Hur betalar jag min skuld till världen?

Varför åka någonstans finns massor med människor som lever i misär i Sverige, kanske mer mental misär än materiell misär men deras liv är ändå ett helvete. Hur många tar livet av sig varje år pga drogmissbruk eller att de saknar mening i mål i tillvaron väldig många. Hur många lever ett destruktivt liv i mentala plågor och meningslöshet. Ännu fler.

Du betalar din skuld genom att förlåta dig själv fullt ut. Därmed förlåter du även alla andra, villkorslöst. Att inte döma andra, någonsin. Att aldrig känna hat eller illvilja. Att aldrig betrakta andra som om om de står utanför dig själv.

Se dig själv och andra som vädermönster i naturens flöde. Dina handlingar är lika betydelsefulla (eller om du så vill, betydelselösa) som molnets regn. Din våldsamma handling var en storm, släpp den, och låt solen skina.

Förlåt dig själv. Förlåt andra. Kravlös existens; kravlösa förhållanden.

Jag tror det är dags att adressera detta.

Du kan inte förlåta dig själv. Förlåtande är en gåva från offret/offren. Samhällets straff är ditt straff du betalat. Nu har du en tärning och rulla den igen. Ingen glömmer det du gjort men tillåter dig en chans att slå tärningen igen.

Ignorera struntet från forumet, de flesta som svarar är tekniskt sett idioter. Du håller i ratten till ditt eget liv. Håll i ratten, checka kartan och kör försiktigt.

Ja, halva forumet verkar vara överflödat av människor som försöker låta visa. Det mynnar bara ut i en surrealistisk metaforisk diskussion där folk vill ge skenet av mystisk och upplysning.

Det handlar inte om att projicera någon slags förlåtelse från sig själv genom offret, utan om att våga släppa taget om sin gamla identitet som 'den som gjorde fel'. Individen som utförde den förkastliga handlingen existerar inte längre, det var ett vädermönster av det förflutna. Att hålla fast vid gamla identiteter och självbilder är onödigt.

Den som utförde handlingen existerade endast som ett tillfälligt mönster, ingenting annat. Det fanns ingen 'individ' i kroppen som styrde den obereoende av någonting annat. Kroppen styrde sig själv, och handlingarna skedde spontant. Att skuldsätta sig själv som en permanent individ är att missförstå hela sin existens.

Att förlåta sig själv handlar om att våga släppa taget om sin egen personlighet. Att våga se tillvaron så som den är nu, utan fördomar. Utan att döma den som om den blivit som den är på grund av vad som varit; det handlar om att se tillvaron för vad den är, utan att blanda in abstrakta 'entiteter' i leken.

Praktiskt: börja ge blod och anmäl dig som organdonator, se det du gjort och som du ångar som erfarenhet och kunskap för att hjälpa andra som hamnat eller håller på att hamna snett.

Psyko/filosofiskt: det är inte handlingen i sig som är det viktiga utan din genuina önskan om att göra gott om en sådan situation uppstår. Som nån tidigare skrev,mförlåt dig själv tills vidare och var beredd på att göra gott om/när du hamnar i en sådan situation där det krävs en god och uppoffrande handling.

Precis, hela iden med gott och ont, belöningar och bestraffningar, "god karma" och "dålig karma", det är inget annat än sociala konstruktioner.

Det kan ju kännas märkligt. Det är ändå, enligt mig, bra att ha en respektingivande grundregel att inte låta sina egna vägval i livet förstöra andras möjligheter till ett gott liv, vilket tyvärr TS har gjort.

Egentligen, i verkligheten, så har det absolut ingen betydelse, men av hänsyn till andra som lever runt oss så bör vi ändå anta dessa sociala konstruktioner, t.ex. leva efter vissa grundläggande etiska värderingar.

Det som är gjort är dock gjort, och går inte att göra ogjort.

Det finns ingen framtid eller dåtid, utan bara nuet, och det finns ingen som sitter och mäter eller väger på en våg hur mycket gott och ont vi gör. Alltså bör TS, om han är rationell, hitta ett sätt att hantera sin "skuld" psykologiskt. Är det så att goda gärningar kan hjälpa honom med detta, så är det naturligtvis en god sak, men det är ingenting som han egentligen behöver göra för någon annan än sig själv.

Det här är en verkligt intressant vinkel. Du säger att han inte egentligen har något ansvar för sina handlingar.


Jag vill nästan kräkas när jag läser dina ord. Låt mig, bara som en lek med ord snurra myntet och ta den andra sidan om jag var offret:



Så om jag dör för dina händer är det bara slumpen.


Om jag dör av dina händer finns det alltså ingen individ som dödar mig? Ingen är ansvarig. Ingen dödar mig. Det är inte ens en maskin som går sönder. Det är som du säger: kroppen styrde sig själv, och handlingarna skedde spontant.

Sen säger du: att skuldsätta sig själv som en permanent individ är att missförstå hela sin existens.


Om du tar mitt liv menar du då följande: Du gjorde det inte, du har inget ansvar och du finns inte.

Hur ska du gräva dig ut ur den brunnen?

Också? Hur hjälper det förstnämnda?

Han har fullt ansvar för sina handlingar, nu; problemet är att 'personen' är ett ständigt flöde.

Individen som handlade i det förflutna existerar inte längre. Anta att det var 8 år sedan. I princip varje cell i kroppen är utbytt. Var befinner sig 'individen' som utförde handlingen? Den är död. Det var en idé som fanns då, ett tanke- och beteendemönster fyllt av känslor och upplevda behov.

Anta att det var 8 minuter sedan. En större del av 'personen' kvarstår eventuellt som ett tanke- och beteendemönster, men det finns inga som helst garantier för detta.


Om du dör av att ett träd faller över dig, var det slumpen, eller var det trädets fel? Var det kanske vindens fel? Blixtens fel? Zeus fel? Tors fel? Guds fel? Om du tror att trädet är besjälat kanske du kan klaga på något slags inre skogsväsen bakom barken, men till vilken nytta? Lika obesjälad är människokroppen; eller har du lyckats isolera dig själv (det du refererar till med termen 'jag') till någonting specifikt och tydligt definierat?

Du verkar tro att det sitter en slags 'person' inne i kroppen, eller har jag fel? Du känner det i dig själv, och projicerar det på andra kroppar. Kanske.

Betrakta följande korta berättelse, vid behov kan jag översätta den:

"Imagine you’re rowing a boat on a foggy lake, and out of the fog comes another boat that crashes into you! At first you’re angry at the fool who crashed into you — what was he thinking! You just painted the boat. But then you notice the boat is empty, and the anger leaves … you’ll have to repaint the boat, that’s all, and you just row around the empty boat. But if there were a person steering the boat, we’d be angry!

Here’s the thing: the boat is always empty. Whenever we interact with other people who might “do something to us” (be rude, ignore us, be too demanding, break our favorite coffee cup, etc.), we’re bumping into an empty boat. We just think there’s some fool in that boat who should have known better, but really it’s just a boat bumping into us, no harm intended by the boat.

That’s a hard lesson to learn, because we tend to imbue the actions of others with a story of their intentions, and how they should have acted instead. We think they’re out to get us, or they should base their lives around being considerate to us and not offending us. But really they’re just doing their thing, without bad intent, and the boat just happens to bump into us."

Tankeexperiment: Anta att en individ har en hjärntumör som direkt och utan tvekan orsakar våldsamma utbrott. Är det våldsamma beteendet individens fel? Är det personens fel om någon dör till följd av ett av dennes våldsutbrott? Bör vi låta tumören vara kvar, och straffa individen så som den är? Bör vi operera bort tumören, och därmed 'bota' alla våldsamma tendenser, och sedan straffa den fredlige personen som kvarstår? Vem (eller vad) är det vi straffar, egentligen?

Varför måste vi ha någon att skylla på? Varför måste vi leva i tron om att någon har kontroll? Du tror att du har kontroll över din kropp, för att det känns så. Anta att du blir medveten om kroppens rörelser samtidigt som de sker, och all känsla av att 'detta är någonting jag gör' är en rationalisering som sker i efterhand.

Trams! Olyckshändelser (med eller utan personer vid rodret) är inte samma sak som att bli uppsåtligen rammad!
Det är i denna tråd en ymnig förekomst av personer som vill breda smör uppå mördarens fötter! Jag undrar varför? Hade smörbredarna varit lika beredvilliga om det "endast" rört sig om en pedofil eller våldtäktsman (vilkas brott, hur vidriga de än är, dock ligger ett steg under mord i vidrighet!)?

Vem sitter vid rodret i din kropp? Du? Är du någon slags varelse som svävar bakom ögonen och skjuter ut elektriska impulser i särskilda delar av nervsystemet? Tufft! Hur ser du ut? Är du en levande elektron?

I min erfarenhet rör sig fingrarna i skrivande stund av samma orsak som föregår hjärtats slag. Orsaken är okänd spontanitet. Det är inte 'jag' som rör mina fingrar; det är inte 'jag' som slår mitt hjärta. Liksom den okända spontaniteten ger upphov till rörelse så ger den även upphov till tankar, inklusive den isolerade 'jag'-tanken.

Du kan hänvisa till andningen och säga "Men hörrudu, jag kan ju faktiskt välja att andas snabbare om jag så vill!" Okej, är du säker på det? Hur skiljer sig detta påstådda fenomen från att du enbart blir medveten om att andningen spontant ökar i takt? I efterhand rationaliserar du det som att det var 'du' som orsakade det hela.

Kroppen är inte mer (eller mindre!) besjälad en ett moln; vill du vara logiskt konsekvent måste du således beskylla ett enstaka moln för eventuella blixtnedslag.

Gamla tiders mytologier besjälade det mesta i naturen, därav gudar och mystiska väsen. Det som kvarstår är dock besjälandet av människokroppen, som vi fortfarande ser som separat från resten av naturen. Din kropp är lika re-aktiv som ett träd, om än i mer komplexa mönster.

Känslorna du riktar mot den påstådda förövaren är ljudet som avges när en tom båt krockar med en annan; alla båtar är tomma, även din.