amfetamin - en hatkärlek

Intressant fråga. Jag tycker det. I den här dikten har jag ju tagit det till sina extremer.

Det beror helt på vad man gör under ruset. Själv så har jag alltid fått ut någonting konkret och vettigt som består även efteråt när amfetaminet inte längre verkar. Ofta något jag skapar eller bygger, t.ex. ett konstverk, musik eller handarbete. Eller så städar jag riktigt ordentligt när det behövs, för ett par år sedan när jag gjorde det så insåg jag hur idiotiskt placerade vissa köksredskap var, en del prylar som jag använder flitigt i köket låg i lådor långt ned eller högt upp i ett skåp - då måste jag böja och sträcka på mig ofta vilket i längden skulle kunna vara dumt för ryggen...

Men amfetamin styr upp i hjärnan och då jävlar anamma blir det ordning och reda! Tänker mycket mer strukturerat och lösningsfokuserat och ser enklare hur man löser problem på bästa möjliga sätt (både gällande energi-/tidsåtgång samt kvalitet på resultatet). Så jävlar blir det ordning och reda, så jag organiserade om mina lådor och skåp för att minimera böjandet och sträckandet efter köksutrustningen. I vanliga fall så hade jag inte tänkt på det där, det är ju inte så jobbigt att böja sig ned till 4:e lådan 2 gånger i veckan när man lagar mat liksom, prylarna låg där de hade legat sedan jag flyttade in i lägenheten.. Jag hade helt enkelt inte lagt så mycket tanke på hur man på bästa möjliga sätt ska organisera grejerna i skåp och lådor så de fick ligga kvar där de brukar ligga av gammal vana.

Sedan så kan det vara ett bra hjälpmedel om man vill lära känna nya människor (framförallt om man har en diagnos som gör att man är dålig på sånt), det säger bara hux flux och plötsligt har man lärt känna någon ny människa som om man hade känt varandra hela livet.

Med rätt verktyg som hjälp kan människor göra det omöjliga möjligt.

Ja synnerligen intressant fråga. Har länge grubblat på den. Nu tar förvisso din dikt det till sina extremer visst, men när jag körde som hårdast så tog jag det i princip alltid till sina extremer, det var bokstavligen som att pendla mellan himmel & helvete. Så nu i vuxen ålder, när man blivit mera klok & vis & innehar ett visst konsekvens tänk så måste jag säga att vågskålen är oerhört svår att balansera, men måste ändå säga nej det är fan inte värt det.. Eller förlåt, utan benso var det inte värt det menar jag.

Tar man för mycket och för ofta så får man till slut problem. Gäller att ha respekt för drogerna. Ett långt uppehåll kan hjälpa till att återhämta sig. Minst 6 månader upp till ett år är nog rekommenderat för att kroppen ska laga sig själv och för att inte glömma, dopaminreceptorerna och synapserna som tar mycket stryk. Tyvärr måste du tvinga dig själv igenom en period av total nykterhet ett bra tag framöver för att du ska må bra igen.

Antar att vi alla faller för olika droger. Har en drogromantiker sedan tidiga tonår och ansåg att ett liv med droger under kontrollerade former skulle var betydligt bättre än ett utan. Första gången jag tog amfetamin var jag 17 och ingen drog, varken förr eller senare, har gått upp emot den känslan.

Precis som många är inne på fick jag en känsla av att "Kan man må såhär bra?? Kan man ha såhär bra koll på sina tankar, sina ord och i slutändan sitt liv". Det kändes dessutom som en drog man kunde nyttja vid i stort sett alla tillfällen. Jag var förälskad. Förälskad, men också medveten om att jag var just det. Jag brukade sällan, mycket pga dålig tillgång men också för att jag kände att här kan det gå åt helvete...

10 år senare bor jag i Sthlm och kämpar mot ett missbruk som har eskalerat i takt med tillgång och det faktum att jag bor själv. Nyligen fick jag sparken ifrån ett (bra) jobb pga ETT återfall efter avslutad behandling. Dessutom spreds detta till ett nytt jobb jag hade fått och jag nekades att börja där. Om inte förr så nu inser jag äntligen hur stor skillnad samhället gör på alkohol och "knark".

Jag ÄLSKAR amfetamin och kan absolut inte kontrollera det längre. Man blir inte beroende på en dag, det tar tid. Någon skrev tidigare att det handlar om vad man gör under ruset och det ligger mycket i det. Jag har (tyvärr) gått ifrån att använda det vid festliga tillfällen till att nu nästan uteslutande köpa för det första dygnets runkande. Så jävla sorgligt. Samtidigt ger det en trygghet i att jag bara blivit sämre på jobbet med amfetaminet. Efter 0 sömn sömn och höga doser för att hålla uppe kåtheten är man ingen stjärna dagen efter, oavsett hur mycket man fyller på.

Lite luddigt detta, men min poäng är att det är svårt att säga adjö till något man älskar. Jag var ren i 90+ dagar under behandlingen och på slutet kände jag verkligen att livet var betydligt mycket bättre utan tjacket. En missbrukare är av naturen självcentrerad och osympatisk. Drogen (dvs. det egna måendet) styr allt.

Har varit ren i 25 dagar nu. Räknar med att det blir 26 imorgon.

Intressant att läsa om dina tankar kring ditt missbruk.
Bra jobbat !
Keep it up.

Tack för att du delar med dig. Min romans med amfetamin var ganska kortvarig (ett halvår, typ) och jag har inte tagit på nästan ett år nu. Jag kände aldrig att det gick helt överstyr med amfetaminet, men även jag utvecklade en osund onaniritual som verkligen fuckade med mitt självförtroende och sexualitet. Fy fan asså.

Det har kliat lite i fingrarna den senaste tiden och har övervägt att skaffa mer, men efter att ha läst ditt inlägg lägger jag det nog på is ett tag till. En hatkärlek är precis vad det är.

Gripande text. Hoppas att den självinsikt du visar på i detta inlägg håller i sig så att du kan kontrollera din vardag själv och ta de beslut du behöver utifrån vad du själv känner och tycker, till skillnad från tankar som är kemiskt framkallade.

Originalposten är mycket fint skriven.

Jag brukar tycka att det är svårt att finna en balans mellan att vara lycklig över det man har och att vara nöjd med vad man har, samtidigt som man strävar efter mer. Nya mål, kanske. Med amfetamin i kroppen är detta möjligt för mig. Det borde det kanske vara annars också.

Det är en jävligt bra drog för o göra saker om du har asperger eller bipolär, har flera vänner som har diagnoser också som säger samma... Då är det ett sant gatuläkemedel för din skalle...
Så mera tjack, jogging och smala människor som inte förstör vår asfalt eller gör hus sneda

Jag fick höra något här om dagen som.. jag vet inte om jag blev stolt.. Jo, det blev jag fan. Det var en tjej som hade läst upp det här för att visa för sin dåvarande snubbe varför deras förhållande, eller om det "bara" var sexliv - jag var lite distraherad, inte fungerade, eller skulle fungera. Fan, jag minns inte detaljerna men ni hajar. Jag är grymt stolt över att jag har fått ihop något som har haft så stor impact på någon annan att dom valde att använda den här texten för att visa på hur det ligger till. Jag vet inte vad ni tycker men jag tyckte att det var jävligt fett.

Jag har inte ännu märkt av de mörka sidorna, men det beror förmodligen på att jag är rätt färsk och oftast tar(tror jag) rätt små doser.

Idag t.ex tog jag kanske ~20-40mg(ingen våg) till frukost, har aldrig haft en bättre skoldag i hela mitt liv kan jag säga er, allt gick som på räls, jag kunde avsluta mina tankar och delta aktivt i en gruppdiskussion på ca 3h; fullständigt omöjligt att hålla mig koncentrerad och stillasittande så länge nykter. Jag kände mig också närmre mina medmänniskor på något sätt, vanligtvis känner jag att ingen annan tänker som jag, eller kan se de mönster jag ser.

Kärlek, än så länge. Önskar att jag kunde börja dagen så jämt, men förmodar att det inte är hållbart i längden, antar att man får tolerans och att det sliter på kroppen?