Gissa Bokcitatet

På kvällen grälade de om huruvida turkarna var en större dödsfara än pesten. B menade att turkarna var varelser av kött och blod som själva dog i pesten, även om det utan tvivel var onda makter som skapat dem, medan pesten var ett ohyggligt och oförstörbart fluidum som fanns i vinden och regnet och i dagsljuset och nattmörkret så man aldrig kunde veta när man fick det i sig. Därför flydde han alltid när han hörde pesten nämnas, han flydde enbart för ryktet om den och visste inte hur många gånger han redan hade gjort det. Gomorrus försäkrade att man kunde ta det med ro om man bara hade gott om brännvin i kroppen: det har aldrig hänt sedan tidernas begynnelse, påstod han, att någon som varit tillräckligt drucken har dött av pestsmitta.

Hos trolldomsmannen lärde sig B att läsa den tidens böcker, och vid skenet av talgljus läste han högt för den gamle ur Picatrix och ur Härlighetens bok och ur många andra böcker som rymmer visdom och hemligheter. Han förbryllade trolldomsmannen med att kunna läsa ett gammalt arameiskt manuskript som i många år hade legat oläst i en låda.

B hade aldrig lärt sig någon skillnad mellan gott och ont, och han kunde inte förstå att det kunde finnas någon skillnad: alltså var det ingenting som förbjöd honom att stjäla böcker. En gång stal han en stor summa pengar från en köpman och for till Augsburg för att köpa ännu fler böcker. Nu hände det sig att han råkade köpa en bok kallad Otia imperialis , skriven av en viss Gervasius från Tilbury, och i den boken beskrevs alla de underverk och stordåd som hade utförts av romaren Virgilius. En gång för länge sedan hade B burit denne Virgilius i en bärstol längs gatorna i Rom medan Octavianus regerade; men aldrig hade han anat att den mannen var en stor trollkarl som till och med hade löst odödlighetens gåta.

Världen var ännu mer ond och misstänksam än i någon annan tidsålder som han kunde minnas. Vid varje gräns han korsade tog man för givet att han var en förbrytare eller en spion eller en dåre. Han sov oftare i häkten och polisceller än någon annanstans. I Tyskland satte man honom i dårhus, och där levde han en lång tid och lät dagarna gå: och han försökte inte rymma, därför att många av dårarna tycktes honom mindre sjuka än passkontrollörerna och byråkraterna och politikerna och alla andra överflödiga människor som han brukade möta ute i världen.

Han grät lite när han såg Lillsvarts flådda kropp på marken, med ögonfransarna kvar kring de gula ögonen. Men så vände han på trästpettet som hängde över elden i klykor, så att de uppträdda köttstyckena inte skulle brännas vid.
När han såg upp igen höll en liten skepelse på att klättra över stängslet. Han kunde inte se den tydligt, den var grå som dimman. Men han blev räddare för den än han varit för Sote och Laff, han blev så rädd att det kändes som om blodet svartnade i honom. Han tog tag om svärdet men förmådde inte hålla det stadigt.
Men getterna hade slutat att bräka och kom trippande tillbaka allesammans.
– Du ska inte ängslas för mig, sade skepelsen när den kommit över. Nog känner du igen mig om du tittar efter, jag är varken gast eller troll. Jag gick efter Sote och Laff i skogen och tänkte hinna förbi dem och varna dig. Men jag blev efter för jag hade ett så digert knyte att bära.
Det var en gammal kvinna, liten som ett barn och puckelryggig. Hennes hår var kortskuret och vajade om hennnes bruna ansikte, och ögonen glittrade som vatten när hon log. [T] släppte svärdet och försökte skratta, men andan darrade i halsen på honom, ja hela kroppen var så full av darrningar att han inte kunde resa sig. Den lilla gumman hade han känt hela sitt liv. Hon hade haft hand om honom när han var liten. I flera års tid hade han bott hos henne i en jordkula i kungsgårdens utkant. Hon kallades Halva människan, både för att hon var så liten och för att man inte riktigt visste vad för sorts folk hon var kommen av. Det var många som trodde attt hon just var en gast eller ett troll.
[T] sade: – Jag är inte rädd! Och det var sant nu när han känt igen henne. Men jag faller mig svag och dålig, sade han. Jag kanske åt för många ägg. Jag var vid stranden och plockade ägg när de kom.
Hon granskade honom med sina bleka ögon och sade så: – Inte är det äggen … Hon synade honom så noga att han blev förlägen och såg ner, och när han då fick blicken på kropparna och de lösa huvudena kände han sig bättre till mods igen.
– Mina bröder tycks inte tro att jag duger till mycket, sade han, eftersom de bara sände två man emot mig.
– De sänder väl flera när Sote och Laff inte kommer igen.

Det var inemot midsommar en dag, när vallhjonen hade det svårt att hålla ihop sina kräk. De tutade i bockhorn och pipa och sprang svettiga runt, men var gång de fått djuren i flock var det någonting som skrämde dem på nytt och skingrade dem åt olika håll. De kesade ända uppåt Svartskogen, och hjonen efter, gråtfärdiga och trötta. De var tre barn, pojkarna Kotkel och Egil och flickan Huldr. Och två hundar.
De kom in i skuggan under ett stort berg. Och där flög med ens stora stenar omkring dem, de knäckte grenar och hela träd, och en ko som barnen nästan fått tag på blev träffad och föll och låg sedan bölande på marken. Barnen kastade sig omkull och kravlade intill bergväggen. De hade genast förstått att det var trollen som kom, och de var så rädda att de hade svårt att röra sig. Men de jämkade sig raklånga in under ormbunkarna och småbjörkarna som växte tätt. Nu darrade marken så de kände det i hela kroppen, trollen kom närmare, och deras råmande åskvädersröster genljöd mot berget.
– Är det du, Vufa, min godvädersbror? sade en. Och han skrattade. Jag ser att du också är en sån där folkplågare.
– Visserligen, svarades det ur barrmörkret. Man måste hålla efter de där otäcka krypen innan de blir för många. Jag tyckte precis att jag hade ett fast, sade trollet och kom klivande. Barnen kunde se det mellan ormbunksbladen, det var klätt i skinn och tungt smyckat. Det var raggigt om huvudet och vilt i ögonen. Det tog en avbruten björk och började slå i marken med den, överallt mellan stammarna, medan öronen rörde sig och näsborrarna och blicken gnistrade vass från höger ögonvrå och till vänster.
Barnen låg stilla och höll med kalla händer om varandra. De rörde sig inte fastän trollet raskade så nära att yttersta björktoppen snärtade deras ben.
– Kom och hjälp mig, Busnuse, sade det.
Trollet Busnuse kom närmare, och båda trampade omkring en stund. De knäckte ryggen på den skadade kon och slet den i stycken med nävarna. De gnagde och åt, och när de sedan talade var det med kött i munnen, så talet var otydligt och svårt att fatta. Men detta hörde barnen i alla fall:
Det ena trollet sade, tuggande: – Inte är det väl så noga.
Busnuse svarade: – Noga måste man vara med de här människofolket. Än är de få och jag vet nog att somliga tycker att de är lustiga att se på, men de förökar sig värre än möss. De sätter sig fast vid kusterna först och vid sjöstränderna, men snart är de många nog att gnaga sönder landet. Snart är de många nog att driva oss norrut: de har vapen som vi inte rår på.
– Är inte landet stort nog för alla?
– Landet är vårt. Men blir människorna starka säger de att det är deras … Jag hör redan nu hur lystet det surrar i deras små runda skallar … Jag vädrar något i deras svett som jag är rädd för …
Och barnen hörde där de låg, hur trollen kom överens: de skulle samla sina fränder och gå mot [T]borg redan samma natt. De skulle lyfta taken av människohusen och bita huvudena av människorna, och de skulle trampa allt som byggts där till fnöske.

Han tog vallhornet från Kotkel och blåste hårt. Han blåste den ton som betydde att alla strax skulle samlas på tunet vid hallen. Och när de flockats omkring honom sade han dem att de alla skulle fly ut till Öarna, inte till Rummelön utan till den följande. De skulle packa vad de hade av mat, redskap och verktyg, bära alltsammans ner till båtstranden. – Du och du och du, sade han och nämnde några män vid namn, får börja färja över getterna till att börja med, och barnen, de större får se efter de mindre.
De skulle rusta sig liksom ett härläger, sade han, och bara de fick mera tid på sig kunde de kanske bekriga trollen på något sätt, men nu gällde det först och främst att komma undan med livet.
Det blev så brått att ingen riktigt fick tid med rädsla, fast det liksom isnade i nacken, och blicken hela tiden ville skela till skogs. […]
Mot kvällen blev det tomt och tyst i [T]borg. Allt folket hade rott och seglat och paddlat och stakat över sundet. Så gott som allt löst hade de fått med sig. Men kung [T] själv gick med långa steg runt backen för att se att ingen blivit efter, sade han sig, men sanningen var nog den att han hade svårt att slita sig därifrån. Solen glödde i nordväst, på väg att sjunka.
Han stod på tunet framför hallen med de djärva drakhuvudena. Inne var det redan mörkt. Han gick upp till sitt högsäte och rörde vid varje stolpe på vägen. Han tog sin näverkrona från knaggen och tryckte den stadigt ner på huvudet. Han satte sig i högsätet och for med händerna över dess sniderier, och han var
så trött att det kändes som om han aldrig mera skulle orka stiga upp.
Men han gjorde det i alla fall en stund senare, för han hörde ett ljud utifrån, ett oväntat ljud: ett gnolande. Nu var solen borta, dimmor rök upp från de sanka ängarna kring älvmynningen, skogen stod svart. Och det lyste i bagarstugan.
Halva människan höll på att baka.
Kung Tulle stod i dörren och ville knappast tro sina ögon, men samtidigt kände han sig inte förvånad alls. Han var kanske för trött. Och Halva människan var alltid den som gjorde oväntade saker och ting.
På flera år hade han knappast sett henne. Just som i [T:s barndom] bodde hon ensligt för sig själv i en jordkula. Folk kallade på henne när de behövde hjälp – när något barn skulle födas, någon väv färgas, när någon drabbades av sot.
Över eldgruvan mitt på bagarstugans golv var byggd en ugn av lera och sten, och in i den lade Halva människan surbrödskakor att gräddas. Hon såg upp mot [T] i dörren, slutade gnola och smålog.
– Vill du smaka? frågade hon.
[T] svarade bistert: – Släpp det där, spring ner till stranden och ta min eka. Ännu är det tid att hinna undan.
– Nå, inte så häftigt, sade hon. Bröden bränns vid.
Han tänkte att hon var bliven virrig av ålder och skrämsel, han gjorde ett försök att tala förstånd med henne. Han sade: – Ge dig genast av, vad betyder några bröd mot livet!
Alldeles lugnt tog hon ut de färdiga bröden och sköt in de ogräddade, och de doftade så läckert att han fick spott i munnen. Hon svarade: – Man lever inte utan bröd, det vet du väl. Det här var sista mjölet som fanns kvar, och nu får vi vänta på nyråg om vi inte vill låta oss nöja med rotmäld och bark.
Då blev [T] tvärt arg, han tog ett långt steg in, lyfte upp den lilla käringen och bar henne under armen som en gris. Han sprang med henne utför backen och ner till stranden. I början sprattlade hon emot. Han dunsade henne ner i sin lilla eka och sköt ut den från stranden. – Ro på nu, flämtade han, så klarar jag bröden.
– Det kan du inte, kung [T], sade hon, och hur ska du komma undan själv om du ger din lilla eka åt mig? Och i en blink hade hon vänt den, hon hoppade i land och kilade under hans utsträckta armar och vidare uppför backen. Hon syntes knappast, hon var så liten, och hennes gråa klänning gick i ett med skymningen. Men när hon vände på huvudet lyste hennes ögon som genomskinlig eld.
– Nu är det just som i början, kung [T], ropade hon över axeln och skrattade åt honom, här är bara du och jag på backen, och dina fiender på väg …

[T]folket frodades, röjde svedjor i skogen och spred sig längs kusten österut. Dem föddes så många barn, att fastän hälften dog igen under vintrarna var det ett ständigt kvitter av barnröster kring gårdarna. Men kung [T] själv blev småningom tungsint.
En dag i storsommartiden var han så dyster och modlös att han inte orkade se en enda människa. Han tog en eka och rodde ut. Det var vackert väder, det var riktigt härligt och varmt, men han satt långt inne i ett töcken av liknöjdhet och trötthet. Det var som om alla sorger och svårigheter han haft i hela sitt liv på en gång stämt möte och samlats omkring honom. Och det som kändes värst var att han inte hade någon som väckte honom och tröstade honom när han hade mardrömmar om nätterna.
För det hände alltännu att han drömde om Sote och Laff, han såg dem komma klättrande över stängslet. Och han drömde om sin mor. Hon hade försvunnit, kanske dött, i hans tidiga barndom. Ibland drömde han också att han ledde sitt folk på vandring i en farlig trakt: alla gick tätt efter honom och höll honom i manteln, och tyngden av deras dragande händer blev småningom så stor att han stapplade och trodde att han skulle kvävas.

Väster om älvmynningen gick han iland. Han drog upp ekan och gjorde fast den. Han lunkade av inåt skogen, med hängande axlar och tunga steg.
När han gått ett stycke mötte han en gubbe som sade: – Du ser dålig ut, kung [T].
[T] rynkade pannan. Det var en främmande gubbe, tunn och stripig och grå som en lavtott, barfota och klädd i skinn. – Vem är du? frågade [T], men gubben skrattade i stället för att svara och sade:
– Ja, jag menar: nog är du en ståtliger karl. Men förmörkad och ensam.
Kung [T] grymtade.
– Jag vill fria till dig för min dotters räkning, sade gubben. Hon är vacker och välsinnad, och allt kustlandet härifrån och till Urnäs i väster för hon i bo. Jag ska säga dig som det är: hennes mor är död och själv är jag gammal. Innan jag går undan i skogen vill jag ha henne väl försedd. Vill du följa mig på syn till henne, kung [T]?
[T] hade inte lust, men följde med ändå.
De gick västerut längs stranden ett stycke och kom till en vik. Längst in där i viken fanns lind, stora träd med grenar som böjde sig åt alla håll, och de nedersta släpade i gräset. De stod i blom. Och blomvipporna hängde så tätt mellan löven att det såg ut som om träden klätt sig i honungspäls. Och där var surr av alla slags flygfän. Och där doftade starkt. Kung [T] stod med nacken bakåtböjd och glodde upp i träden, han hade aldrig sett så vackert förr.
Gubben ropade: – Libite, Vidiranga, Hässa-Unn!
Då prasslade det mellan lövskärmarna, två händer kom fram och ett ansikte och så hela flickan. Hon liknade ingen av [T]folksdöttrarna, hon var mycket smal och mörk. Hennes ögon var långsmala, mörkbruna, och näsan var lång, den kom henne nästan att likna en räv. Håret räckte ner till knäna, och klänningen av
tunt läder dolde hennes fötter. När hon gick emot kung [T] för att hälsa, såg han att hon haltade.
Gubben sade: – Jag ska säga dig som det är: hennes ena fot är mindre än den andra från födseln, därför vill ingen på vår sida vattnet ha henne.
Flickan bugade sig, och [T] lade händerna mot bröstet och bugade igen. Han hade svårt att ta ögonen ifrån henne. Hon rörde sig mjukt och behagfullt, så att haltandet närmast liknade en dans. Han tog henne i handen.
Gubben sade: – Hon är duglig och klok och mild, om hon inte blir retad. Sätt dig här i gräset och vila ett tag, kung [T], och tänk över saken.
[T] kände sig redan vän med flickan och hon tittade också milt på honom med sina ovanliga ögon. Han kände sig söt och varm i hela kroppen, som om lätta honungslågor hoppat innanför skinnet på honom. Men han visste inte vad han skulle säga henne. Han satte sig i gräset, och hon satte sig bredvid, men gubben blev stående och såg på dem båda. [T] önskade att han åtminstone ville vända ryggen till ett slag, men det gjorde han inte.
Gubben sade: – Vill du ha henne?
[T] nickade.
Gubben sade: – I gengäld begär jag av dig ditt löfte att alltid högakta henne och hålla henne väl.
[T] lovade. De kom överens om att bröllopet skulle hållas på [T]borg om tre dagar jämnt.
Gubben sade: – Nu ska jag visa dig hur mitt rikes rågångar går.
Han tog en slokig skinnhatt på sig och en stav i handen och började vandra västerut längs strandkanten. [T] måste följa med, fast han hellre velat bli kvar hos flickan. Han hade ännu inte hört hennes röst.