amfetamin - en hatkärlek

Älskar den här tråden! Minns när BFC postade den - på dagen en månad efter att jag hade reggat mitt första konto här på FB. En svunnen tid då användarnas bostadsort låg klistrade under nicket och med en RC-scen som bestod av den bokstavligt talat tokiga Läder-Lasse och en smartbar-henke som bägge två krängde allt från blå lotus till frön man kunde trippa på.

Hehe, blir fan nostalgisk när jag tänker tillbaka på det! Och självklart känner jag igen mig lika mycket i BFC's text idag som för 10 år sedan.

Hur gick det för tomix förresten? Vill minnas att han drattade dit rejält på horse? Tragiskt och synd på vad som verkade vara en reko kille, jag hoppas det löste sig för honom och att han fick sig lite kärlek från nån donna till slut.

Jag har tagit det ganska så ofta i ungefär ett år, men för mig har det alltid varit bara i läkemedelssyfte. Kommer fortfarande ihåg hur "normal" jag kände mig första gången jag tog det. Allt bara blev normalt. Tankar flödde och jag blev social. Hade då genast skaffat mig massa nya vänner, gjort massa saker, kunde göra allt jg ville göra och det var helt fantastiskt.

Inte så mycket har förändrats, men jag kan hålla med om att euforin avtar med tiden. Det blir mer av en klarhetskänsla än extrem motivation och lycka.

Jag läste en tråd en gång på bluelight om det här: http://www.bluelight.org/vb/threads/461215-Amphetamine-The-Drug-You-Learn-to-Hate jätte bra beskrivning där på de olika stegen man går igenom med sitt brukande..

Så du började knarka och träffade nya vänner. Var dom också narkomaner, dina nya vänner? Hur ofta körde du?

Jag har testat amfetamin några gånger och blev riktigt kär i drogen. Men jag gjorde slut relativt snabbt, någon månad bara. Jag saknar fortfarande ruset ibland även fast det snart är tio år sedan. Någon enstaka gång per år så testar jag någon RC och får tillbaka en del av känslan men jag har ingen lust att börja knarka igen.

Nej alla möjliga mäniskor. Det är fler än du tror som tar olika droger runtomkring dig. Jag blir mestadels normal när jag tar det och när jag håller mig till bara den mängd som behövs för att jag ska vara normal. Jag tar det varje dag, sover varje natt, äter regelbundet.

Hummm sitter å funderar över denna tråd, en hatkärlek!?

Kan bara konstatera att amfetamin är precis så för mig, som att vara förälskad eller rent av kåt på grannens fru, förbjudet, lockade ja allt det där spännande förbjudna som man saknar i vardagslivet. Har hållit på sedan forntiden med droger och alkohol men alltid skött mig socialt och gjort karriär på alla möjliga plan men alltid återvänt till tjack, efter att ibland haft längre uppehåll.

Det bästa är att jag kan jobba och göra precis vad som helst utan att någon märker något, och jag gör det bra vad fan jag än gör. Men till slut blir det lite för mycket av det "goda" och jag lägger av temporärt. Temporärt för mig kan vara från några dagar till fler år, men suget finns alltid där i bakgrunden och nu har det kommit tillbaka igen. FAN!

Charmerande som du skriver, börjar med ett försök till kärleksförklarande, och avslutar med ett "fan"...

Oj, redan 10 år sedan du skrev den här texten.. & jag har inte lämnat mina tassar här ännu. Tiden går fort när man har kul, desto roligare när man är tjackad, eller hur var det nu

Hörde & såg, den här texten på youtube förresten, jag gillar den, jag gillar den verkligen, mest för att den ligger så nära sanningen som det kan komma kanske!

Ibland får man helt enkelt verkligen till det.

Jag brukar säga det att hatkärlek är den bästa typen av kärlek eftersom man då känner två mycket starka känslor för någonting och det gör det hela bättre än om man enbart älskar. För mycket av det goda är aldrig bra, och det gäller även för kärlek, det blir helt enkelt tråkigt i längden med för mycket kärlek. Blandar man däremot in ett par doser hat i det hela så skapas det en kontrast. Precis som när man har en panikattack och befinner sig i helvetet för att sedan äta benso så att attacken går över på några få minuter - den kontrasten mellan att må dåligt och att må bra gör att man mår så mycket bättre än man gör ifall man äter benso i normalt tillstånd.

Hade jag enbart älskat amfetamin hade det nog kunnat gå utför i ljusets hastighet under de perioder då jag har använt amfetamin. Till slut tar det alltid stopp för mig och då vill jag inte se skiten på evigheter... och sen när den där evigheten passerat så är man där igen och nosar i godispåsen. Man måste fråga sig själv om fördelarna överväger nackdelarna.

Jag tycker inte att man ska se på amfetamin som en drog. Vill man droga så finns det så mycket annat trevligt man kan leka med och de första gångerna jag provade amfetamin var jag lite besviken för att jag hade förväntat mig mera rus.. Nej, jag tycker man ska se på det som ett verktyg. Precis på samma sätt som du använder en hammare till att banka in spikar i väggen så är amfetamin ett verktyg som kan ge dig kraften att utföra mirakel. Jag själv sysslar en hel del med musik och under några år när jag var lite yngre så var det amfetamin inblandat i stort sett alla mina musikaliska verk och jag har skapat en del riktigt fina grejer (jag gillar egentligen inte att skryta).

Tjack och hej, vi horse!

Har kommit att hata CS över huvud taget numera. Tar fortfarande då och då, när jag har återfall, men ingenting är roligt nyktert längre. Måste nog ha en längre period utan, eller så har jag bränt synapserna eller något.

den stora frågan är om det igentligen är värt det.

Svaret på den frågan är nej. Men de är ju så många som
mår dåligt och inte har något bättre att göra så för de är värt mycket för i stunden.

Jag anser att de endast är värt att använda tjack i små doser ibland när man har något långt och viktigt att göra.