Jag har tidigare hört en del om Kava Kava roten från en bekant som rekommenderade det som ett berusningsmedel och ångestdämpande, till förmån för hans egna problem med heroin och alkohol. Jag har tidigare också varit i ett något djupare drogträsk än idag (inte heroin, jag gillar inte opiater så fasligt), och han rekommenderade som sagt Kava Kava roten. Har aldrig riktigt kommit mig för att beställa det, men sprang på just den substansen i en liten affär i drogområden i San Francisco för några dagar sen. Sagt och gjort, jag inhandlade påsen och på berådan av expediten använde det så fort jag kom hem, genom att lösa upp flera teskedar (hon sa en iofs) i kallt vatten för att sedan sila bort allt förutom vätskan och dricka på kvällarna.
Efter att ha läst på lite så tedde det sig som så att substansen har en långtidsverkan och blir intensivare ju längre man brukar den. Jag hade även köpt kava kava roten i form av kapslar som jag inmundigade tre gånger om dagen mellan måltiderna. Någonstans kändes den väldigt oskyldig. Men ack så fel jag hade.
Ruset var inte starkt första kvällarna, eller så hann jag inte uppleva det då jag somnade så tidigt om kvällarna, så igår bestämde jag mig för att ta en större dos och inte heller sila pulvret utan svälja det tillsammans med vätskan. Runt 19.00 fick jag i mig vätskan tillsammans med innehållet. Vid 19.41 började jag bli dåsig och fick då för mig att ta ett bloss av det trevliga och hyperpotenta Orange Cush som jag fick med mig hem från Kalifornien. Jag tog ett djupt bloss från min glaspipa, som verkligen satte sig i lungorna. Hostattacken jag fick erfara var inte nådig, och jag funderade på om jag bränt bort en del av min lunga vid ett tillfälle. Som van haschnazistpundare insåg jag att weed-ruset kommer att bli intensivt.
Mycket riktigt slog det till ordentligt ungefär 10 min senare, strax innan 20.00. Jag upplevde en stark obehagskänsla och ställde mig upp. Jag kunde känna mitt hjärta slå riktigt snabbt. Inga konstighet, alla har vi varit där. Utan att försöka lägga vikt det, eftersom det har hänt förut och alltid går över, tog jag mig till köket för att göra te. Men min motorik var inte ens i närheten av en nykter människas. Mina händer skakade, hela jag vred mig i inbillade konvulsioner och pulsen steg upp mot 190 (jag har en pulsmätarapp). Jag drämde ner den tomma tekoppen i bordet och gick in rummet igen. Här började min vanliga strategi för att hantera alldeles för starka rus. Denna strategi går ut på att vanka av och an, fram och tillbaks i mina små ettor (har bara bott i små lgh). Jag insåg att gräset slog ganska hårt, men förstod att Kavan var boven, då ruset kändes så otroligt annorlunda. Jag var inte klar i huvudet, jag hade svårt att tänka friska och sunda, trevliga tankar och jag var dessutom helt övertygad om att jag skulle dö av en överdos på Kava Kava. I samma veva började min kropp göra upprop, magen vred sig och jag blev akut illamående.
Efter att ha kräkts så mådde jag om möjligt ännu sämre. Jag satte mig ner på golvet och försökte komma fram till VARFÖR jag mår så vidrigt. Jag tog djupa andetag och försökte slappna av och låta ruset flöda genom mig. Det visade sig vara omöjligt för att jag nu hade en puls på drygt 200. Min kropp hade av någon märklig anledning försatt sig i fight och flight mode. Adrenalinet rusade genom kroppen och tankar var korta och avtrubbade.
"Jag ska aldrig mer knarka."
"Nu lär jag mig allt en läxa".
"Jag har ont i bröstkorgen, snart får en hjärtattack"
"Ska jag åka till akuten"
"Är överdos av Kava Kava farligt"
Ett försök till att googla det hela eller ringa en Uber slutade i att jag i panik stod och stirrade på min telefon utan att ens förstå hur man gör för att komma ut på Google. Jag tittade hela tiden på klockan och gav mig en själv en timme. Alla jobbiga upplevelser på droger brukar ta någon timme innan det går över (just därför tar jag inte syra).
Det tog mig två timmar att "komma ner" igen. Dessa två timmar kantades av allt från dem mest bisarra tankarna om hur den sociala strukturen i form av sjukvård inte kan hjälpa mig och en känsla av panik, uppgivenhet, övertygelse, löften, samt frekventa besök in till badrummet för att kräkas eller ligga och darra på golvet.
Jag ringde till Giftcentralen, hon läste upp alla biverkningar av att överdosera Kava Kava Root, "disorientation, kräkningar, diarré, yrsel, feber och försämrad motorik". DET ÄR DET JAG HAR skrek jag i telefonluren, STÅR DET NÅGOT OM ATT DET ÄR GIFTIGT I STÖRRE DOSER?
"Jag tycker att du borde åka till sjukhuset".
"Men... det kommer att ta flera timmar på akuten. Vad kan dem göra på sjukhuset? På riktigt? Ta mitt blodprov?Kommer jag få lugnande eller bara övervakning?"
"Jag har svårt att svara på det men Kava Kava roten är vad jag ser inte ett accepterat läkemedel i Sverige, och det är inte heller lagligt, så jag föreslår att du åker till sjukhuset så att du inte blir förgiftad"
"Men... det är -20 ute, det här kommer ju att ta alldeles för lång tid. Snälla säg att jag inte kommer att dö bara".
"Jag är ledsen men det enda rådet jag kan ge dig är att åka till akuten".
Jag lägger på. Känner ett nytt rus av panik, vad fan ska jag göra? Jag brinner upp, hela jag är varm. Pulsen har varit uppe runt 180 i snart över en timme. Jag har vanligtvis en väldigt bra kondition, har stenkoll på min puls, och när jag löper så kan jag som mest komma upp i runt 190, men den återgår till sin vanliga ordning på någon minut bara. Jag har fullkomligt skenande panik.
Jag tar beslutet att trots allt åka till akuten. Jag försöker beställa en Uber men appen kräver mina kontokortsuppgifter. Fumlandes med kontokortet i hallen så hånler jag ironiskt åt att det är så enkelt att dö i dagens digitala samhälle, för att man inte har råd att ta en vanlig taxi och måste prompt ta en Uber. Jag ringer till slut efter en vanlig taxi. Klockan är nu snart strax efter 21, och det här helvetet har försiggått i lite mer än en timme. Som van knarkare vet jag att det är alldeles för lite tid sedan intaget, men jag mår pyton. Jag mår förgiftad, som att min kropp behöver bekämpa vad som är än i mig. Det känns som en stark influensa samtidigt som allt form av motorik saknas och tankeförmågan är 1 på en 10-gradig skala.
Taxin står utanför. Jag går ner och säger att vi inte behöver en taxi lägre, då min syster repade sig. Han åker. Jag faller ihop av tanken på att jag nu inte ska till akuten och få någon hjälp. Plötsligt stannar jag upp.... "jag kommer att klara det här". Det är den första positiva tanken sedan 19.51. Jag tar en krispig promenad på ungefär 100 m innan jag inser att jag inte klarar av att vara ute i kylan. Darrandes och knappt utan ork att besegra de tre trappstegen upp till hissen hasar jag mig tillbaks in. Jag mår SÅ DÅLIGT. Det är svårt att förklara i ord, men det kändes ganska likt en överdos på fentanyl som jag råkade utsätta mig själv för en gång i tiden. Hela kroppen dunkade, man hade ingen kraft och det var svårt att hålla kvar sig i "verkligheten". Med andra ord kändes det som en riktigt stark influensa med sinnesderealisation.
Jag tar mig upp till lägenheten och vandrar planlöst omkring, kastar upp med jämna mellanrum och försöker få ner min feber genom att stå med pannan mot fönsterrutan. Hemma är det kaoz. Jag har lyckats riva upp hela lägenheten i min desperata dödsångest. Jag har aldrig känt så stark dödsångest som just denna kväll. Det har varit otroligt intensivt, men visst känns det lättare nu? Jag kände efter, mätte pulsen, den hade gått ner till runt 120.
Jag var matt. I kropp och knopp. Fungerade helt på autopilot och minns att min tröga hjärna blev förvånad över hur precisa mina automatiserade rörelser är. "Det är så det här det är att vara vuxen alltså, man kan göra en ultrasnabb kopp te utan att misslyckas, även när man inte tänker på att utföra den handlingen."
Jag torkade av bordet i köket, satte mig på golvet och skrattade och grät. Jag var så otroligt chockad över att jag inte skulle dö och att jag verkar ha klarat mig ur detta också. En form en dåsighet infann sig, pulsen gick ner ytterligare. Klockan var nu strax efter 22. Jag kände mig fortfarande väldigt sjuk, men hade inte längre dödsångest, så jag klarade av att lägga mig i sängen och kolla på en film.
En känsla av välbehag spred sig sig i kroppen, lite som ett opiatrus. Hjärnfunktionen var begränsad, tankarna korta och stubbiga, och jag småskrattade inombords åt oväsentliga saker i filmen, som jag aldrig ens hade en smålett åt annars. Jag upptäckte så småningom att jag hade tuggat på delar utav min min och mina kinder hade sår på insidan. Jag hade spänt musklerna i nästan hela kroppen och mörheten satt av någon konstig anledning i min högra fot. Jag försökte sova vid midnatt och lyckades, men vaknade ungefär varje halvtimme och började frenetiskt omorganisera allting i sängen. Kuddar, täcker, filtar, för att sedan lägga mig tillrätta igen. Detta försiggick hela natten och gjordes i ultrafart vid varje tillfälle, av någon märklig anledning.
Jag sov dåligt och vaknade vid 6 på morgonen. Mår nu nästan som vanligt, utöver att min kropp och mun gör ont. Det känns som en vidrig bakfylla, tillsammans med hela ångestbiten och dunkande huvud. Sammanfattningsvis så kan jag nog likna ruset mest vid en opiatöverdos, förutom att ens tankegångar är hundra gånger skevare. Kanske var det en wakeup-call för min egna del.
Kava Kava är onekligen ett bra sömnmedel och fungerar säkert jättebra när man inte proppar sin kropp full med det under tre dagars tid, och mixar med starkt weed.
Känner mig skakis och ganska omtumlad. Men lever.
Må väl kids!
