Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Åklagaren begärde den 30 april 2009 att tingsrätten skulle förordna om husrannsakan
hos Karolinska Universitetslaboratoriet i Huddinge för eftersökande av vävnadsprover
efter en avliden person, i fortsättningen kallad person X, så att vävnadsproverna skulle
kunna lämnas ut och tas i beslag av polismyndigheten för rättsgenetisk undersökning.
Som skäl för sin begäran anförde åklagaren bland annat följande. Delar av Catrine da
Costas kropp återfanns i sopsäckar sommaren 1984. Styckningen av kroppen och
"dumpandet" av kroppsdelar talar starkt för att Catrine da Costa mördats. Två personer
åtalades för mord, men frikändes senare. Utredningen av mordet pågår fortfarande.
Brottet preskriberas under sommaren 2009. En omständighet av intresse i utredningen
är att det intill en av sopsäckarna med kroppsdelar anträffades en handduk från vilken
det vid kriminalteknisk undersökning säkrats vissa spår, bland annat tio hårstrån från
flera olika människor. Det har inte kunnat klarläggas hur och när hårstråna hamnat på
handduken eller när handduken placerats på fyndplatsen. Vid en rättsgenetisk undersökning
i september 2007 med analys av mitokondrie-DNA har slagits fast att ett av dessa hårstrån har en mitokondrie-DNA-profil som överensstämmer med Catrine da
Costas. I samma utlåtande slås fast att inget av de tio hårstråna kommer från de två
personer som åtalades och frikändes för mord. Polisen har både före och efter den frikännande
domen arbetat med alternativa spår. En av de alternativa gärningsmän som
polisen intresserat sig för är person X, som 1975 dömdes för misshandel och vållande
till annans död och 1977 dömdes för mord i två fall. Person X avled år 1987. Vid Karolinska
universitetslaboratoriet i Huddinge ska det enligt uppgift finnas vävnadsprover
från person X. Skäl att besluta om husrannsakan föreligger för att få tillgång till
provet för att kunna klarlägga huruvida spår kan härröra från person X eller inte. Den
aktuella utredningsåtgärden kan, med hänsyn till de säkrade spårens kvalitet och övriga
omständigheter, visserligen antas ha ett mycket begränsat värde för utredningen. Vid
bedömningen bör emellertid beaktas att det finns ett mycket starkt allmänintresse att
inom ramen för en pågående förundersökning vidta de utredningsåtgärder som kan
kasta ytterligare ljus över omständigheterna kring Catrine da Costas död.
Tingsrätten biföll genom det överklagade beslutet åklagarens yrkande och anförde som
skäl för beslutet att det finns synnerlig anledning anta att det vid husrannsakan ska
anträffas vävnad som kan tas i beslag och att skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men som åtgärden innebär för något motstående intresse.
Karolinska Universitetssjukhuset har överklagat tingsrättens beslut och, som det får
förstås, yrkat att tingsrättens beslut ska upphävas. Som skäl för sitt yrkande har Karolinska
Universitetssjukhuset anfört i huvudsak följande. Sparade vävnadsprover utgör
biobanksprover och tingsrättens beslut är inte i överensstämmelse med ändamålsbestämmelsen
i 2 kap. 2 § lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.
Hovrätten har förelagt åklagaren att yttra sig över överklagandet och därvid särskilt
ange hur förundersökningen, mot bakgrund av bestämmelserna i 23 kap. 2 § rättegångsbalken
samt det förhållandet att den person från vilken aktuella vävnadsprov tagits
är avliden, kommer att föras framåt om den sökta åtgärden vidtas.
Åklagaren har bestritt ändring av tingsrättens beslut och har som skäl härför anfört i
huvudsak följande. Förundersökningen rör ett allvarligt brott. Bl.a. framsteg på DNAteknikens
område gör att det alltjämt finns ytterligare utredningsåtgärder som är möjliga att vidta. Möjligheterna är visserligen små att ytterligare utredningsåtgärder ska
kunna leda till att den eller de som utfört gärningen kan lagforas. Med hänsyn till att
utredningen rör ett synnerligen allvarligt brott och då ett sent genombrott i utredningen
inte helt kan uteslutas finns det fortfarande skäl att fortsätta förundersökningen intill
dess preskription inträder. - En förundersökning ska alltid bedrivas objektivt. Det är
utomordentligt viktigt att utredningar, särskilt när det är fråga om så allvarliga brott
som här är fallet, bedrivs med ett mycket brett anslag och att man inte låser sig för en
viss inriktning av utredningen utan att förundersökningen bedrivs förutsättningslöst. Så
långt det är möjligt bör således alla relevanta spår och uppslag i en utredning följas
upp. Det är mot denna bakgrund värdet av den aktuella utredningsåtgärden bör bedö-
mas. - Förundersökningsmaterialet är synnerligen omfattande och i utredningen har
flera personer bedömts som intressanta. Redan utredningens omfattning och komplexitet
gör det svårt att mer exakt bedöma vilket värde en enskild utredningsåtgärd kan
komma att få för utredningen som helhet. - Två personer har åtalats och frikänts. Förundersökningen
har därefter återupptagits. Under den samlade utredningstiden har
misstankar av varierande grad riktats även mot andra personer än de två åtalade. Person
X är en av de personer som har bedömts intressanta i utredningen. - Med hänsyn
till att person X är avliden kan man ifrågasätta om det finns skäl att vidta utredningsåtgärder
som riktas mot honom. Det är dock så att i samma mån som bevisningen talar
till hans nackdel är den ägnad att minska styrkan i bevisningen mot andra personer
som förekommer i utredningen och vice versa. Det är således för utredningen angelä-
get att utreda i vad mån person X kan vara gärningsman eftersom det kan påverka bevisläget
beträffande andra personer. - Den aktuella åtgärden kan skäligen antas ha betydelse
för att utreda om annan än person X kan bindas till brottet eller inte. Skälen för
husrannsakan har sådan styrka att det finns anledning till en sådan åtgärd.

Målet föredras och hovrätten fattar följande

BESLUT (att meddelas 2009-06-03)


Med upphävande av tingsrättens beslut avslår hovrätten åklagarens begäran om husrannsakan
hos Karolinska universitetslaboratoriet i Huddinge, avdelningen för Klinisk Patologi/Cytologi.

Skäl

En förundersökning ska, enligt huvudregeln, inledas så snart det på grund av misstanke
eller på annat sätt finns anledning att anta att ett brott som hör under allmän åtal har
förövats (23 kap. 1 § rättegångsbalken [RB]). Under förundersökningen ska utredas
vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det föreligger tillräckliga skäl för
åtal mot honom samt målet så beredas att bevisningen vid huvudförhandlingen kan
förebringas i ett sammanhang (23 kap. 2 § RB). En förundersökning ska bedrivas objektivt,
vilket innebär att inte endast omständigheter som talar emot den misstänkte
utan även sådana som är gynnsamma för honom ska beaktas och bevis som är till hans
förmån ska tillvaratas. En förundersökning ska vidare så bedrivas att inte någon onö-
digt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet (23 kap. 4 § första
stycket RB). Denna s.k. hänsynsprincip är tillämplig på såväl den misstänkte som på
andra personer som berörs av en förundersökning (se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel — när och hur får de användas, andra upplagan, s. 31 f.). När det
inte finns anledning att fullfölja en förundersökning ska den läggas ned (23 kap. 4 §
andra stycket RB). Ett sådant skäl kan vara att den misstänkte har avlidit. Om användande
av tvångsmedel under en förundersökning gäller vad som föreskrivs i
24-2 8 kap. RB.

I 27 kap 1 § RB föreskrivs bl.a. att föremål som skäligen kan antas ha betydelse för
utredning om brott får tas i beslag. I paragrafens tredje stycke sägs att tvångsmedlet får
beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

Reglerna om husrannsakan finns i 28 kap. 11 § föreskrivs att om det finns anledning
att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i
hus, rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål som kan tas i beslag.
Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan företas
bara om det, såvitt här är av intresse, finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen
ska anträffas föremål som kan tas i beslag. Enligt 3 a § får husrannsakan beslutas
endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden
innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

För all användning av straffprocessuella tvångsmedel mot enskilda gäller fyra grundläggande
principer nämligen legalitets- , ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna
(set.ex. prop. 1988/89:124 s. 26 f.).

Legalitetsprincipen innebär att en myndighet inte utan stöd i lag eller annan författning
får ingripa i en enskilds rättssfär. Enligt ändamålsprincipen ska en myndighets befogenhet
att använda tvångsmedel vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet
beslutats. Behovsprincipen går ut på att ett tvångsmedel inte bör företas, om det inte är
nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Proportionalitetspnncipen innebär att
ett tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller
men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse. Tvångsåtgärden ska alltså i fråga om styrka, räckvidd och varaktighet stå i
rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Som framgår av det föregå-
ende förekommer proportionalitetspnncipen uttryckligen bl.a. i 27 kap. 1 § och 28 kap.
3 a § RB. En tvångsåtgärd kan strida mot proportionalitetspnncipen t.ex. om åtgärden
syftar till att säkerställa något som är av inget eller begränsat intresse för brottsutredningen
(se Gunnel Lindberg, a.a. s. 28).

I 2 kap. 2 § lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. stadgas att
förutom för vård och behandling och andra medicinska ändamål i en vårdgivares verksamhet,
får en biobank användas endast för ändamål som avser kvalitetssäkring, utbildning,
forskning, klinisk prövning, utvecklingsarbete eller annan därmed jämförlig
verksamhet. Det kan således konstateras att Karolinska Universitetssjukhuset inte på
grund av bestämmelserna i den lagen är skyldigt att lämna ut vävnadsprov i och för en
förundersökning i brottmål.

Åklagaren har till stöd för sin framställan om husrannsakan anfört att det finns ett
mycket starkt allmänintresse att inom ramen för den pågående förundersökningen vidta
de utredningsåtgärder som kan kasta ytterligare ljus över omständigheterna kring Catrine
da Costas död.

Åklagaren har endast i allmänna ordalag talat om vad den sökta åtgärden skulle kunna
leda till i förundersökningshänseende. Någon konkret omständighet har inte redovisats
som talar för att den aktuella förundersökningen skulle komma att drivas framåt eller
om misstankegraden mot personer som kan förekomma i utredningen i realiteten skulle
förstärkas eller försvagas om kunskap erhålls i frågan om hårstråna kan hänföras till
person X eller inte. Åklagaren har inte heller angett om person X under utredningen
över huvud taget är eller varit misstänkt utan endast att person X är en av de personer
som bedömts som intressant i utredningen.

När det gäller en framställan om tillstånd till en straffprocessuell tvångsåtgärd får det
förutsättas att åklagaren, i likhet med vad som gäller vid framställningar om andra
straffprocessuella tvångsåtgärder såsom häktning, redovisar sådana konkreta omständigheter
att rätten har möjlighet att göra en självständig bedömning av om rättsliga
förutsättningar föreligger för den sökta tvångsåtgärden. Så har inte skett i detta fall.
Endast en hänvisning till det tidigare nämnda allmänintresset kan inte anses utgöra
tillräckligt skäl för bifall till en framställan om förordnande av ett straffprocessuellt
tvångsmedel.

Av vad som förekommit i hovrätten framgår således inte med erforderlig tydlighet att
det aktuella vävnadsprovet skäligen kan antas ha betydelse för den pågående förundersökningen
och i vart fall inte så det nu framgår att skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men som åtgärden innebär för något motstående intresse. Av det sagda
följer att förutsättningar för beslag av vävnadsprovet inte föreligger. Härav följer i sin
tur att inte heller förutsättningar för husrannsakan enligt 28 kap. 1 § andra stycket RB
föreligger. Åklagarens framställan ska således lämnas utan bifall och tingsrättens beslut
ändras i enlighet härmed.