Hur betalar jag min skuld till världen?

Är det bara jag som behöver veta mer om varför TS mördade någon?

För mig är det en jävla skillnad på mord och mord.

Exempelvis: Är TS en pedofil som har mördat ett barn eller mördade TS en pedofil som hade våldtagit hans barn? i det senare fallet så borde ju inte TS behöva känna någon skuld alls utan istället få medalj, och om jag fick bestämma självklart inte ha dömts till fängelse.

I detta landet blir man ju dömd för mord om man "begår" självförsvar så utan fakta om hur, vem och varför TS mördade så vet jag inte riktigt hur jag ska svara TS.

Genom att ångra sig sin synd kan Gud förlåta dig och du slipper ha en dom över dig.
Mvh

Ljudet jag hör när du talar är ekot av en ensam hand som klappar i ett oändligt tomrum.

Mot vad studsar ekot, om tomrummet är oändligt?

Just det.

Det var ju det jag sa från allra första början! Då är vi överens!

(Att höra ett eko i ett oändligt tomrum är omöjligt, då eko är en reflektion av ljud. Du påstår dig vara 'den som hör ekot i det oändliga tomrummet'; alltså är du själv en omöjlighet. Är du ett objekt i tomrummet är det inte längre tomt. Du sitter inte vid rodret i kroppen; kroppen är tom! Kroppen är ett mönster i det oändliga tomrummet.)

Att X kan beskrivas innebär inte nödvändigtvis att X existerar.
Och drick/rök inte mer ikväll!

Detta var mitt ursprungliga och egentligen enda påstående: Att 'du' kan beskrivas (termen 'jag') som en isolerad entitet innebär inte nödvändigtvis att 'du' existerar som en isolerad entitet.

Du kan beskriva molnens rörelser i termer av Zeus handlingar och vilja, men det betyder inte att molnens rörelser är ett uttryck för gudens vilja. Den personliga guden behöver inte finnas där för molnens rörelser; molnen rör sig naturligt, spontant. Detsamma gäller den mänskliga kroppen; du kan beskriva kroppens rörelser som att de sker 'för att du rör på den', men det innebär inte nödvändigtvis att det sitter någon vid nervsystemets metaforiska roder. Kroppens rörelser sker spontant, precis som allt annat. Även tanken 'jag rör på armen' är en tanke som uppstår spontant; du tänker inte tanken, du upplever den som ett fenomen likt alla andra.

Förr trodde människan att Zeus rörde på molnen, i dag tror människan att 'personen' rör på kroppen. Hah!

I den religiösa föreställningen, och även hos materialister(?), finns idén att vi faktiskt styr vår kropp och våra handlinger. Det är nästan hela grundbulten i kristendomen. Mänskan är skapelsens krona, en avbild av gud. Man kan välja mellan gott och ont. Gott och ont finns.

Men om det är som du säger, vad ändrar det egentligen. Varje gång du kommer med förmaningar om att det inte är rätt att döma någon så är dina förmaningar missriktade. Inte är det vi som dömer heller så vem riktar du dina förmaningar till? Men ok, det är inte du som skriver heller så varför besvarar jag dig? Och varför riktar jag den frågan till mig själv osv.. Din filosofi leder till en oändlig meningslös reflektion av allting. Vi är bara åskådare till det vi gör. Varför inte bara lägga sig och dö? Eller så lever vi tron att vi har någon makt över våra kroppar och våra handlingar. Jag har valt att göra det. Ja jag är religiös i viss omfattning. Och om man inte är religiös, så måste man nästan, för att få nån ordning på sig själv och omgivningen, utgå ifrån att vi har ett val och att våra val har betydelse.

Ett vanligt missförstånd! Jag är inte åskådaren; jag är den som skådar åskådaren. Vem eller vad är det? Ingen som helst aning; det fullkomligt okända!

Varför inte bara lägga sig och dö? Ja, varför inte? Motfråga: Varför inte bara ge upp all makt och låta livet ske av sig självt? (Överlåt din totala varelse till Gud, för att tala i kristna termer.) Du kommer ändå dö; din döendeprocess påbörjades direkt vid födseln. Varför dränka dig i vattnet när du kan flyta med strömmen? Flyter gör du spontant; att dränka dig kräver ansträngning.

Betrakta följande påstående: Vågorna är vattnet, endast vattnet är verkligt; det är vattnet som rör sig i vågor.

Vågorna kommer och går, men vattnet består. Om du ser dig själv som på något sätt isolerad till kroppen, ja då är du ett hav som identifierar sig med ett enstaka vågmönster. Själv identifierar jag mig med hela vattnet, och det totala vågmönstret, och allt som inte är blött. Allt och inget på en och samma gång; ett känt par som växer ur det okända. (Sluta separera dig själv från Gud, och låt Honom agera genom Dig såsom han agerar genom allt annat; bli ett med Gud. Välkomna Hans evigt okända visdom.)

Har jag makt över kroppen? Ja, men med min makt har jag valt att allt ska ske spontant! Alla kroppsliga processer, rörelser, och tankar; alla följer de hjärtslagens spontana och rytmiska mönster. Det är jag som andas in och ut; det är jag som slår hjärtat; det är jag som lyfter armen. Men! Det är också jag som roterar jorden; det är jag som skiner solen, och det är jag som blåser vinden.

Allt sker utan någon som helst ansträngning från 'min' sida, då jag varken kan eller behöver göra någonting för att leva och dö.

Döden kommer spontant, och på samma sätt sker livet spontant. Ett träd behöver ingen 'person' för att välja att växa mot solens ljus; en människokropp behöver ingen 'person' för att välja att äta, sova, röra på sig, och njuta. Det sker av sig självt.

Jag försår inte det där med åskådare till åskådare.

Vad då ge upp all makt? Den är ju redan uppgiven? Vår makt är bara en illusion eller ? Men visst kan jag flyta med i strömmen, men varför skulle jag göra det som om jag vore ett med gud? Kan jag inte flyta runt och hänge mig åt livets goda på andras bekostnad. Jag är ju bara drivved ändå, inget ansvar, ingen makt?
Eller har jag missuppfattat igen? Jag kan inte utläsa ur dina inlägg huruvida vi har makt och ansvar. Det är lite till och från. Havsmetaforen låter som om vi vore maktlösa men sen säger du att vi har makt över kroppen. Men vi är åskådare till åskådare.

Jag kör med följande. Jag har makt och ansvar. Att min existens är fullkomligt utom min kontroll inverkar inte på det. Att jag existerar är synonymt med att jag till tilldelats makt och ansvar. Däremot är det helt möjligt att överlåta min varelse till gud. Det är ju den kristna läran. Men jag väljer att köra själv.

Det var inte försvarbart på det sättet, det var planerat mot en person som inte skadat mig eller någon annan på ett sätt som skulle rättfärdiga att döda eller skada honom.