Citat:
Ursprungligen postat av
Anonymare
... Det här är fundamenta i en brottsutredning, att man får träff på ditt DNA räcker inte för att fälla dig för ett brott, det kan finnas många legitima anledningar att du varit där. Våldtäkt är möjligen ett specialfall p.g.a. rådande lagstiftning, eftersom det kan ha varit ett samlag i samförstånd men att den "våldtagne" ljuger om våldtäkten av olika skäl.
I det här fallet handlar det inte bara om motpolerna lögn och sanning, utan även om tolkningar. Irmelis konceptförhör är exempel på en tolkning. Marianne brottsbeskrivningar är exempel på tolkningar. De "behövliga ändringarna" verkar även de till stor del bestå i tolkningar och vinklingar.
Det finns besvärande få fakta i målet. Lindas rapport om de inledande samtalen är svävande. Det mest anmärkningsvärda faktumet vad gäller den rapporten är kanske att den hemlighölls för försvaret. De fick inte ens veta om dess existens, än mindre se innehållet. Våldtäkt "nämndes", det verkar vara ett faktum, men av vem, och på vilket sätt? Sa Sofia ens att hon blivit våldtagen, eller ska man lita på det faktum att Borgström uttalade sig om att en kvinna i Sverige inte vet om hon blivit våldtagen eller ej eftersom hon inte är jurist.
De fakta som finns i målet handlar mest om underligheterna runtikring. Det är ett faktum att britterna spenderat miljontals pund på övervakning av Ecuadors ambassad. Det är ett faktum att Paul Close manat de svenska åklagarna att inte förhöra i London. Det är ett faktum att Marianne vill att det ska se ut som om det inte är hon som förhalar. Det är ett faktum att Linda skriver att de alla blev rörande överens. Det är ett faktum att Marianne påstår att hon anhöll honom den 27 september 2010. Det är ett faktum att Irmeli står som beslutsfattare för ett beslut hon inte tog.
Det är ett faktum att Irmeliförhöret inte spelades in. Det är ett faktum att labbet inte hittade DNA på Annas kondom. Det är ett faktum att ett vittne i HäPM, Annas kompis, ljög om sin ekonomiska situation när hon skulle försvara sin bokstöld. Det är ett faktum att Anna såg strålande lycklig ut på ett foto tillsammans med Assange söndagen den 15 augusti 2010 (innan han övergav henne för att sova hos Sofia). Det är ett faktum att Sofias bror trodde att hennes humör påverkades av bromsmediciner mot HIV. Det är ett faktum att Sofia och hennes kompis pratade om hämnd genom att hänga ut JA i Expressen. Det är ett faktum att JA förlorade sitt jobb på Aftonbladet på grund av sexbrottsanmälningarna. Det är ett faktum att jouråklagaren bekräftade namnet på den misstänkte. Det är ett faktum att jouråklagaren inte hade rätt att göra detta. Det är ett faktum att Anna hade en hämndskola på sin blog.
Men är det ett faktum att Sofia ljög om att ha blivit våldtagen? Själv skyller hon på polisen och säger att de totade ihop anklagelserna. Anna skyller ifrån sig och säger att "den andra" var lika drivande. Och Linda skyller på att de alla blev så rörande överens. Trots att Irmeli inte höll med.
Citat:
Dock kan vittnen/brottsoffer etc. alltid ljuga, detta gäller i alla typer av mål, så det hör till att man väger samman olika uppgifter, bedömer trovärdighet etc.
Det kanske man borde tänka på innan man pressar en jagad person att ge upp sin asyl. Hur trovärdiga är egentligen uppgifterna att Sofia skulle ha blivit våldtagen? Jag gissar att mycket hänger på rivalen Annas vittnesmål. Och efter Mariannes framgångsrika femåriga förhalning så har Anna reducerats till just ett vittne, vilket kanske var vad Marianne planerat en längre tid. Nu vittnar Anna inte längre i egen sak, utan precis som i början enbart för Sofias skull.