Citat:
Ursprungligen postat av
pillowpop
Jag skulle vilja betona "tror" här. Jag har varit ihop med killar med likadan ekonomi som jag, bättre ekonomi än jag, och kille som blivit arbetslös under tiden vi var ett par. Jag har inte varit mer intresserad av dem som haft mer pengar.
Det förekommer väl skillnader men alltför ofta, särskilt på internet, säger kvinnor att de tjänar bättre än sin kille. Statistiskt sett har vi andra siffror att luta oss mot och med dem i åtanke är det inte troligt att många kvinnor i R&R tjänar mer än sin kille men de ljuger för att vinna diskussionen.
Citat:
Om man träffar någon på krogen så vet man ingenting om mannen. Jag tänder på någon som verkar tycka om sig själv, det är det viktigaste, ej att förväxla med arrogans och liknande. Sedan att han vårdar sitt yttre, verkar tänka hälsosamt (stora ölmagar går tyvärr bort för mig) osv är också invävt i ev. attraktion. Om det går längre så vill jag förstås att han jobbar precis som jag och drar in pengar till vårt gemensamma, sedan om han är snickare, finansman, rörmokare, it-snubbe spelar mindre roll. Det är hur han "för sig" som jag tänder på.
Förstår vad du menar men pengar är i många fall en grov fördel. Resten är sekundära saker men som är desto knepigare att kompromissa om. Gillar man inte negrer så är pengar inte viktigt.
Citat:
Tråkigt att höra. Jag har själv vuxit upp i dysfunktionellt hem så jag har också min rygga att bära. Hur svek den här kvinnan dig?
Vet inte om jag ska kalla det för svek men jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till vissa saker och jag fick känslor medan hon inte hade några. Hon var mycket mer erfaren än vad jag var och träffade en annan vid sidan av som jag inte visste om.
Citat:
Ett annat, riktigt förhållande, försökte jag i flera år att få på rätt köl. När vi bråkade så gick vi in i varsitt rum och pratade inte om saken och när jag ville börja agera vuxet och diskutera de få gånger vi verkligen var oense så ville inte han det, noll kommunikation. Dessutom ville jag ha sex oftare än han, för ovanlighetens skull, vi hade kanske 10 ggr/år. Efter fyra år av "dåligt" förhållande (och med ännu längre någotsånär bra innan dess) och med konstgjord andning så gav jag upp och tänkte att jag kanske kunde hitta lyckan på annat håll eftersom jag bara blev mer och mer ledsen och känslorna tog verkligen slut. Som en sista chans föreslog jag parterapi men det ville inte han.
Tråkigt, men kan du säga att ni verkligen försökte?
För mig finns inget försök. Det är bara att hålla ihop så slipper man att försöka. Man har lärt sig att det är enklare att göra slut och byta kille och struntar i konsekvenserna.
Citat:
Vet inte hur gammal du är och hur många relationer du haft, men vissa relationer går inte att rädda. Jag tycker också verkligen att man ska försöka innan man bryter upp.
De flesta relationer kan räddas men människor bryr sig inte längre utan är nyfikna på en annan. Jakten är intressantare än att faktiskt skapa nåt som varar länge. Särskilt kvinnor tror att relationer är en dans på rosor och vid minsta lilla motgång när hon mår dåligt så kommer tanken på att göra slut. Så enkelt. Kvinnor vet om att killar står i rad och är lätt utbytbara.
Jag är snart 30 och har aldrig haft en riktig relation men du skulle inte se mig som någon som aldrig haft en relation. Jag klär mig bra och pratar bra osv.
Citat:
Mitt förslag är att du "glömmer" att du känt dig sviken av den här kvinnan, men såklart tar med dig något du lärt dig av upplevelsen, och agerar som om det verkligen är möjligt att träffa en fin tjej att leva med. Tror det är först då man kan göra det, det går inte att bära på bitterhet in i ett nytt förhållande, enligt mina erfarenheter.
Omöjligt. Jag kan inte släppa in nån på samma sätt som innan för att jag inte orkar gå igenom samma sak igen. Det känns som att hon har spelat med mig från början och när jag förut konfronterade henne så kände jag att jag aldrig fick några ärliga svar. Magkänslan jag hade var en helt annan. Jag kände mig grovt lurad.
Citat:
Jag upplever inte att många killar hatar kvinnor, däremot att en del känner sig svikna och stänger ner - och av det kan det komma hat, ilska, tröstlöshet såklart. Men man behöver också vara vuxen och gå vidare, det får vi alla göra. Bara för att inte kolleger, kompisar, tjejer och killar omkring dig går omkring och är ledsna eller berättar om kärleksnederlag så kan jag nästa svära på att de flesta känt den där känslan av svek, besvikelse, häpnad osv. över att bli lämnade.
Killarna går inte runt och hatar öppet om du trodde det. Hatet sitter mycket djupt och kan tas fram vid tillfällen som här. Ute på stan skulle du aldrig se mig som någon kvinnohatare.
Citat:
Och detta för att en kvinna svikit dig. Och att du sannolikt hört historier från kompisar, läst här osv. Medan jag har hört mina tjejkompisars historier och har blivit sviken själv på olika sätt. Men jag tror inte för den skull att alla killar är så.
Främst erfarenheter. Ärligt talat kan jag säga att jag bara haft en erfarenhet som varit helt ok och den relationen tog slut pga att jag är rädd för att bli förstörd igen. Finns ingen kvinna jag kan lita på och då ska du veta att jag aldrig hade den minsta negativ tanke om kvinnor. Begrepp som svartsjuka, kontrollberoende eller lögner fanns inte. Jag litade på henne fullt ut.
Citat:
Hände det däremot för längre sedan så ... Tror du inte att du gräver ner dig för djupt och förstör för dig själv? Det är den lätta utvägen, man slipper ju chansa och få nya hjärtesorger, men man får heller inte möjligheten att hitta något fint ihop med någon.
Det är några enstaka år men bilden av kvinnor är helt förändrad. Jag vill slippa det här men det är inte något jag väljer. Jag kan inte välja känslor och vad jag råkar tänka på. Och det styr vilka beslut jag tar. Jag tänker inte blunda för att spela kvinnan rakr i händerna. Nu får hon jobba för det om hon ska träffa en kille som jag, annara är det bara att glömma mig.