Citat:
Ursprungligen postat av
Anonymare
jag delar uppfattningen om att FN:s ståndpunkt (UN WGAD) är oproportionerlig. Man har ju inte alls tagit hänsyn till kvinnornas rättigheter.
Delar som i att strimla sönder fullständigt? Problemet är snarare att Marianne inte tagit hänsyn till den misstänktes rättigheter. Inte kvinnornas heller, eftersom deras rättighet kan sägas vara att få fallet handlagt på ett skyndsamt sätt. För det behöver Assange inte tvingas avsäga sig sin asyl, vilket vore ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Stefan Lindskog (ordförande för HD från 1 maj 2016) är bara en av dem som uttryckt sin undran över varför Marianne inte vill förhöra Assange utomlands.
Nu har Marianne en internationell dom emot sig. Formellt är det Sverige och UK som klandras, men UK säger bara att det är deras förpliktelse mot Sverige att verkställa Mariannes EAW och Sverige hänvisar till att domstolar och ÅM är oberoende, så i praktiken är det Marianne som utfärdade EAWn och hittills hållit den vid liv i fem år och två månader som hålls ansvarig.
Mycket av kritiken mot WGADs beslut tycks vila på ren desinformation. Frågan är varifrån den kommer. Det vilseledande mediabruset är starkt men det kan även vara så att Marianne är den som vilselett domstolar och andra genom att inte sköta förundersökningen på ett neutralt sätt med respekt för den misstänktes rättigheter.
WGAD kanske kan sägas ha tagit åtminstone indirekt hänsyn till SWs rättigheter eftersom även hon skulle ha främjats av att förundersökningen skötts skyndsamt och med hänsyn till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige och UK förbundit sig att följa. På vilket sätt skulle det vara hedervärt för den enda kvarvarande målsägaren att förundersökningen sköts på ett sätt som står i strid med de mänskliga rättigheterna? Sådan "upprättelse" finns inget stöd för i lagen.
Jag tror att Marianne i sin iver att lagföra blev lite för ivrig och började rucka på sanningen och på neutraliteten. I denna process har hon vilselett såväl domstolar som media. Mycket kan härledas tillbaka på hennes brist på neutralitet. Hon kan ha haft press på sig utifrån, men det kan även ha varit hennes alldeles egen iver att driva fallet på sitt alldeles eget speciella sätt som nu slår tillbaka. Hon har förlorat mycket credo på WGADs bedömning och det blir svårt för henne att med näsan i vädret fortsätta driva sin människorättskränkande linje. Hon är själv en misshandlerska och därmed mindre trovärdig i sin strävan att klämma åt en oskyldig.
Sverige stöttar henne, men är det för att hon själv har vilselett dem?