Citat:
Ursprungligen postat av
Mortdecai
Det har gjort mig förbryllad/förbannad i ett antal år nu. Det finns ju inga bevis på att [SW] existerat. Två bilder på någon feminist-liknande varelse är allt som kan grävas fram på nätet?
Hon har varit duktig på att hålla sig under radarn, men hon och hennes familj finns med i äldre upplagor av databasen Sveriges Befolkning, och en av hennes lärare i Wales, där hon studerade konst, kände igen hennes namn när det blev känt i samband med anklagelserna mot Assange. Ett klassfoto från gymnasiet finns viss också. Kanske har hon bytt namn (hon kan ju ha gift sig) eller fått skyddad identitet de senaste åren.
Vet inte om hon någonsin identifierat sig som just feminist. Eftersom hon aldrig själv uttalar sig är det svårt att veta vad man ska göra av hennes målsägarbiträdens uttalande för hennes räkning. Har hon bara överlämnat åt dem att göra det bästa av saken, eller är hon själv drivande? Hon tog i alla fall initiativ till att byta målsägandebiträde, vilket med tanke på Borgströms roll i Quickskandalen måste ha fallit sig naturligt. Valet av nytt målsägandebiträde, Elisabet Massi Fritz, tydet dock på att hon inte ville ligga lågt och sköta saken diskret, utan föredrog en advokat som syns och provocerar i media. Massi Fritz var länge ytterst aktiv med svartmålande artiklar mot Assange, men har varit förvånansvärt tyst den senare tiden. Det verkar inte som att hennes fall drivs lika hårt efter att Anna-anklagelserna preskriberades i augusti 2015. Annas anklagelser verkar ha haft rollen av stödanklagelser för Sofias anmälan. På egen hand har Sofia kanske inte ett särskilt starkt fall, i alla gjorde Finné bedömningen att inget brott begåtts.
Ett tag var en artikel om Sofia på gång, men den blev inte av. Feministiskt lagda Jessica Valenti skulle intervjua henne. Det hade varit intressant läsning, för ingen vet någonting om var Sofia står i frågan. Hon uttalar sig aldrig själv. Några av hennes SMS från polisstationen den 20 augusti 2010, och ytterligare nåt från dan därpå tycks indikera att hon inte egentligen ville anmäla honom och att hon blev chockad av att han anhälls i sin frånvar.
I vart fall så har andra krafter tagit över, och Marianne driver fallet för att uppfylla ÅMs verksamhetsmål, att lagföra fler personer, även om det innebär så långdragna frihetsberövanden att FN reagerar på den inhumana behandligen av den misstänkte och uppmanar Sverige att släppa honom. Det kommer dock Marianne aldrig att gå med på, för internationella lagar är ingenting som hon tycker sig behöva lyda. Hon lyder bara sin egen lag, att misshandla misstänkta män tills hon får sin vilja fram.
