har skett en normalisering kring de kriminella nätverkens aktiviteter.
De är rädda för att anmäla brott och öppet samtala med polis då det skulle kunna resultera i våld och/eller hot ifrån de kriminella aktörerna. Det finns exempel på att boende som har bevittnat grova brott inte träder fram, alternativt inte vågar vittna. De kriminella aktörerna har tagit över många av de offentliga platserna i området och de boende väljer hellre att titta bort på grund av rädsla för repressalier. Ungdomar i området uppger att det är bättre att följa de kriminellas regler än att bli utsatt för våld. Det finns uppgifter om att målsägare blivit tystade eller hotade efter att ha utsatts för brott
3.3.3 Social oro
Social oro är något som i olika grad förekommer i alla särskilt utsatta områden. Upplopp uppstår många gånger som en konsekvens av ett myndighetsbeslut eller exempelvis ett polisiärt ingripande. Det finns indikationer på att äldre kriminella kan styra och kontrollera upploppen genom att uppvigla ungdomar till att både starta upplopp och få dem att upphöra. Det förekommer social oro även i utsatta områden men det är inte på samma sätt utmärkande för dem. Främst rör det upploppsliknande situationer som bland annat kan leda till stenkastning, omfattande skadegörelse och bilbränder.
(...) I de särskilt utsatta områdena kan ett polisingripande leda till våldsamma upplopp med bilbränder och stenkastning som följd. Därför tvingas polisen ibland att avvakta med att ingripa. Oron ökar när polisen kommer till platsen vid en tidpunkt som är olämplig för de kriminella. Det är vanligt med avledande manövrar för att locka bort polisen. Vissa ungdomar påverkar ingripanden genom att försvåra, ge falska uppgifter och störa polisens arbete.
Polispatruller arbetar periodvis med en extra patrull för att undvika att polisbilar utsätts för skadegörelse. I samtliga särskilt utsatta områden har poliser utvecklat särskilda arbetsmetoder när de genomför tjänsteåtgärder och de arbetar alltid i dubbelpatrull. I vissa områden använder polisen även så kallade actionkameror för att dokumentera ingripanden, och i några områden har fordonen utrustats med förstärkta rutor som skydd mot stenkastning och andra föremål som kastas. I flertalet områden är problemen stora med våld mot polis i form av beskjutning med grön laser mot patruller. Skyddsutrustning såsom skyddsglasögon mot laser används därför rutinmässigt i dessa områden.
4.3 Förekomst av parallella samhällsstrukturer
I flera av områdena finns en egen samhällsstruktur vid sidan av det demokratiska systemet. Det kan gälla egen normbildning, ekonomi och rättsskipning. Intern rättsskipning kriminella emellan innefattas inte av kriteriet då detta snarare är regel än undantag i kriminella kretsar. Vad som däremot är av vikt är om och i vilken omfattning det förekommer rättskipning mellan kriminella och icke kriminella. Det finns i dag inget område i Sverige där ett parallellt samhällssystem existerar fullt ut, men de utsatta områdena har inslag av detta och tillåts systemet fortsätta kan det komma att utvidgas
Slutdiskussion
Majoriteten av de utsatta områdena har varit föremål för en rad insatser över tid vilket i sig visar att de tidigare insatserna inte varit tillräckligt omfattande för att få en bestående effekt på problematiken. För att nå effekt måste ett nytt synsätt anammas som innefattar dels en kontinuitet i insatserna, dels en samhällsgemensam hållbar strategi. Arbetet mot problematiken kan inte bedrivas som ett projekt, utan det krävs en stabilare bas för att få till stånd en förändring. Områdena har övergivits av samhället sedan länge och i många områden saknas basala samhällsinrättningar.
Polisiär närvaro sker mestadels reaktivt i områdena vilket lett till en bristande tilltro till polisen och rättsväsendet. Det krävs utredningsresurser för att klara ut brottslighet och därmed öka de boendes förtroende för polisen. Det bristande förtroendet för polisen och samhället i stort skapar en arena för alternativa aktörer att erbjuda en annan form av rättskipning eller andra former av samhällsservice. Det finns då en uppenbar risk att dessa parallella samhällstrukturer leder till ett så kallat maktvakuum och i vissa områden har utvecklingen tydligt gått åt det hållet.
Det går att utläsa av den inhämtade informationen att både boende och de samhällsaktörer som arbetar i områdena känner sig övergivna av det övriga samhället vilket inneburit att de har anpassat sig till situationen. I flertalet områden har det skett en normalisering av det exceptionella – inte bara för de boende i områdena utan även för polisen och andra myndighetsföreträdare."
https://polisen.se/Global/www%20och%20Intrapolis/%C3%96vriga%20rapporter/Utsatta%20omr%C3%A5den%20-%20sociala%20risker%20kollektiv%20f%C3%B6rm%C3%A5g a%20och%20o%C3%B6nskade% 20h%C3%A4ndelser%20(2).pdf
Ja, det där var väl klarspråk om något.
Frågan är vad som kommer att hända. Tyvärr tror jag följande kommer att hända: Inte ett skit.
Med en polischef som Dan "mina tankar går till mördaren" Eliasson så känns slaget förlorat långt innan det börjat. Vi har ju också en moraliskt korrupt journalistkår som omedelbart tar förbrytarens parti framför polisens, i synnerhet om det rör sig om förortskriminella. Det kommer också bli ett problem.
