Vad har jag gjort min mamma?

Jag har tagit tag i mitt liv, jobbar heltid, har egen lägenhet, tränar och rör inte en drog. Ja givetvis kommer jag ångra mig när hon dör men hur jag har haft det så kommer hon få ångra sig sedan när hon sitter själv på ett äldreboende och ingen av hennes barn besöker henne.

Du ska vara snäll mot din mamma, du har bara en och hon älskar dig men kanske saknar vissa verktyg i sin verktygslåda. Vissa människor är genuina rötägg men man ska ha extra tolerans med sina föräldrar.

Grymt gripande historia. Kan verkligen inte förstå hur din uppväxt har varit då jag har haft en helt annan.

Kanske svårare sagt än gjort, men hade nog sagt upp all kontakt med din mamma och biologiska pappa. De verkar vara riktiga psykopater bägge två.

Skönt att du hade dig 'pappa' under uppväxten, har ni fortfarande kontakt?

Vad babblar du om?
Så, om mina föräldrar är seriemördare skall jag visa extra tolerans? Och även om seriemördandet är rötäggigt, låt gå, de är trots allt mina föräldrar. Extra tolerans? Extra tolerans när de tillslut mördar dig? Låt oss då se din Extra Tolerans

Jag börjar förstå varför din egna mamma föser bort dig om du är lika otrevlig med henne.

Är det att ordna upp ditt liv? Att ha jobb och lägenhet?
Ne det är det inte, det är att ta itu med sina uppenbara problem man har och även missnöjen emot föräldrar som gjort fel.

Det är bara DU som förlorar på att vara sur på din mamma, ingen annan. Och jag kan bara hoppas att du en vacker dag slutar vara egocentrisk och får något slags perspektiv på detta.
Kanske när du får egna barn. Men du verkar vilja ha allt till din mammas fel.

Har hon behov utav att hon vill att folk skall tycka synd om henne? Beklagar hon ofta sig för vänner över "hur j-vlig du är" ?

Du ska vara snäll mot din mamma, du har bara en och hon älskar dig men kanske saknar vissa verktyg i sin verktygslåda. Vissa människor är genuina rötägg men man ska ha extra tolerans med sina föräldrar.

Jag önskar dig all lycka och glädje i ditt framtida familjeliv. Tänk på bara att lycka kan aldrig någonsin komma utifrån. Den hittar du endast hos dig själv beroende på hur du förhåller dig till världen.

+1

Min (begränsade) erfarenhet är att man riktar sin ilska mot den som finns där att rikta den mot.
Dvs en frånvarande manfigurpappa blir en idealfigur trots att det inte kostat honom ett dugg. En närvarande mamma blir nagelfaren ner till minsta inbillade tonfall.

(min erfarenhet kommer av omvända könsförhållanden men det bör inte spela någon roll.)

Hon skriver ofta långa inlägg på facebook om hennes alla krämpor, hur hon önskar vissa saker osv osv.

Har som jag skrev rotat igenom hennes dator och hittat flera mail där hon beskriver vilken "bitch" jag är och hur hon önskar att jag kanske bodde någon annanstans för hon orkar inte med mig längre. Jag förstör hennes familj och skapar dålig stämning hemma.

Dessa två tjejer ringde sedan min mamma och berättade precis vad som hade hänt, att jag tagit massa tabletter och åker ambulans med blåljus ner till sjukhuset och att hon kanske borde åka ner. Mamma svarade då "tack för att ni ringer, ni kan be henne höra av sig till mig när hon kanske känner sig bättre. Och en sak tjejer, hoppas hon har lärt sig en läxa nu." Mina kompisar blev så jävla arga, de klickade henne och åkte ner till det andra sjukhuset och satt med mig hela natten trotts att de skulle till skolan bägge två dagen efter. Mamma jobbade lustigt nog på samma sjukhus jag låg på, på avdelningen bredvid. Hon sa att hon skulle komma med min tandborste, det gjorde hon men inget mera. Hon kom in, tittade på mig och hånlog, gav mig tandborsten och gick igen. Där låg jag, ledsnare än jag någonsin varit och hon gör sådär. HUR sjukt är det? Jag tycker absolut inte synd om mig själv men det där är det vidrigaste jag har varit med om. Hörde inte ifrån henne under vistelsen på IVA. Fick sitta och ljuga för psyk om hur jag mådde och hur allt va. Ville bara kasta mig i hennes armar och be henne ta hand om mig men jag kunde inte för jag visste hur min mamma skulle reagera. Hon skulle totalt utesluta mig ur hennes liv om jag hamnade på psyket.

Den dagen jag äntligen fick komma ut från sjukhuset hade jag bal, ringde till min mamma och sa att jag fick komma hem "åh vad kul för dig men jag kan tyvärr inte hämta dig. Jag och din syster skall till Ullared så det passar inte riktigt. Du får lösa det själv". ULLARED? Fattar ni? Där stod jag i leopardshorts och ett nattlinne och jag skulle åka flera mil sån tyckte hon. Sjukhuset låg på vägen dit/hem men hon kunde fan inte hämta mig, sin egna dotter. Ringde till min pappa som hoppade in i bilen direkt och hämtade mig. Han har efter detta varit den enda människan jag verkligen kan prata med. Klart att jag har mina vänner som är klippor allihopa men pappa har ändå kunnat säga så bra grejer till mig och hjälpt mig med allt. Han hämtade mig, fixade så jag blev fin till balen trotts massa klister kvar från elektroderna på kroppen åkte jag till min bal.

Alla säger att de kände sig som en prinsessa den dagen, jag har aldrig känt mig fulare. Log på alla bilder och skrattade precis som jag brukar men innerst inne grät jag floder, ville bara sova, sova, sova, sova tills allt va bättre. Studentdagen kom, min släkt åkte långa vägar för att fira mig på min stora dag. Mamma sa en grej till mig som gjorde mig ännu mera ledsen än vad jag trodde "om du spelar detta på mig, då jävlar".

Gissa vem som blev fullast på min mottagning? Inte vad det jag iallfall.

Har inget att säga om det egentligen, bara att hon tänker bara på sig själv och ingen annan, hon kunde inte för sitt liv förstå hur jävla förstörd jag var på insidan, trotts att jag bara va 19 år. Tiden gick och jag skulle få fly ifrån henne, jag skulle flytta till andra sidan jorden. Letade en gång igenom hennes dator och hittade ett mail hon skrivit till en av sina kollegor. "Nu åker min största huvudvärk snart till Kina, äntligen! Hoppas på att hon stannar borta, kanske för evigt." Blev så ledsen fast inte ens förvånad längre.

Kändes bara så sjukt att hon kunde säga så om mig till någon annan. Åkte till Kina, pratade inte med henne förrän jag blev tvungen, blev väldigt sjuk där och blev tillslut tvungen att åka hem för att få svensk sjukvård. Hon hade inte tid att hämta mig på flygplatsen för hon skulle träna då, så återigen kom mina kära vänner och hämtade mig. Sov inte hos mamma på en vecka utan åkte mellan dessa två tjejerna. Tillslut blev jag tvungen. Till min stora förvåning hade mamma sålt min säng, kastat ut mina grejer jag hade kvar, tagit min garderob.

Fick bo hos mamma i hennes gästrum, hon sa att jag inte bodde där utan att jag var gäst. Hade mina kläder i min resväska i fyra månader tills jag åkte iväg igen. Va borta ett tag men tillslut ville jag hem till mina vänner och jag kände att jag hade rest färdigt. Kom hem, hoppade mycket från olika vänner, flyttade hemifrån för tredje gången och kunde äntligen bygga ett eget liv. Min kompis gick bort för ett tag sedan då jag fortfarande bodde hos mamma, när jag fick reda på det så rasade hela min värld. Mamma hade en jättebra lösning "jaja det var väl lika bra, gå vidare nu". Ville DÖDA henne. Helt sjukt, vart försvann hennes hjärta? Har hon någonsin haft ett?

Min lillasyster som nu går första året på gymnasiet får kröka hemma, mamma bjuder glatt på sprit och låter henne ränna ute hela nätterna. Förstår ni att jag är bitter?

Har skrivit långt ifrån allt som varit för det skulle ta mig en evighet. Vi har slagits, skrikit på varandra, kallat varandra för extrema grejer men det är aldrig ens fel att två träter, det är ALDRIG mammas fel och jag måste alltid be om ursäkt.

Nu är frågan, vad i helvete har jag gjort henne?

Nu när jag bor själv så kan jag ju själv välja hur mycket jag kan prata med henne vilket är så fruktansvärt skönt. Har blockerat henne överallt, smsar henne ibland när hon faktiskt hört av sig.

Vi ses väldigt sällan, får ångest så fort jag kommer hem till henne och känner mest ett sjukt hat mot henne som inte borde finnas där. Vet i efterhand att ingenting har varit mitt fel, jag har inte gjort några fel än att vara en stökig tonåring. Man väljer inte sina föräldrar och det har jag fått lära mig nu!