Jag misslyckades hårt med livet, så jävla besviken

Voluntärjobba, åk till Sydafrika och jobba med vithajar. Det skulle nog vara rätt så karaktärsdanande.

http://www.goxplore.se/land/sydafrik...FcoGcwodDFcLfA

1 Förlåt dig själv
2 skaffa ett mål
3 kämpa för att uppnå målet och var lycklig.

Gör lumpen.

Du ska få min filosofiska bild av varför. Detta är vad jag tror. Jag jag är troende.
Vad är livet? Det är många olika saker. Det är glädje, det är lycka, det är att upptäcka spännande saker. Det är att lära sig saker. Det är att utvecklas som människa och att utveckla din persona. Det som blir kvar efter du dör. Först alla liv är olika och ska så vara. De är anpassade till att passa just dig, och utveckla just dig. Därmed kommer det komma svårigheter som du ska möta.
Det är du själv som omedvetet drar till dig problemen. Men det är inte fel i sig. Likt barnet som bränner sig på plattan på spisen. Så valde det själv detta. Och den smärtsamma erfarenheten gav insikt.
Så du ska aldrig jämföra ditt liv med andras. Ditt liv passar just dig, denna gång du lever. I nästa liv efter du har återföds kommer resan att vara annorlunda. Då är det kanske andra saker som du behöver lära dig. Likt att gå i skolan i olika klasser. Så skolan olika för alla människor.
Så det som är framför dig är mer svårigheter men även en massa roliga och spännande saker. Du får en mix av allt i det fysiska livet. Det är så planerat och ska så vara. Det är du själva som har planerat lite av ditt liv före du föds. Och man är ofta ganska tuff mot sig själv. Man ger sig själv en stor utmaning, för man vill lära sig livsläxor fort. Men det kan bli jobbigt att leva sådana liv.

Fint inlägg.

Alla de djupaste önskningar i hjärtat går för eller senare i uppfyllning, så låt oss njuta av åkturen bara och inkludera allt som ingår i paketet. Det innebär även smärta, sorg och förvirring. Se det för vad det är så ser du alltid klart, även i mörker.

I din text är du väldigt självdestruktiv i ditt tänkande. Försök se det positiva du åstadkommit och gjort istället, Det är det man så ofta missar. Du har rest en del,är attraktiv och har en utbildning? Du är 30 och förhoppningsvis inte oskuld eftersom du beskriver dig själv som attraktiv. Det tar du troligtvis för givet men det finns nog många idag som är 30 och antingen är oattraktiva oskulder, eller aldrig rest utanför Sverige. Detta är saker du och jag gör/gjort som vi tar för givet men detta är vissa människors högsta önskan.

Du är bara barnet ju, Trettio är ingen ålder. Du och jag är nästan lika gamla och jag känner mig fortfarande som tjugo. Gör vad du mår bra av. Sen vafan det är är ju skitsamma. Medans du gör det du tycker om söker du 10 jobb om dagen och whoila så kommer plötsligt den dagen då utbildningen ger tillbaka allt slit.

Bara för att man inte slösar bort sitt liv på det tomma kapitalistiska samhället som egentligen inte bryr sig ett piss om dig betyder inte att man misslyckats i livet. Livet, vår existens, är så mycket mer än papperslappar tryckta i en maskin (pengar).

Ge fucku-fingret till allt och dra till något annat land i ett år och träffa massa nytt folk och påbörja ett äventyr. Sen sluta var sur, livet är fantastiskt. Sluta också runka och dricka alkohol om du vill bli gladare.

Sluta gamea. Det tar sjukt mycket tid, och du kommer bli tvungen att hitta på andra sysselsättningar som gör att du blir glad. Att spela gör dig bara sur även fast du inte tror det.

Dåligt självförtroende. Nu tror jag att i din situation att det här ordspråket känns främmande. -Det är ingen ide att berätta om dina problem, hälften bryr sig inte och resten är glada över att du har dom problemen.

Jag tänker inte skriva, bit ihop. Men det som hjälpte mig i din situation var att skaffa bekantskap med några entreprenörer. Deras självförtroende men brist på teknisk kunskap hjälpte mig på vägen. Inte för att jag numera är särdeles framgångsrik, min pessimistiska livsåskådning förhindrar det. Men jag är tacksam i alla fall för att jag har mat på bordet.

Jag tror att jag är dömd för misslyckande. Jag kommer nog ändå känna mig som en förlorare om jag har den ekonomiska biten fixad om några år, jag är så efter att det inte känns lönt längre. Alla vänner jag skaffar sviker mig förr eller senare. Det är nog detta som gör mest ont. Människor jag litat på mer än allt annat i denna värld, och som jag gjort allt för, svek mig för egen vinning som om jag ens aldrig existerade. Det finns ingen man kan lita på i denna värld egentligen, förutom en själv. Nyårsfirandet sög, ser ingen poäng i att supa eller dra på smilbanden när jag inte egentligen känner för det. Ännu ett nytt jävla år med misär.

Inte nog med det, men den politiska situation i Sverige gör att allt känns hopplöst för framtiden. Finns det ens någon poäng att kämpa för en framtid då. Så jävla tragiskt hur detta land är på väg mot en avgrund. Och nej, jag känner inte för att engagera mig politiskt, svenskarna har röstat på deras egen undergång. Arbetsmarknaden är skit, inte sugen på att jobba inom en bransch bara för att jobben "finns där" om intresset saknas. Jag ruttnar hellre ihjäl i min egen lya än lever som en mekanisk robot som gör allt för sin mästare för lite fickpengar.

Tycker på din beskrivning att du lyckats med många saker som andra bara kan drömma om. Mycket kvinnor och festande och resande - "har gjort det mesta", samt råkar du även se bra ut?

Jag är 44, har inga barn, blev aldrig några kvinnor, mobbad under hela skolgången (gjorde att jag isolerade mig och inte litar på folk alls). Har ingen bil/körtkort (aldrig orkat fixa, samt har jag inte råd med bil ändå). Har 11K i bidrag, haft i över 15 år. Har 1 relativt nära vän (+ mina föräldrar varav min mor är döende i en sjukdom). Jag kan fortsätta en bra stund till och rabbla saker som är långt ifrån optimala.

Tycker livet ändå är helt okej för det mesta, mycket bättre nu vid 40+ än vid 30. Man ändras mer än vad man kanske tror.

Depressioner är som huvudvärk, det går över, vissa snabbt men ibland är det segt, alla upplever detta. Men så vill man inte tänka när man är inne i depressionen, då har man plötsligt aldrig mått bra och livet har alltid varit rent skit. Akta dig för att ha depressionen som en trygghet att luta dig tillbaka på, låter konstigt ja, men det är lätt att det kan bli så.

Det där låter inte alls kul. Jag är ju påväg åt samma håll, även om jag iof har jobb.
Mitt största problem är mitt humör tror jag.

Men det är förbannat tråkigt och deprimerande att i princip inte lyckas ha något umgänge med det motsatta könet över huvud taget. Det känns som att livet skulle vara så mycket roligare om man hade någon att dela det med.

Men jag har ju gått och känt såhär i över 10 år nu. Det verkar inte som om det blir bättre.
Det är frustrerande också. Att man lixom är oförmögen till att förändra sin egen situation.
Det gör att man känner sig väldigt hjälplös.

Om man åtminstone hade möjligheten, så skulle nog ett lugn infinna sig.

Jag hoppas verkligen på en bättre framtid och att jag slipper att fortfarande vara en ensam, rädd och bitter människa när jag fyller 40.