När man trodde att hypen kring "ung arg tjej" var överspelad och fribiljetter till medias rampljus inte längre delades ut bara för att någon fjortis, som har väldigt vaga begrepp om demokrati, skriker högt om "orättvisor", så kommer det här pinsamma spektaklet.
Det hela är så absurt i sina överdrifter att det måste ses som dödsryckningar där statsmedia – som förstås är sist att överge en döende trend – suger den sista musten ur en kulturell företeelse som hade sin topp för femton år sedan och var pinsamt nattstånden för tio år sedan.
Ibland kunde det vara lite tankeväckande och radikalt när Linda Skugge eller Belinda Olsson vrålade i falsett från sina kolumner över någon inbillad orättvisa de trodde sig vara ensamma om att se, men 9 gånger av 10 kunde en mer kunnig och insatt erfaren "gubbe" lugnt avfärda stolligheterna och missförstånden i en kort blänkare på SvD:s ledarsida. (Man kommer att tänka på när M.-P. Boethius i falsett och spagat påstod att den vanligaste dödsorsaken för europeiska kvinnor var mäns våld. "
Det är ju mord!")
De här förvirrade småflickorna är varken särskilt intressanta eller radikala när de tror sig stå upp mot samhället, utan de plöjer i de allmänt påbjudna åsikternas allra djupaste och mest inkörda fåra, där en verserad, bildad och ansvarstagande äldre manlig offentlig tjänsteman alltid har fel mot en kvinnlig tonårig vrålapa, som fick underkänt i flera ämnen i skolan, men skyller det egna misslyckandet på "patriarkala strukturer".
Vill statstelevisionen visa något verkligt radikalt, samhällskritiskt och tankeväckande för dagens slumrande slötittare, kan de istället göra en dokumentär om två halvvuxna intelligenta bröder i pingströrelsen som vill bilda familj och leva stillsamt med Jesus som ledstjärna.