Citat:
Ursprungligen postat av
NegroidMongoloid
Tycker på din beskrivning att du lyckats med många saker som andra bara kan drömma om. Mycket kvinnor och festande och resande - "har gjort det mesta", samt råkar du även se bra ut?
Jag är 44, har inga barn, blev aldrig några kvinnor, mobbad under hela skolgången (gjorde att jag isolerade mig och inte litar på folk alls). Har ingen bil/körtkort (aldrig orkat fixa, samt har jag inte råd med bil ändå). Har 11K i bidrag, haft i över 15 år. Har 1 relativt nära vän (+ mina föräldrar varav min mor är döende i en sjukdom). Jag kan fortsätta en bra stund till och rabbla saker som är långt ifrån optimala.
Tycker livet ändå är helt okej för det mesta, mycket bättre nu vid 40+ än vid 30. Man ändras mer än vad man kanske tror.
Depressioner är som huvudvärk, det går över, vissa snabbt men ibland är det segt, alla upplever detta. Men så vill man inte tänka när man är inne i depressionen, då har man plötsligt aldrig mått bra och livet har alltid varit rent skit. Akta dig för att ha depressionen som en trygghet att luta dig tillbaka på, låter konstigt ja, men det är lätt att det kan bli så.
Det där låter inte alls kul. Jag är ju påväg åt samma håll, även om jag iof har jobb.
Mitt största problem är mitt humör tror jag.
Men det är förbannat tråkigt och deprimerande att i princip inte lyckas ha något umgänge med det motsatta könet över huvud taget. Det känns som att livet skulle vara så mycket roligare om man hade någon att dela det med.
Men jag har ju gått och känt såhär i över 10 år nu. Det verkar inte som om det blir bättre.
Det är frustrerande också. Att man lixom är oförmögen till att förändra sin egen situation.
Det gör att man känner sig väldigt hjälplös.
Om man åtminstone hade möjligheten, så skulle nog ett lugn infinna sig.
Jag hoppas verkligen på en bättre framtid och att jag slipper att fortfarande vara en ensam, rädd och bitter människa när jag fyller 40.