Till er alla speltorskar från en annan speltorsk.
Visst är det skönt att flashback finns? Vem ska vi annars berätta för, vem förstår egentligen hur det är att vara spelberoende om man inte själv sitter i skiten. Den replik som brukar få mig att vilja ge vederbörande en smocka är "men sluta bara spela då". Om det ändå vore så enkelt!
Kanske känner någon av er igen sig i mig. Att få fast anställning och därigenom vara kreditvärdig. Tömma dessa krediter. Spela bort sin lön samma dag som den syns på kontot. Våndas över hur hyran ska betalas. Lösa detta genom smslån. Känna att smslånen kan vinna tillbaka min lön och därför dröja med hyran. Förlora dessa pengar också. Söka ytterligare smslån. YES! Vinna tillbaka lönen. Att vara på banan igen. Ny lön - lösa smslånen - spela igen - ta nya smslån - kanske söka en microkredit som man missat.
Och så fortsätter det, kanske i några månader, kanske - som i mitt fall - i flera år.
Någonstans mitt i kryper man till korset och berättar för sina närmaste. Dessa, oftast familjen, blir givetvis chockade. Inte kunde deras annars så fantastiske son vara en sådan idiot. För glöm inte bort det faktum att vi är spelberoende, utåt kan ingen människa tro att vi är sjuka personer med ett tungt beroende. Vi är välvårdade och klär oss propert, vissa av oss jobbar på bank andra som behandlingsassistenter åt folk med beroendeproblematik. Jämför med en narkoman eller alkoholist som är precis som oss men deras problem går att ta på, det går "att känna" deras problem.
Just det ja, familjen hjälper dig ekonomiskt utan några som helst krav. Dem fattar ju inte, oftast vet dem inte bättre, vad det är som försiggår i Kalles huvud. Sedan är det i det närmaste tabu att vara spelberoende så familjen håller käft och löser det ekonomiska och så var det frid och fröjd.
Vad våra päron eller bättre hälft INTE förstår är att det är pengarna som är bränslet i vårt beroende. Vi är ena manipulativa svin som ser dom nollställda lånen som en möjlighet till en ny runda, denna gången ska vi fan nå höjderna som var så nära senast. Ja jävlar....och så var vi igång igen....
När söker vi hjälp? När fattar vi att detta inte går att lösa på egen hand? När blir vi så nyktra nog och inser att Flashback - i all ära - inte räcker till. Min erfarenhet säger att det finns två avgörande anledningar till att korthuset faller. 1. Du dödar dig själv ekonomiskt. Håller på i månader/år tills alla kranar har sinat. Du har tidigare vänt dig till familjen och berättat, dem hjälpte dig då och kommer antagligen hjälpa dig igen. Ja, kanske en runda till men sen brukar det oftast vara stopp då dem vare sig kan eller vill hjälpa dig. Ty pengarna är slut och äntligen fattar dina anhöriga och Kalle är sjuk och behöver hjälp. 2. Du orkar inte psykiskt. Tankar på självmord är inte ovanligt. Du söker själv eller med hjälp av en anhörig hjälp, oftast på närmaste vårdcentral.
Kontentan av inlägget är givetvis att du behöver hjälp när du känner att det inte funkar längre men att det är så jävla svårt att bara sluta. Oftast googlar man, skriver du "spelberoende" så hamnar
www.spelberoende.se högt upp. Förhoppningsvis har du tur och bor nära en förening. Testa att gå på ett möte och du kommer bli frälst! Nåja, du kommer iallafall känna att du inte alls är ensam, du är inte den enda idioten i staden. Ensam är inte stark!
En rik person kan vara narkoman liksom en fattig uteliggare. Med det sagt så handlar inte spelmissbruk om kvantitet, en som spelar bort huset är inte mer missbrukare än den som spelar bort månadens hushållskassa. Det handlar om dig som person, hur du mår och vad spelandet gör med dig som person som på något sätt är pudelns kärna. När spelandet får dig att må dåligt men att du inte har kraften att göra dig av med spelandet, ja då spelar det ingen roll om du heter Zlatan eller Ada.
, klart tankarna har kommit att man ska spela lite på stryktipset ect. men det har varit total avhållsamhet från spel.
