Kollar ni kontoutdrag vad er fru köper om ni har gemensam ekonomi?

så som ja tolckar de så har ts o hans tjej inte gemensam konto än men han undrar om dom borde öppna en när de vet att han e så snokig

Varför har ni delad ekonomi om du håller på sådär? Vad är det i dina ögon värsta som hittats?
Tycker att du verkar vara lite av en idiot.

Kärringen har ett klonat kort till ett av mina konton. Där ser jag såklart vad hon köpt, men vad hon hittar på med sitt lönekonto bryr jag mig inte om, det är hennes fickpengar. Gemensam ekonomi betyder i praktiken att jag betalar.

Haha nä de har jag aldrig gjort. Vi brukar berätta om vi köper nåt dyrare.

Inte på något sätt!
Hon har fullständig koll och vet vad som gäller för familjens ekonomi.

Självklart så uppfattar hon ditt kollande som om du snokar.

Nej, kollar bara slutsumman när jag betalar räkningarna och svär lite...

Har ni gemensam ekonomi ser jag absolut inget konstigt med att kolla vad pengarna går åt till varje månad. Har man ett mål att ex. köpa hus så fort som möjligt vill man gärna se till så att pengarna inte går till krimskrams ist för sparande

Nix jag är inte gift med en jubelidiot och jag litar på att min fru inte köper en massa skit vi inte behöver.. Som knark.. Behöver inget knark .

Jag förstår TS, eftersom jag själv råkade ut för en ganska jobbig person för några år sedan.
Förhållandet blev ohållbart. Jag kände mig inte trygg, och visste inte vad hon skulle göra nästa gång.

Vi tyckte båda när vi gifte oss och flyttade ihop, att vi var väldigt förnuftiga med ekonomin. Vi tjänade ungefär lika mycket, och kom överens om att var och en skulle få göra som hon/han ville med sina pengar. Ville hon köpa en ny blus så gjorde hon det med sina pengar, ville jag gå på en konsert, köpte jag biljetten för mina pengar osv.
De gemensamma utgifterna skulle vi var och en betala hälften av, hyra, bilkostnader, el, inköp av saker till hemmet, matkostnader och liknande.

Vad som var dagligen återkommande var förstås matinköp, och för att det skulle vara lättvindigt, så lade vi båda en summa i en byrålåda. Där kunde den som gick och handlade, eller hade handlat på vägen hem från jobbet, ta pengar, för då slapp vi hålla på och trassla med mindre summor mest varenda dag. Det var oftast hon som handlade, eftersom hon slutade jobbet tidigare än jag. Det kändes ganska bra, vi hade avsatt pengar till en ”hushållskassa”.
Det funkade jättebra i cirka ett år. Då och då räckte inte pengarna i hushållskassan hela månaden, men då fyllde vi båda på lite.

När det gått lite drygt ett år började jag tycka att hushållskassan tog slut lite för snabbt, och föreslog att vi skulle spara kvittona för att kolla vad pengarna gick till. Hon invände ganska kraftfullt mot det, och menade att det skulle bli onödigt krångligt. Ibland får man inget kvitto, och handlar man på torget eller i en liten brödbutik så tänker man inte på att spara kvittot.
Jag tyckte hon hade rätt, jag tycker själv att det är jobbigt att gå omkring med en plånbok som är tjock av kvitton, och lät det bero.

Så en dag två-tre år senare kom ett kontobesked från banken i brevlådan. Jag kollade inte så noga, men det stod mitt efternamn i kuvertfönstret, så jag öppnade det.
Det var ett bankkonto med mängder av regelbundna, mindre insättningar, med summor mellan 800 och 2.200 per månad, totala summan var cirka 70.000.

Helt förbluffad kollade jag kontobeskedet igen, och upptäckte då att det stod min frus förnamn längst upp. Det märkliga var att kontot var öppnat ungefär vid den tiden jag tyckt att matpengarna tog slut lite för fort.
När min fru kom hem, så visade jag henne brevet, och frågade vad det var. Hon sa då att det var ett konto där hon satt in ”sina” pengar som blivit över från hennes lön.
Jag trodde inte på det, för jag visste att hon hade ett annat konto som hon sparade på, och krävde att vi nu skulle börja spara alla kvitton.
Det blev ett jävla liv… Jag litade inte på henne… Jag trodde hon lurade mig… Jag var oförskämd…
Jag envisades med att vi skulle spara kvitton, och då erkände hon så småningom, omväxlande med gråtattacker och förbannelser, att hon hade smygit undan av matpengarna.
Och hon hade gjort det, för att hon trodde att jag skulle överge henne! Då skulle hon ju behöva ha en summa för att klara sig! Och förresten så hade jag gått upp i lön senaste åren, men inte hon, så det var ju bara rättvist! Och dessutom så behöver kvinnor mera pengar än män, tänk bara på alla tamponger och all kosmetika de måste köpa! :-D

Det kom fram en sida som jag inte sett förr, och jag tyckte den var skrämmande.
Vi gav upp relationen något halvår senare, inte bara på grund av detta, utan också andra orsaker.

När det gäller presenter och gåvor brukar vi inte ha så mycket problem eftersom vi har som motto att alla ska ha något av ungefär samma värde och då helst under 500 tillsammans mellan oss.

Går vi till ICA och handlar saker till middagar som vi planerar då betalar vi hälften var, men köper hon godis för 100:- då får hon betala med sina egna pengar. Hittills har det fungerat, det kan vara lite stelt att gå igenom kvitton när man handlat, men för oss går det bra.

Käkar vi ute då betalar vi var för sig, men för att inte dra ut på tiden när vi betalar notan så pröjsar jag eller hon, sen för man bara över det man åt för under kvällen.

Vi har alltså ingen gemensam kassa att ta pengar från utan vi har bara koll. Så efter en vecka kanske jag handlat ett par gånger och så visar det sig att hon ska betala 500 för maten, då för hon bara över det till mig.

Varje månad fylls våra konton på med precis lika mycket och vill hon äta godare middag eller äta hamburgare på stan, då betalar hon med sina egna pengar. Vi står för våra egna kostnader.

Vi sköter direkta kostnader lite som ett företag, har hon bensinkostnader, busskort eller väljer att köpa en cykel för att ta sig till jobbet då drar hon bara av det på sin lön innan hon delar den med mig, det samma gör jag med min lön. Köper hon en ny telefon då betalar hon den efter att vi delat upp pengarna.

Det ser stelt ut när jag skriver ner det såhär, men för oss går det automatiskt. Har aldrig bråkat om pengar en enda gång hittills. Sen är vi inte nitiska och räknar allt in i det minsta för att se till så ingen krona finns oredovisad.

Ursäkta för lite trådkapning, men jag var sambo med en kille för ett tag sen och han hade inga egna barn. Jag hade 2st. Eftersom jag handlade all mat och hushållsprylar bestämde han att han skulle endast betala 1/4 av summan. Vad tycker ni om det? Var det snålt eller rättvist? Han kunde dessutom rota i påsen efter kvitton för att se om det var några dyra krämer eller så som jag köpte, vilket det inte var, men såg ändå till att slänga kvittona för jag tyckte det var obehagligt! Han frågade ofta efter kvitton men jag sa oj då, de glömde jag att lägga i. Kan dock erkänna att lite trosor o strumpor och sånt åkte ner i korgen ibland som snabbt smugglades undan direkt. Kändes lite som min hämnd! Han kunde dessutom sno lördagsgodis från min dotter och säga att han hade minsann betalt det! Fast det hade han ju inte eftersom han betalade bara 1/4 del. Jag upplevde att han var snål, vad tycker ni ?

Tycker inte man ska bli sambo med någon som har barn ifall man inte bestämmer sig för att ta ansvar för dem. Målet i ett förhållande är väl alltid att det ska hålla tills man dör och då gäller det att skapa bästa förutsättningen för detta. Att då snåla och vara pucko mot sina bonus ungar är inte ok.

Om nu inte den riktiga pappan redan betalar sin andel och tar stort ansvar, det är då gemensam ekonomi är viktig.