Citat:
Ursprungligen postat av
Vresrosen
Det vet vi alla vid det här laget. De behöver inte vittna.
Det jag vänder mig emot är tvånget mot Irina. Det borde vara uppenbart att hon vill inte vittna men utsätts för press.
Om Irina ska vittna så bör det ske personligen, annars så är det som att gå med på en ny cirkus där Irina inte får veta sakens allvar. Det blir också fel om Irina kan smita undan åklagarens förhör en gång till.
I övrigt så har Irina ingen trovärdighet. Hon hörs inte under ed och hon är närstående. Totalt meningslöst att ha henne som vittne.
Intressant med den här kvinnan. Hon kan inte inställa sig i domstolen i egen hög person
av framför allt den anledningen kanske att hon har en son att ta hand om och inte vill
lämna för en enda dag. Att ta honom med sig hit är icke att tänka på.
Att åka till Sverige tillsammans med maken utan att ha sin son med sig gick emellertid
alldeles utmärkt tydligen. Det var inga problem med det. Pojken var kvar hemma i Litauen
och mamma var någon annanstans. Under en längre tid.
Hon klarade av att vara ifrån honom och hur sonen i sin tur klarade av frånvaron av modern,
ja, det vet vi ingenting om det.
Nog om den saken.
Ja, det är förstås inte lätt att vara Irina och fru till en mördare som är överbevisad om
sin skuld och ha tryck på sig från mördarens lilla mamma, mördaren själv samt mördarens
energiknippe till advokat, att hjälpa till och försöka ljuga mördaren fri och klara detta utan att
må dåligt i lilla själen. Hon har försökt ljuga en gång på uppmaning av Nero. Tog sitt
förnuft till fånga till slut liksom makens bror och berättade precis som det var: att NB
inte var hemma helt enkelt vid tidpunkterna som är aktuella.
Hon har presenterats bild på hur man fann Lisa. Hon har med egna ögon fått se vad
Nerijus gjorde mot en 17-årig stackars flicka. Hon blev omskakad vid tillfället givetvis.
Där och då kan man tycka att det skulle skett något avgörande för hennes del;
det fullständiga avståndstagandet från en make som visat sig vara en extremt vidrig
och brutal mördare. En kraftfull markering men häpnadsväckande nog väljer hon att
inte avskärma sig slutgiltigt utan sluter upp vid äcklets sida genom att återuppta ett
ljugande kring alibifrågan och därmed har hon helt enkelt låtit sig bejaka ondskan
representerad av mördarmaken och då skiter jag högaktningsfullt i faktorer av det krassa
slaget som ett ekonomiskt beroende av äcklet som skulle förklara varför hon inte viker från
mördarens sida en gång för alla. Väljer att man fortsatt vara ihop med ett sånt monster
så lär man vara rätt usel och samvetslös som person själv. Eller lida av en svagbegåvning
gränsande till efterblivenhet. Eller en alldeles sanslös naivitet.
Hon är mycket väl medveten om vad NB gjort, inte en chans att hon verkligen skulle tro
att han var oskyldig. Hur massiva ansträngningar som än kan ha lagts ner från mamman
och advokaten att skapa föreställningen om någon djävulsk konspiration som ligger bakom
alltihop.
Hon är medveten om Nerijus skuld tillfullo och är nu beredd att åter ljuga för hans skull.
Hon förefaller emellertid inte vara vidare benägen att leverera lögner om det krävs
att hon inställer sig personligen i domstolen. Inte om hon ska behöva ha folk omkring
sig när det ska till att faras med lögn. Inte om hon ska behöva se offrets pappa, mamma
och syster medan det äger rum. Och det är ju förståeligt. Skitsvårt att stå och ljuga
brottsoffers anhöriga rätt upp ansiktet utan att det märks av på något sätt.
Undvika detta till varje pris så klart. Och det görs alltså. Och då letar man på för allt vad
man förmår. Efter saker att skylla på. Hemska hotbilder, en pump i bröstkorgen som
kan lägga av när som helst, en avkomma från vars sida man icke på villkor i världen
kan vika. Plötsligen. Förr gick det an som sagt.
Sedan är det ju rent bedrövligt att en mamma och pappa som visst inte för ett ögonblick tvivlar
på sin morddömde sons oskuld, en hustru som kvarstår i sin stora vackra kärlek och
visst heller inte tvivlar numera - att ingen av dessa tre en enda gång mig veterligen
tagit sig för att åka hit för en dag eller två och besöka den underbare, fine, alldeles
fenomenalt oskyldige 35-åringen.
Kan väl inte kosta så vansinnigt mycket i reda pengar. Färja och flyg finns.
Det är inga förskräckligt långa avstånd mellan länderna ifråga.
Skynda till sin älskling och få krama om honom igen - denna viktiga närhet - och få
ge honom ett STÖD som inte blott uttrycks via media utan förmedlas på ett så mycket
påtagligare sätt.
Det stödet skulle nog lille Nero behöva ha. Men han vet förstås i all sin ruttenhet
att han inte är förtjänt av det.
Han har nu blott en stor övergivenhet att se fram emot. Alla lämnar till slut. Och lämnad
skall förstår en sån som honom bli.
Ännu ett tag krampfyllda bemödanden om att hålla sanningen på avstånd. Bland hans
närstående och utanför hans krets. Oundviklig är dock stunden då allt av sånt inte
längre ter sig möjligt och då tar bearbetningen vid så gott det går.