Hjälp! Min son flyttar inte ut

Självklart vill man inte kasta ut sina barn, men det säkerhetsnätet kan också vara en del av varför han inte satsar mer på att styra upp saker och ting.
Varför skall ha gå in hårdare för att finna ett jobb för att betala hyra och mat när han istället kan stanna där han är och göra ingenting?

Detta är oerhört krasst, men kan vara en del av det.

Håller med, det är tragisk när föräldrar brister i sitt ansvar att se till att barnen utvecklas till självständiga individer det är ju för fan deras ansvar. Hur man kan låta sitt barn förvandlas till en innesittare som har tv och internet som substitut för ett riktigt liv och relationer är för mig helt obegripligt. Att ha samma relation med sin 32 årige son som man hade när han var 10 är osunt.

Jag tror ts behöver hjälp och även sonen som uppenbarligen blivit gravt eftersatt i sin utveckling.
Sök hjälp.

Hård dom men samtidigt så tror jag att både förälder och son behöver vakna upp i denna historia. TS kan inte bara skylla på sonen; Varför ska han flytta om du som föräldrar inte ens har satt en tanke i honom att det är det han ska göra förr eller senare. TS pratar om att han ska hitta kärleken osv. Vad är det för drömtänkande? Varför skulle det vara enda anledningen till att han ska flytta? Ska han fortsätta att bli curlad av en ny kvinna i sitt liv menar du? Hur kan du bara ha accepterat att han flyter runt och inte gör något av sitt liv? Ger du honom mat? Betalar du hans hyra? Varför då?

Jag ska flytta, mamma! Sluta pressa mig!

Nej, men seriöst.. din son tror jag inte heller trivs med att bo hemma, men han har väl hamnat i en negativ spiral som har gjort honom deprimerad och viljelös.
Till skillnad från andra här i tråden tycker jag det är fel att direkt hoppa på dig och mena att du har varit en dålig förälder, det verkar du inte vara. Det är självklart att du bryr dig om och älskar din son. Och alla som har varit arbetslösa eller bostadslösa de senaste åren vet att det inte bara är att traska ner på sta'n skaffa ett jobb (som går att försörja sig på) eller en bostad.
Hjälp din son att leta efter lägenheter och arbeten han kan söka. Som andra har varit inne på: han är helt klart gammal nog för att du inte ska krävas ha försörjningskravet över honom. Det viktigaste är att han hittar en lägenhet och därefter får hjälp och stöttning att leva själv. Han skulle säkerligen må bättre själv av att flytta och känna att något rör på sig.

Till moderatorerna: den här tråden passar väl bättre inom Barn & familj också?

Vill minnas att jag läste om något liknande för länge sedan.
Föräldrarna erbjöd helt sonika en belöning till den unga dam som gifte sig med slashasen till son, och flyttade minst femtio mil därifrån.
Dom fick svar.
Tror det utspelade sig i Austalien

Vad ska man kalla det, positiv människohandel?

https://www.youtube.com/watch?v=jRhGjPoNqBY

Ja det här är ju inte en situation som uppstår från den ena dagen till den andra och det här med kärleken är inte aktuellt, ett någon stackars kvinna ta över vårdnaden är verkligen ingen lösning. Blir ledsen över att höra det här har vänner med barn och inte en chans i helvete att dom skulle stoppa huvudet i sanden vilket ts uppenbarligen gjort och låta sina barn utvecklas till isolerade innesittare på det här sättet. Dom ställer större krav på sina barn, deras tonåringar är mer vuxna en den här mannen.
Dom jobbar hårt på att barnen ska utvecklas, ser till att dom har bra relationer med sina kompisar, att dom skaffar intressen, stöttar när dom deppar osv.
Det här är tragiskt.

Ett misslyckande i uppfostran och ditt ansvar som förälder att lära ditt barn hur livet fungerar och att man flyttar till eget och skaffar sig ett eget liv när man blivit vuxen, dvs på pappret. Att du curlar ditt barn och låter det bo hemma så här länge gör bara saken värre.

Ställ krav och sätt ultimatum, som också vidhålls. Sluta dalta.

Håller med! Utan ett jobb kan inte 32-åringen ta sig särskilt långt ifrån sin morsas lägenhet.

Det här med att skaffa jobb åt sina barn handlar inte sällan om kontakter på jobbet där man själv jobbar eller kontakter hos t.ex. sina syskon, så att barnet kanske kan få jobba där om det går.

Du har curlat honom och det är ingenting positivt. Han är helt enkelt van vid att du tar hand om honom och vet ingenting annat.

Vill du hjälpa honom måste du först hjälpa dig själv och inse att du har gjort honom till en 32-årig 15-åring. Du måste inse din skuld i detta.

Därefter säger du att han får en månad på sig att skaffa ett eget liv. Om han måste gå till soc så är det bara bra, för de kommer sätta press på honom att agera som en vuxen.

Ditt alternativ är att han är 55-60 när du dör. Han kommer då vara helt ensam och inte veta hur han ska göra med någonting. Han kommer inte veta något om jobb, relationer, ansvar m.m. Utomstående kommer ledsamt se ner på eller skratta åt honom - vilket de antagligen redan gör. Skulden för detta är inte hans utan din!

Du gör valet om din pojk ska bli vuxen eller inte. Kör du vidare på din curling så vet du vad som kommer hända.

Såklart han ska skaffa ett jobb, men det är inte mammas ansvar att se till att han gör detta. Om hon ska skaffa ett jobb via kontakter så fortsätter hon bara curla honom, hur fan ska han klara sig den dagen mamman inte finns i livet?